5. DAGBOK FRÅN UD VOL 3 (1976-1980)

ud3omslag

Volym nr 3 utkom den 20 juni 2017. Se ovan omslag och baksidestext:

Boken omfattar 810 sidor,trådbunden med hårda pärmar och väger cirka 2 kg

Boken kostar 585 kr inkl.  6% moms och frakt inom Sverige.

Boken finns också att laddas ner på BOKON.SE

 

BOKEN GÅR FÖR TILLFÄLLET INTE ATT KÖPAS

 

J’ACCUSE – FÖRORD
Fyra år efter utgivandet av volym 1 av Dagbok från UD med undertitlarna
Högdramatik i UD – Ubåtar, protestnoter och annat /1981-1983/) samt
tre år efter utgivandet av volym nr 2 av Dagbok från UD med undertitlarna
Men hur började det då? Neutraliteten och NATO – I kommunismens
Moskva – KGB /1962-1976/ utkommer nu volym nr 3 av Dagbok från UD
med undertitlarna KGB-infi ltrationen – Ny Polarpolitik – Palestina-Israel
– Dialogen med Islam. Denna volym nr 3 omfattar åren 1976-1980, alltså
mina fyra första år som UD:s Folkrättssakkunnige.
Som nämndes i de föregående volymerna utnämndes jag i oktober 1976 av
den nytillträdda regeringen Fälldin från min post som 1:e ambassadsekreterare
vid ambassaden i Moskva till posten som UD:s Folkrättssakkunnige. Jag var
då samtidigt med min befattning som diplomat i UD docent i folkrätt vid
Stockholms universitet1 och hade därför den akademiska behörighet som
hörde samman med denna post. När jag utnämndes var jag 34 år gammal
men ändå med tio tjänstgöringsår i UD som ordinarie diplomat, d v s varvad
tjänstgöring hemma i UD med utlandsposter i Bagdad, New York och
Moskva, vilka jag beskriver i volym 2 av Dagbok från UD.
Som framgått av såväl volym 1 som volym 2 sitter jag på posten som UD:s
Folkrättssakkunnige under drygt 10 år kännetecknade av det kalla kriget och
den ena krisen efter den andra. Året 1987 beslutar mig att avgå från denna
befattning i protest mot den socialdemokratiska regeringens undfallenhetseller
eftergiftspolitik (vilken jag kallar the benefi t of the doubt-doktrinen)
gentemot det kommunistiska Sovjetunionen.
Denna kommunistiska på marxism-leninismens dogmer av Lenin och
Stalin styrda diktatur hade sedan dess tillblivelse genom den bolsjevikiska
revolutionen 1917 begått alla tänkbara brott mot folkrätten och de
mänskliga rättigheterna. Vilka man dock inte ”ville se” från svensk sida.
Tyvärr fortsätter Ryssland ännu i skrivande stund i maj 2017 att begå grova
brott mot folkrätten och FN-stadgan: annekteringen av Krim 2014, kriget
1 Jag blev 1984 professor i folkrätt vid Stockholms universitet.
8
mot Ukraina, kärnvapen- och andra militära hot mot ett fl ertal länder,
inte minst mot Sverige och de baltiska länderna. Ryssland under president
Putins ledning förbryter sig grovt mot gällande folkrätt, FN-stadgan och den
europeiska ordning som befästes genom Helsingforsakten 1975. Vilka brott
man fortfarande inte ”vill se” från svensk sida.
Putinismen är förvisso inte detsamma som marxismen/kommunismen – till
vilken lära många i Sverige ”svor evig trohet” – men liksom marxismen/
kommunismen vilar Putinismen i grunden på det ”tjekistiska” underrättelse-,
infi ltrations-, desinformations-, retalierings- och destruktionssystem
(undanröjande, terror och mord) som Tjekan, NKVD, KGB, GRU, IA (och
alla dess olika beteckningar) använde sig av redan vid revolutionen 1917
och som alltesedan dess varit den centralt styrande faktorn i sovjetisk/rysk
utrikes- och säkerhetspolitik, t o m överordnad såväl Röda armén som
diplomatin (vilken egentligen också lydde under KGB).
Tillsammans med det mer akademiskt inriktade östtyska STASI (se kap 48)
utarbetade man rent vetenskapliga teorier och grundsatser vilka de östliga
underrättelsetjänsterna med en sällsynt skådad noggrannhet i varje fall
från 1960-talet (t o m tidigare) kom att tillämpa i syftet att leta upp och
därefter ”kedja fast” den typ av personligheter som kunde tänkas arbeta för
de marxistiska/socialistiska eller allmänt ”vänsteristiska” idealen. Eller som
sade sig ideologiskt vilja arbeta ”för fredens sak” (det heter alltid så i dessa
