Tjeckernas underättelsearbete i Sverige 1963-1967

Tjeckernas underrättelsearbete i Sverige 1963-1967 

  Forskningsrapport 2015-10-25  

 För Föreningen Sveriges Öga och Öra

 UTDRAG UR RAPPORTEN:

Denna rapport är resultatet av ett års forskning i dokument från den tjeckoslovakiska underrättelsetjänsten StB:s residentur/lokalkontor i Stockholm under perioden ca 1963-1967. Utöver uppgifter ur öppna källor om en rad av de berörda personerna kommer inga uppgifter från svenska säkerhetsorgan och några sekretessregler kan därmed inte äventyras.

 Underrättelsetjänst,  journalistik och påverkansarbete 

Det visar sig att underrättelsetjänsterna i öst har en föga förvånande svaghet för journalister. Jan Guillou var således inget undantag. Detta har två orsaker. Denna kårs verksamhet är i många stycken lik underrättelsemännens. Söka information, men i motsats till underrättelsemännen oftast också publicera den. De har alltså en naturlig anledning att fråga om nästan allt. Vidare är det knappast någon överdrift att påstå att denna kår, åtminstone i Sverige, politiskt står avsevärt längre åt vänster än folket eller det parlamentariska valresultatet. Förutsättningarna för att använda journalister för ett arbete med att ”driva socialdemokratin åt vänster” ligger öppna i den svenska situationen liksom också i den tyska. Det var föga förvånande att Günter Wallraff samarbetade med Stasi, visserligen utan fast kontrakt eller att Jan Guillou samarbetade med KGB. Att de inte skulle inse att Stasis resp KGBs avsikter var att utnyttja dem som vakt- eller vallhundar, som skulle driva andra journalister och den socialdemokratiska fårskocken alternativt hela det politiska fältet åt vänster är osannolikt med tanke på de anspråk på intelligens och kunnande dessa herrar har.

När det gäller journalisters smygarbete för östliga underrättelsetjänster gav Stasis fall stora möjligheter att klara ut detta. I Tyskland tog journalistkåren sitt ansvar och såg det som sin plikt att upplysa om hur det politiska lurendrejeriet i journalistikens namn hade gått till. För TV-journalisternas  del ledde detta till boken ”Operation Fernsehen”. Man tar ansvaret för kårens hederlighet gentemot sin åskådare eller läsare på yttersta allvar. Den svenska journalistkåren har detta arbete kvar att göra. Försvaret från många kollegor för Jan Guillou, visar på att dessa prioriterar en politisk roll och agenda före sin journalistiska roll och ansvaret inför sina läsare eller åskådare.

Det politiska påverkansarbetet är ett omfattande arbete som skedde dels i den formen att staterna i Öst bjöd individer och delegationer till besök i sina länder och där behandlade dem som ”statsmän”. Med gästfrihet och smicker och mycket tal om fred, sällan långt från något av deras egna kärnvapenlager, skulle man övertyga. Fred var ett centralt tema. Byggandet av socialismen var ett annat mantra. Danska Radikale Venstre trakterades, och där fick medlemmar i partiledningen privata semestrar i DDR. Som tack för detta och den övertygelse som möjligen följde framdrev Radikale Venstre den danska fotnotspolitiken inom NATO som en metod att underminera NATO:s sammanhållning. Att man här valde att agera via ett i ekonomiska frågor typiskt kapitalistiskt parti visar vilken pragmatisk inställning som rådde när man valde ”sängkamrat”.

Även rena mutor förekom i Västtyskland. När Willy Brandt (s) hotades av avsättning i en förtroendeomröstning i Förbundsdagen, hotades också den ökande toleransen av DDR i BRD. Då mutade Stasi den kristdemokratiska förbundsdagsledamoten Steiner och möjligen en person till att rösta för Willy Brandt och därmed räddades denne.

Liksom i fallet Wallraff är en arbetsmetod att hjälpa journalisterna att hitta intressant material och i gengäld få antingen positiva beskrivningar av förhållandena i öst eller negativa av förhållandena i Väst införda i västliga media. Av artiklar som presenteras framgår sällan några källuppgifter som visar den roll underrättelsetjänsterna spelat vid artiklarnas tillkomst. Att rent kommunistiska tidningar hämtar sitt material om öst från regimkällor är en vedertagen sanning och därmed blir dessa tidningar desarmerade. Men att få journalister i förment borgerliga eller socialdemokratiska tidningar att presentera artiklar med det av östregimerna önskade innehållet eller inriktningen skapar en trovärdighet som är värd mycket. Det är därför idealet är journalister som inte är kända som organiserade kommunister, och som har en icke-kommunistisk tidning som publicistisk plattform.

 12. Sammanfattning och slutkommentar

12.1   Omfattningen av WP-ländernas underrättelseverksamhet i Sverige

I det i denna rapport presenterade materialet har vi ägnat den civila, tjeckoslovakiska underrättelsetjänsten uppmärksamheten. I det sammanhanget är det viktigt att upprepa några av de begränsningar som gällt:

  1. Enbart den tjeckoslovakiska tjänsten, inte Sovjet, Polen, DDR
  2. Enbart en period på 60-talet

 

Vi kan då konstatera att vi granskat en ”kontaktyta” på drygt 300 personer. Skissen nedan försöker beskriva storleksordningen på denna tjeckoslovakiska verksamhet inom ramen för hela Warszawapaktens underrättelseverksamhet i Sverige.  Vi får då göra några rimlighets-antaganden:

 

  1. Studiens ca 5 årsperiod av en total tidsperiod på ca 45, men borträknat de första efterkrigsåren, kanske 40 relevanta år för ”Kalla Kriget”, gör att hela tidsperioden blir 8 gånger så lång.
  2. Om vi antar att DDR och Polen var minst lika aktiva i Sverige som Tjeckoslovakien får vi en multiplikator om ”3”.
  3. Om vi antar att Sovjetunionens aktiviteter var 3-5, säg 3 gånger så omfattande som Tjeckoslovakiens får vi ytterligare en multiplikator på ca 3.
  4. Erfarenheterna från DDR talar för en genomsnittlig utnyttjandetid av en agent på ca 5 år d v s lika med den här studerade periodens längd

Om vi nu återgår till inledningstabellen om antalet personer i kontaktytan och då lägger till uppgiften om hur många man har ”plurala kontakter” med, får tabellen följande utseende:

Katergori Antal Andel % Plurala
1  UD och UD-nära organ 22 6,00% 6
2  Andra svenska statliga organ 9 2,40% 2
3  Svenska politiska organ 19 5,10% 5
4  Svenska media 36 9.8% 10
5  Utrikeskorrespondenter 18 4,90% 12
6  Utländska diplomater 94 25,50% 16
7  Emigranter från CS 101 27,40% 5
9  Övriga personer i SE 70 19,00% 5
SUMMA pers i Sverige 369 100,00% 61

Den frekventa gruppen är således ca 60 personer (1/5-del av hela kontaktytan) under en 5-årsperiod.  Beräkningen av den totala omfattningen får då följande ingångsvärden:

Antal 5-årsperioder 1950-1990 = 8

Antal under 1 femårsperiod:

Tjeckoslovakien                       60

Polen                                           60

DDR                                             60

Sovjet                                         180

SUMMA                                     360

Summa under en period blir således 2.880. Om den frekventa gruppen var ca 1/5 tillkommer 11.520 personer i den infrekventa gruppen, d v s en totalsumma om 14.400 personer.        

Siffran är givetvis på inget sätt exakt men antyder storleksordningen på den kontaktyta som var berörd av Warszawapaktens civila underrättelseverksamhet i Sverige.  Grafiskt får vi då följande bild:

 

1960-65 1965-70 1970-75 1975-80 1980-85 1985-90
CS, civ               denna rapport
      mil
PL, civ
      mil
DDR, civ
         mil
SU, civ
       mil

 

Till detta kan sedan läggas de militära underrättelsetjänsternas nät samt de kontakter som bedrivs med bas i respektive land utan residenturens inblandning.