agent- och spionerisammanhang) eller som av andra rent personliga skäl såg
en mer ”lysande karriär” i olika avseenden än som annars skulle ha stått till
buds. IA, KGB, STASI etc öppnade lysande och vägledda karriärer för sina
agenter, spioner och andra, vilka mål dessa aldrig hade uppnått på ”vanlig
väg” s a s. Grogrunden för att engagera och snärja agenter/infl ytandeagenter
och spioner var alltså mycket god. Agenturerna var fl itiga värvare såväl på
ämbetsmannasidan som på den massmediala sidan.
Syftet med allt detta var att tränga undan Väst och västliga ideologier till
förmån för marxismens/kommunismens/socialismens/”vänsterismens”
mer diktatoriska föreställnings- och tankevärld, där sådant som demokrati,
folkrätt, FN-stadgan och (de besvärliga) mänskliga rättigheterna måste vika
undan för det ultimata målet, den kommunistiska Världsrevolutionen (som
det hette förr i tiden). Jämsides med förhärligandet av det kommunistiska
statsbygget (inte minst i det av Sverige och svenska politiker så älskade
9
DDR-Östtyskland (med sitt STASI) – dit det dessutom förekom en vallfart
av svenska politiker – var anti-amerikanismen och anti-NATO-propagandan
den absolut tyngst vägande faktorn i denna ”vänsteristiska” idévärld.
Självfallet ingick det i KGB:s primära uppgifter – samtidigt som man
förhärligade det egna systemet – att till varje pris undergräva motståndarlägrets
positioner och ståndpunkter. Det gällde att underminera och omvandla Västs,
USA:s och NATO:s demokratiska ideal och föreställningsvärld till någon
form av suspekt ”krigsmaskin” i kapitalismens (eller någon annan Potentats)
destruktiva tjänst (Vietnamprotesterna). Givetvis var detta huvudsakligen
”billig demagogi” utan någon nämnvärd intellektuell förankring, men betet
svaldes likväl ”med hull och hår” av en okritisk massa av unga människor
(68-vänstern). I detta hänseende har KGB-ismen lyckats över hövan väl
i Sverige, vilket inte minst under 1960-1970-talen resulterade i att det
”neutrala Sverige” blev primus motor i diplomatiska erkännanden av
samtliga de kommunistregimer som genom revolutionära befrielsekrig vann den
s k befrielsekampen i den Tredje världen, vilken på så sätt blev marxistisk/
kommunistisk. Med åtföljande katastrofala politiska och ekonomiska resultat
idag med åtföljande fl yktingströmmar till Europa från länder som trots alla
miljarder i bistånd inte kan försörja sin egen befolkning (se kap 51).
Vad som i ”Putins värld” lockar ”gamla kommunister” vet man egentligen
inte, mer än att en teori är att ”ur rådande kaos” skall uppstå någon form
av ”Nykommunism” – där man då s a s ”står redo”. Man skall heller inte
– som sagt – underskatta den form av olika ”belöningar” som agenter och
andra nyttiga kontakter kommer i åtnjutande av genom samarbete med
”Putinismen” i form av lönande ekonomiska uppgörelser, platser i olika ryska
organ, universitets- och doktorstitlar etc. Sätten är många för den alltjämt
levande ”KGB-ismen” (Putin är en f d KGB-man på lägre nivå som slaviskt
följer ”KGB-ismens” grundsatser och principer). Det fi nns alltså många sätt
för ”KGB-ismen” att belöna trogna vapendragare. Dessa avslöjar sig fl itigt i
den nuvarande svenska anti-NATO-propagandan.
Härtill kommer det över allt övergripande målet för ryska ”tsarer”, nämligen
att se till att Ryssland äntligen kan få tillgång till öppet isfritt vatten vid
Atlanten och andra fria hav (Medelhavet), där inga trånga sund som Öresund,
Bälten, Dardanellerna och Bosporen – samt landmassor av typ Norden
”ligger i vägen” (se kap 50). Detta har varit och är det ”tusenåriga målet” för
10
de ryska ”tsarerna”. Sverige ligger helt enkelt sedan historiens dimmor på
”fel plats” i förhållande till Stora Svitiodh (det ryska riket).
Sverige är alltså – liksom förr i tiden (freden i Nystad 1721 då de baltiska
provinserna erövrades av Ryssland och freden i Fredrikshamn 1809, då
Finland erövrades av Ryssland) – direkt hotat av Ryssland (se kap 50).