12.8             KGB:s roll

Det föreliggande materialet bekräftar KGB:s roll av samordnande inom Warszawapaktens underrättelseverksamhet. I ett antal av de presenterade fallen skymtar antingen korrespondens mellan KGB och StB eller kontakter alt rapportering till KGB. Det är två modeller för samordning som framträder:

  1. a) skriftlig korrespondens mellan organisationerna betr personer som är kandidater för rekrytering sker mellan organisationerna centralt d v s mellan StB i Prag och KGB. Antingen KGB-filialen i Prag eller huvudenheten i Moskva.
  2. b) löpande tipsande och information kan ske lokalt, t ex i Stockholm, mellan residenterna för KGB resp StB.

Vi hittar inga exempel på samråd el dyl mellan den tjeckoslovakiska residenten och residenten för någon annan Warszawapaktstjänst. En enda kontakt med en annan öststatsdiplomat gällde rumänen Stefanescu. Rumänien intog en särställning och var inte likvärdig med andra WP-medlemmar när det gäller underrättelseutbytet.

Den samordnande roll som skymtar är å andra sidan inte rent diktatorisk utan förefaller tämligen kollegial. Det är dock ett rimligt antagande, att om en satellitstatstjänst fångar upp en särskilt viktig källa och inte har direkta handledningsfördelar, överförs källan om möjligt till KGB.

13      Nutidsrelevans

En central fråga utifrån det redovisade materialet är: Har detta någon relevans i dagens situation?

För det första: Dåtidens Sovjetunionen och Warszawapakten är inte detsamma som dagens Ryssland.

För det andra: Dagens Ryssland styrs av en f d KGB-officer som upplevde Sovjetsystemets kollaps både från insidan såsom KGB-funktionär i Dresden och lite grand från utsidan i och med att han var utlandsstationerad. Han hörde till den lilla grupp funktionärer i det rasande systemet, som gjorde vad han kunde för att bevara detta, när de flesta insåg att systemet kommit till sitt slut och upphörde att vara lojala. Hans erfarenheter från Dresden fick honom att hata kaos och bristande kontroll. Hans besvikelse har troligen gått över i revanschlust.

För det tredje: Sovjetunionens, på marxismen-leninismen och den proletära internationalismen vilande expansionsambition, har med de reviderade gränserna efter Sovjetunionens sönderfall, ersatts av ett återtagande-”behov” av åtminstone de delar som utgjorde en del av dåvarande Sovjetunionen, nu i Rysslands namn.

För det fjärde: De militära ramförutsättningarna idag är kvantitativt annorlunda i och med att de militära förbanden inom Nato resp Ryssland är så mycket färre. Samtidigt har Ryssland de senaste fem åren rustat i en takt som leder till en balansrubbning om än på lägre nivå än vad som förelåg för 25 år sedan.

För det femte: Kombinationen av rustningar, underrättelsetjänst och propaganda inklusive användningen av språkrör som propagerar förståelse för Rysslands sak följer i stort de mönster som KGB:s arbete hade.

På så sätt kan det man kan lära sig av denna studie ge en vink om vilka arbetsmetoder dagens FSB använder, vilka vägar man går, vilka kategorier av människor man försöker utnyttja, vilka politiska strömningar man försöker uppmuntra i sitt eget intresse kort sagt deras s k ”modus operandi”.

 

 

 

Nu har även Litauen upptäckt mina ”varningsböcker” mot Ryssland

Nu har även Litauen upptäckt mina ”varningsböcker” Dagbok från UD. Tacknämligt ett baltiskt land – i tidningen LITHUANIA TRIBUNE (läs den) – låter mig komma till tals om Rysslands verkliga avsikter, vilka genomförs med hjälp att samma infiltration och desinformation som KGB, STASI samt polska och tjeckoslovakiska underrättelseorganisationerna så effektivt genomförde i Sverige fr o m 1960-talet – vilket lever kvar!

http://prntscr.com/9su88h  http://en.delfi.lt/opinion/man-on-a-mission-an-insiders-account-of-the-cold-war.d?id=70141886

Proryska ideologiska vålnader styr svensk försvars-och säkerhetspolitik

När jag läser försvarsminister Hultqvists och utrikesminister Wallströms ordrika med helt innehållslösa DN-debatt artikel den 7 januari 2016 (länk nedan), förstärkt av den svenske statsministern Löfvens och hans finske dito Sipliläs gemensamma artikel (likaså på DN- Debatt – länk nedan) den 10 januari 2016 finner jag anledning att här på Bloggen  göra ett utdrag ur Volym 2 av min DAGBOK FRÅN UD, kap 30, sid 205, där jag behandlar ”det finska kortet” som ett rent maktpolitiskt men helt ”symboliskt kort” i syfte att klara den svenska socialdemokratin från att än en gång behöva ”bekänna säkerhetspolitiskt färg”.

Detta kan man nämligen inte göra av nostalgisk-ideologiska skäl – vare sig idag eller tidigare – därför att ett klart ”bekännande av färg” i så fall raserar partiets egen maktpolitiska existens och leder till dess fall. Så var det redan för ca 50-60 år sedan och så är det än idag. ”Makten framför allt”. Att sedan landet de facto inte kan försvaras med ”historisk ordrik symbolism” är en annan sak. Men egentligen oväsentligt för maktens bevarande.

”ALLA” vet att Finland inte kan försvara Sverige, liksom ”ALLA” vet att Sverige vare sig vill eller kan försvara Finland. Men båda länderna griper i desperation varandras händer och försöker lansera idén om ”det kraftfulla gemensamma försvaret” – vilket är en chimär.

I Dagbok från UD Vol 2 sid 205 säger jag:

”Men det är också så att ”de prosovjetiska ideologiska vålnaderna” från den Undénska tiden jagar den svenska säkerhetspolitiken ännu i skrivande stund 2014, där Sverige aldrig tycks kunna föra sin säkerhetspolitik framåt på realistiska grundvalar, utan istället just låter sig jagas och påverkas av de ideologiska vålnader som har sin grund i 1917 års bolsjevikiska revolution i Ryssland, som förde marxism-leninismen och stalinismen till makten. Tala om inflytandeagenternas fortsatta makt”.

Jag går tillbaka till sid 203 i volym 2 a v Dagbok från UD, varur jag citerar:

”Men trodde Sovjetunionen någonsin på Sveriges neutralitetspolitik syftande till en krigstida folkrättslig neutralitet? Nej, helt visst inte! Genom sina spioner och agenter visste Sovjetunionen förvisso om varifrån Sverige fick sin högteknologi och med vilka vi egentligen avsåg samarbete i ett krig. Detta kunde inte vara okänt för en spioninriktad diktatur som Sovjetunionen med ständiga underrättelseoperationer pågående mot Sverige. Den 12 juni 1964 dömdes som sagt översten i Flygvapnet Stig Wennerström till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning. Alltså kunde Sverige inte ”lura” Sovjetunionen. De enda som blev ”lurade” eller kanske snarare förda bakom ljuset var svenska folket. Men hade egentligen inte svenska folket känt sig  betydligt säkrare om folket redan efter 2:a världskrigets slut 1945 hade fått veta om att Sverige samarbetade med och skyddades av USA och det västliga försvaret Atlantpakten/NATO, alltså de demokratiska krafter som ändå hade segrat i 2:a världskriget.

Visserligen tillhörde även Sovjetunionen segrarmakterna, men det stod snabbt klart att denna marxist-leninistiska diktatur under Stalins ledning inte stod för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta borde ha varit glasklart för den svenska statsledningen med folkrättsprofessorn Östen Undén som långvarig utrikesminister! Sovjetunionen var väl ingen demokratisk samrbetspartner att satsa på! Och ändå gör Sverige detta! Varför?