Genom den oförståeliga, godtrogna och illa kalkylerade nedläggningen
av det svenska försvaret ligger Sverige idag 2017 som ett ”öppet mål” för
Putins politiska och militära godtycke. Det fi nns inte ”en chans” att Sverige
militärt kan försvara sig. Landet ligger öppet och prisgivet för vilken militär
rysk aktion som helst. I det läge som Sverige (medvetet) hamnat i – dels på
grund av politisk okunskap, oskicklighet och dilettantism, dels på grund av
sovjetisk/rysk infi ltration, desinformation och agentverksamhet – vore det
naturligt för Sverige att ansluta sig till den enda effektiva försvarsorganisation
som fi nns och står till buds, nämligen NATO, d v s de västliga demokratiska
ländernas militära samarbetsorganisation.
Men icke! Detta är en i de socialdemokratiska/kommunistiska/”vänsteristiska”
kretsarna totalt omöjlig tanke. Dessa kretsar lägger hellre Sverige öppet för
”Putins militära ambitioner” – litar hellre på Rysslands/Putins till intet
förpliktande uttalanden ”att vi hotar inte” – än går med i den västliga
demokratiska försvarsalliansen NATO, vilket alla till buds stående objektiva
faktorer och bedömningsgrunder talar för. Den av det forna svenska
kommunistpartiet (numera Vpk) och miljöpartisterna parlamentariskt
understödda socialdemokratiska regeringen Löfven är än idag totalt
klavbunden av det gamla vänstersekteristiska kotteriets nostalgiska ideologi
från det kalla krigets dagar, vilket i huvudsak bär statsminister Olof Palmes
kännetecken.
Regeringen Löfven är direkt påverkad av – rent av direkt styrd av –
gamla medlemmar av det ”vänsterkotteri” som agerade i UD redan på
1960-1970-talen (Rolf Ekéus, Pierre Schori, Hans Dahlgren /statssekreterare
hos statsminister Löfven/) med fl era av dessas medaktörer och yngre
arvtagare. Till denna anti-NATO och pro-ryska krets har slutit sig den förre
UD-tjänstemannen och ambassadören i Moskva Sven Hirdman, liksom –
märkligt nog – min företrädare som UD:s Folkrättssakkunnige Hans Blix,
som alltså inte vill se Rysslands grova brott mot folkrätten och FN-stadgan.
11
Enligt den gällande ”arvsprincipen” i Socialdemokratin skall ”alltid” posten
som utrikesminister och/eller posten som kabinettssekreterare i UD ”vara
vikt” för någon vänsterradikal medlem av ”det inre kotteriet”. Detta kommer
inte minst till synes i den dagsaktuella svenska försvars- och säkerhetspolitiken,
där utrikesminister Margot Wallström och kabinettssekreterare Annika Söder
är framträdande rollinnehavare i ”den ideologiska vänsterism” som effektivt
hindrar ett svensk medlemskap i NATO och därmed ett effektivt försvar
av riket. Hellre Putin än NATO! Två monumentala säkerhetspolitiska
utredningar, nämligen ambassadör Tomas Bertelmans den 29 oktober
2014 publicerade utredning Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet,
suveränitet (diarenummer Fö 2013:B) och ambassadören Krister Bringéus den
9 september 2016 överlämnade betänkande Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57)
har av den nuvarande ”vänsteristiska” UD-ledningen effektivt stoppats
undan i UD:s dammiga arkiv utan åtgärd, vilket undertecknad författare
betraktar som en konsekvens av den gamla KBG-infl uerade politik som
grundlades i UD för länge sedan, med bl a Sverker Åström och Pierre Schori
som kabinettssekreterare och Rolf Ekéus som styresman över 1970-talets
marxistinfl uerade kotteri (se även volym 2 kap 22).
Eftersom UD dessutom är det departement som ansvarar för och
fördelar biståndsmiljarderna har det blivit ett axiom att biståndet styrs
av en ”vänstermärkt personlighet”, som t ex Pierre Schori, som var
socialdemokratisk biståndsminister 1994-1999 (mycket mer om honom i
den kommande framställningen).
Denna ”frimurarkrets” av vänsterpersonligheter hyllar alltjämt sina forna ideal
och de ”eder” man en gång avlagt i dessa sammanhang. Detta kommer inte
att rubbas! Deras påverkansmöjligheter på den dagsaktuella politiken är genom
det intima nätverk av ideologi- och familjeband som existerar utomordentligt