Det måste – som understrukits ovan – vara ideologi och sådana omständigheter som spelar in, då alla andra reella faktorer, försvarsmässiga och andra, pekar på att Sverige fullt ut istället skulle ha satsat på ett samarbete med väst. Endast så skulle Sverige fullt ut kunna skyddas i ett krig – inte medelst den ”hasardartade neutralitetspolitiken” (se återigen mina artiklar r på SvD:s ledarsida 1998 i volym 1), speciellt som våra grannländer Norge och Danmark 1949 valde ett västalternativ för sitt försvar, t o m med anslutning till den 1 april 1949 bildade försvarsorganisationen Atlantpakten. Ur alla synvinklar hade det varit mest rationellt, logiskt och effektivt också med ett ”Atlantpakts-Sverige” eller ”NATO-Sverige”. Men i denna kortlek fanns det ”finska kortet”, som nästan alltid användes som legitimation för Sveriges egen utrikes- och neutralitetspolitik. Så också dag 2016.

Men var det egentligen legitimt att basera Sverige mest centrala säkerhetspolitiska dogm – landets överlevnad i ett krig – på ett annat lands ”väl och ve”, alltså Finlands? När helt uppenbart Sveriges egen säkerhet  allra bäst hade gynnats av ett samarbete med Danmark och Norge – och USA – inom ramarna för Atlantpakten/NATO. I själva verket hängde Sveriges överlevnad i ett krig i vårt område på ett samarbete med USA/NATO. Men varför då denna ständiga hänsyn till Finland? Vad vann Sverige på det? Skulle Sverige ”äventyra” och till slut ”offra” sin egen överlevnad som fri nation för Finlands skull? Vann Finland något på det? Egentligen hade nog  Finland bäst skyddats mot sovjetiska ”fientligheter” av ett starkt NATO-block bestående av Sverige, Danmark och Norge. Till sist är det endast den militära förmågan och slagstyrkan som räknas.

Som det nu blev, blev Sverige på något sätt gisslan i det obegripliga och neurotiska spelet mellan Sovjetunionen och Finland baserat på den s k VSB-pakten av 1948, alltså det den 6 april 1948 på Stalins initiativ ingångna ”Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd”. Här fanns t o m en klausul om militärt samarbete, d v s stationering av sovjetisk trupp intill de svensk-finska gränserna. Detta långgående avtal upphörde att gälla först 1992, efter Sovjetunionens och kommunismens fall 1991.

Varje ”millimeterförskjutning” i VSB-förhållandet Finland-Sovjetunionen förorsakade frossbrytningar i svenska UD. Men varför? Problemet var i hög grad självförvållat! En annan västpolitik och den svenske utrikesministern hade lugnt kunnat luta sig tillbaka i sin antika stol i Arvfurstens palats utan att hetsas upp av ständiga positionsförskjutningar mellan Finland och Sovjet, t ex den s k nattfrosten 1958 och notkrisen 1961,

Men, som nyss sades, för att säkra det socialdemokratiska maktinnehavet var man tvungna att spela ut de svenska kommunisterna (tillägg 2016: alla vänsterkrafter och miljöpartister m fl) – för att kunna behålla makten. Alltså bättre med en bysantinsk eller rent av ”machiavellisk” dubbelpolitik under mottot ”ändamålet helgar medlen”. Sverige var de facto med i NATO, men formellt inte (Tillägg 2016: alltså precis som år 2016). Men framförallt kunde makten behållas av det Socialdemokratiska partiet. Det var detta som var det viktiga och den egentliga grunden till ”dubbelspelet”, där det ”finska kortet” kunde hållas upp för att skyla de egentliga maktmotiven (tillägg 2016: precis som året 2016, där intetsägande appeller, deklarationer och artiklar försöker presentera saken som ett verkligt och realistisk försvarsalternativ – vilket det inte är).

Men statsminister Tage Erlander skall ju ändå ha en eloge för att han såg till att Sverige skulle kunna försvaras (alltså i samarbete med och under skydd av USA/NATO) och på så sätt t o m överleva i ett kommande krig involverande Sovjetunionen. Det var de ”amerikanska vapnen och den amerikanska kärnvapenskölden” som tillsammans med NATO-samarbetet i övrigt de facto skyddade Sverige under hela efterkrigstiden, inte den hasardartade och ofullkomliga neutralitetspolitiken. Som man från vänsterhåll frambesvärjer som den ”räddande ängeln”, vilket är en grov osanning.

Sluta därför använda denna ”slogan”! ”Neutralitet” och ”neutralitetspolitik” används i debatten på ett oprecist och svepande sätt, ungefär som en ”trollformel” som kunde uppsättas som  en sköld mot en fientlig angripare. Det folkrättsliga  neutralitetsbegreppet är emellertid ett snårigt och svårtolkat begrepp, som jag behandlat på annan plats i denna blogg. Framförallt krävdes det – på sin tid – ett mycket starkt svenskt neutralitetsförsvar (som de facto byggdes med amerikansk högteknologi samt utvecklades i samarbete med USA och andra NATO-länder (se Dagbok från UD, volym 2). Något som Sverige inte längre har kvar och som inte ens kan återuppbyggas även om 100-tals miljarder satsas av alla de ”försvarsvänliga politiker” som sitter vid makten. Ett neutralitetsförsvar kan heller aldrig någonsin fungera som ett invasionsförsvar, d v s vid ett angrepp mot Sverige.

Socialdemokraterna – och vänstern – använder åter ”det finska kortet” för att skyla de verkliga ”maktmotiven”. Ett formellt erkännande av Sveriges snart 70-åriga gemenskap med NATO är en ideologisk omöjlighet i den sittande regeringskonstellationen. Det äventyrar makten i den nuvarande politiska konstellationen.

Men hur vore det att för en gång skulle – efter 70 år – låta ”sanningen få träda fram”. Sluta med den ”tystnadens konformism” som kännetecknat den svenska debatten sedan decennier. Helt uppenbara sanningar får inte uttalas, därför att de strider mot ”det politiskt korrekta” och mot ”den enda officiella sanning” som för tillfället accepteras som consensus av ”makteliten” eller ”nomenklaturan”. Sverige lider svårt av detta, som visats i invandrar- och integrationsfrågan, där en enda sanning var påtvingad (intill den sekund då consensus bröts och det tidigare onämnbara plötsligt kunde nämnas). Antagligen blir det precis samma sak i NATO-frågan – men kanske först när ”ryssen börjat bråka med Gotland”. Lita aldrig på Ryssland och Putin. Alla förutsägelser rörande Ryssland och dess avsikter har totalt huggit i sten.

Jag märker ju klart av denna ”tystnadens konformism” vad gäller publicerandet av min memoarserie DAGBOK FRÅN UD, där ”consensus” råder om att förtiga de sanningar som dessa böcker ändå innehåller. Men vilka på sitt sätt är förödande för många aktörer – liksom för svensk press och massmedia. I den recension som nyligen publicerades av Susanne Berger på WAR ON THE ROCKS (se länk på denna  blogg) säger hon mycket riktigt:

”The reaction in Sweden to Theutenberg´s revelations has been predictably muted, mainly because the content remains sensitive for a society that largely eschews public dissent”.

Hon satte fingret just på den ömma punkten för svenskt vidkommande. Det är ”utländska bedömare” som tycker Sverige uppträder ”konstigt och obegripligt”. Inte minst Lettlands president vid Folk och Försvar-konferensens i Sälen öppnande igår. Som talade klartext. Detta vill man inte höra i Sveriges f n styrande kretsar.