stora. Utnämningsmönstret för nyckelbefattningarna i UD och på de “viktigare”
ambassaderna följer också slaviskt de ideologiska-familjära banden och
bindningarna. Ingen utanför detta ideologiska-familjära kotteri göre sig besvär
med att aspirera på poster “vikta för” medlemmar av denna “inre partifamilj” .
Endast en formlig ”demaskering” av personerna ifråga och deras mottagande
av signaler öster ifrån kan rasera deras fortsatta framträdande i massmedia
som megafoner för Ryssland/Putin. Där f ö massmedia själva tyvärr deltar i
den ryska desinformationsverksamheten. Hur råda bot på detta?
12
För Sveriges framtida säkerhets skull måste de gamla KGB/IA/STASIkontakterna
och agenterna bort från massmedia och ut ur debatten. De
snedvrider debatten inte minst genom att framställa Putinismen/KGB-ismen
som någon form av acceptabelt system att lita på och samarbeta med. Men
det går inte – och detta borde alla begripa – att likställa den i en diktatur
grundade KGB-ismen/Putinismen med demokrati och demokratisk frihet
– samt därefter uttala rekommendationen ”att gå halva vägen var” – detta
eftersom utgångspunkterna är helt felaktiga (diktatur versus demokrati).
Allt ”börjar” – kan man säga – med Olof Palmes utnämning 1969 till ordförande
för Socialdemokratiska partiet och till landets statsminister (se kap 48 och 49). Den
politiska omläggningen från socialdemokratiskt folkhem till ”fl ammande röda
revolutionära fanor” (med Castro och Che Guevara som lysande revolutionära
fi xstjärnor) gick i ”rasande takt” på 1970-talet, där – som sagts – det neutrala
Sverige går i bräschen för ”kommunismens erövring” av världen. Häri ligger som
nämndes ovan Sveriges ”erkännandepolitik” i förhållande till nya kommuniststater
som Kina, Kuba, Nordvietnam, Nordkorea, Östtyskland m fl , liksom Sveriges nya
biståndspolitik styrd av ”ideologiska vänsterister” (bortsett från perioderna med
borgerligt styre, vilket dock inte påverkade biståndspolitikens mål och utformning).
Häri ligger också Olof Palmes mot USA riktade aggressiva ”jultal 1972”,
på grund av vilket de diplomatiska förbindelserna med demokratin USA
praktiskt taget avbröts (vilket aldrig hänt tidigare!). Häri ligger det svenska
såväl direkta som indirekta stödet till de ”kubanska befrielsekrigen” i Afrika
och Latinamerika. Häri ligger det svenska systematiserade ”miljardbiståndet”
till främst marxistiska länder och befrielserörelser. Häri ligger den
svenska i sovjetisk/rysk favör drivna nedrustningsfrågan, i synnerhet
kärnvapennedrustningen.
Härtill kommer ett antal bilaterala rysk-svenska frågor och förhållanden, där
eftergiftspolitiken styrde det svenska agerandet: baltutlämningen, erkännandet
av den sovjetiska annekteringen av de baltiska staterna, neutraliteten och
neutralitetspolitiken, Raoul Wallenberg-affären, Sveriges vägran att gå med
i NATO vid dess tillblivelse 1949, Sveriges vägran att ansluta sig till EEC
(EU) 1972, ubåtskränkningarna och striden om avgränsningen i Vita zonen
i Östersjön på 1980-talet. Samt vidare de tafatta och menlösa svenska
reaktionerna på den ryska aggressionen till sjöss och i luften fr o m 2014 och
framåt (efter Krim-annekteringen och Ukraina-kriget). Listan kan göras lång.
13
I samtliga tre volymer av min Dagbok från UD betonar jag öststats-infi ltrationens
och öststats-desinformationens stora betydelse för 1960-70-80-talens politiska
tänkande och doktriner, något som tyvärr är ett närmast oåtkomligt fält för
nutida kartläggande forskare. Man har alltså här en stor obekant ”x-faktor”
i det statsvetenskapliga och historiska kartläggandet och får därmed en
skev bild av rikets moderna historia, framförallt i skiftet 1969 mellan Tage
Erlander och Olof Palme, som inte bara var ett generationsskifte utan i
högsta grad ett aggressivt ideologiskt skifte till socialismens, kommunismens,
”vänsterismens” favör.
Det var ett så pass markant skifte i politisk inriktning – såväl inrikespolitiskt
som utrikespolitiskt – att det inte kan ha ”hänt av sig själv” utan har