LANDET SOM INTE VILLE FÖRSVARA SIG. HELLRE LIGGA I PUTINS SKUGGA:

 

Här nedan länkarna till de artiklar som nämndes inledningsvis:

”V Vi utvecklar och fördjupar våra militära samarbeten”
Nato-medlemskap ingen fribiljett. Vi höjer nu ambitionsnivån i alla våra bilaterala, multilaterala och organisationsinriktade samarbeten. Men istället för att markera tyngden i dessa samarbeten, koncentrerar sig anmärkningsvärt nog de borgerliga enbart på medlemskapsfrågan i Nato, skriver Margot Wallström och Peter Hultqvist.
Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/debatt/vi-utvecklar-och-fordjupar-vara-militara-samarbeten/

år alliansfrihet bidrar till stabilitet i norra Europa”
Inga tvära kast. Ryckighet och snabba omslag lämpar sig särskilt illa i frågor som rör våra länders säkerhet. Finland och Sverige driver sin säkerhetspolitik långsiktigt, i gott samarbete och i allt närmare kontakt med varandra, skriver statsministrarna Juha Sipilä och Stefan Löfven.
Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/debatt/var-alliansfrihet-bidrar-till-stabilitet-i-norra-europa

 

2015 väntande

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

Konsertsalen på Sydney-operan rymmer 2 700 personer. Den här bloggen besöktes cirka 18 000 gånger under 2015. Om den hade varit en konsert på Sidney-operan skulle det ta cirka 7 utsålda föreställningar för att lika många personer skulle få se den.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Bokprojektet Dagbok från UD

Många vänliga twittrare och bloggare har på olika sätt – meddelande via twitter och direkt via mail, telefon, sms etc – uppmanat mig att fortsätta utgivningen av projektet DAGBOK FRÅN UD (VOLYM 1-5), där volymerna 1 och 2 har utgivits (se länkar på denna Blogg både till papperstryckta och nedladdningsbara e-böcker).

Volym 2 är nu UTGÅNGEN AV TRYCKET. NY TRYCKNING BERÄKNAS SKE I JANUARI 2016. VOLYM 2 dock köpas som e-bok (se länken på denna blogg)

FRAMTIDA UTGIVNING AV VOL 3-5

Vad som gör det värt att skriva en bok är att ”folk läser den”, ”att pressen i varje fall behagar nämna dess existens”, eller att rent av ”någon ville recensera densamma”. Utgivningen 2012-2014 av mina ”ganska spännande inside-berättelser från UD, Regeringen och Militären” har emellertid antingen medvetet förtigits i massmedia eller av andra skäl inte uppmärksammats (kan ha att göra med min starka kritik av  massmedias diskutabla roll på vänsterkanten under det kalla kriget och därefter).

Detta är det ENA. Drivkraften att fortsätta ett projekt som ”ingen eller få läser” alternativt ”medveten förtiger” avtar i ganska snabbt takt.

Det ANDRA  är att ett så stort projekt som det här rör sig om – med TOTALT 5 TÄNKTA VOLYMER PÅ CA 500 SIDOR VARDERA = 2500 SIDOR – är mycket kostsamt att producera, trycka, distribuera och sälja. Särskilt eftersom det naturligtvis aldrig finns några fonder eller medel för denna form av ”sanningslitteratur” (som istället direkt motarbetas av dem som inte vill att det ”skall röras runt i detta”).

Hela kostnaden faller alltså på författaren/utgivaren privat. Frågan är hur mycket man skall belasta sig själv med de höga kostnader det handlar om  – för att ”producera den verkliga sanningen”, speciellt när hela projektet möts med starkt och organiserat motstånd från ”de som inte vill höra sanningen”.

Ett vanligt bemötande från dem som inte vill att ”sanningen nafsar dem i baken” är påståendet att ”så här var det inte”, ”du överdriver”, ”du missförstod våra verkliga intentioner” – man slår ifrån sig genom att ”beskyllda memoarförfattaren för felaktiga minnen” (stödda av dokument). Detta var en typiskt KGB/STASI-grej på sin tid – för att avvisa kritik. Den lever fortfarande kvar.

Men saken är att jag ”överdriver inte”, ”det var precis så här det var” – fastän ändå VÄRRE.  Har försökt ”dämpa ner” min framställning ”så mycket jag kan” för att inte såra dem som inte vill bli sårade genom att erinras om sin vilda ideologiska framfart för länge sedan”.

Som sagt, VOLYM 3 kan komma ut relativt snart om bara förutsättningar enligt ovan infinner sig.