drivits fram genom obehörig påverkan utifrån, d v s från de synnerligen
aktiva öststatsagentuernas sida. Inrikespolitiskt gällde det den nya närmast
mot en ren /folk/republik strävande författningen 1974. Det gällde
socialiseringen (förstatligandet) av näringslivet bl a genom löntagarfonderna
och andra former av utbredd fack- och arbetarmakt. Utrikespolitiskt
utvecklades en närmast sanslös aktivism under temat bort från neutraliten/
neutralitetspolitiken i riktning mot pro-kommunistiska/ marxistiska/
socialistiska ställningstaganden och ageranden, gärna genom den hos Olof
Palme och hans ”entourage” alltmer populära Socialistinternationalen.
Det var Pro-Castro och Pro Che Guevara-positioner i politik och bistånd
(räknat i otaliga miljarder; se kap 51). Till detta hörde också den smygande
och till en början tämligen obemärkta nedmonteringen av ”svensk historia”
enligt temat bort från rikets ”urgamla historia” och de bestående normerna
med ständiga attacker mot ”överheten” i form av kungahuset och kyrkan.
Hit hör som sagt Olof Palmes ”penndrag mot en republik” och avlövandet
av konungens politiska makt. Hit hör även sönderbrytandet av det religiösa
och kyrkliga normsystemet inom Svenska kyrkan, vilken utsattes för en
närmast dramatisk avkristningsprocess till förmån för marxistiskt/socialistiskt
tanke- och ideologigods, detta under ledning av ett antal kända marxistiska/
socialistiska kyrkopersonlighetet.2
Man frågar sig vad som i denna trumvirvel av nya radikala initiativ härrörde från
”egna ideologiska funderingar på kammaren”? Och vad som i grunden härrörde
2 Johan Sundeen, ”68-kyrkan, svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989”, Bladh by Bladh Stockholm
2017; recension av Anders Eriksson 5 maj 2017 i Svensk Tidskrift http://svensktidskrift.se/68-kyrkansrevolution/
14
från det oerhört skickligt genomförda infi ltrations- och påverkansarbetet från
KGB, IA, STASI med fl era östliga underrättelseorgans sida?
Jag har berört detta i volym 1 och 2 av Dagbok från UD i vilka jag talar om
”det sovjetiska manegekrattandet i UD”, som var någon form av offi ciell
svensk politik gentemot Sovjetunionen med signum Östen Undén, som
var utrikesminister under det kalla kriget 1945-1962, men tillika UD:s
Folkrättssakkunnige 1926-1961 (där jag upprätthöll samma befattning i
UD 1976-1987). En pro-kommunistisk undfallenhets-, försiktighets- och
eftergiftspolitik som fortsattes av hans socialdemokratiska efterträdare som
utrikesministrar samt av den ”store dirigenten av svensk utrikespolitik”
Sverker Åström. Dennes förhållanden och betydelse för den drivna
sovjetpolitiken utgör en av de centrala punkterna i denna volym 3, liksom
hans kabinettssekreterarkollega Pierre Schori, vilken av en KGB-avhoppare
betecknats som KGB:s främsta kontakt i Sverige (på samma sätt som Arne
Treholt i Norge och Günther Guilliome i Västtyskland (se kap 48 och 49).
I rättvisans namn måste emellertid också framhållas statsminister Tage
Erlanders samt hans försvarsministrar Torsten Nilssons och Sven Anderssons
redan i början på 1950-talet inledda samarbete med USA (och andra
NATO-länder) genom vilket samarbete Sverige byggde upp en stark
försvarsmakt och ett starkt neutralitetsförsvar. Men detta hemliga samarbete
skedde huvudsakligen utan utrikesminister Undéns och UD:s medverkan/
kunskap. Försvars- och försvarsmaterialsamarbetet mellan Sverige och
USA (inbegripande även andra NATO-länder) förblev således fram till
“våra dagar” en av de största rikshemligheterna. Varför Olof Palme med sitt
mot USA kritiska “jultal 1972” (se ovan) äventyrade denna “fundamentala
grundbult” i Sveriges försvar är och förblir en gåta, i synnerhet då man vet
att han i grunden ställde sig positiv till detta samarbete med USA och ville
att det skulle fortsätta även under de “frostens år” som följde på hans “jultal
1972” (se volym 2 kap 22, 26, 30, 35, 37). Här ser jag “entouragets” idoga
“knuffande av Palme vänsterut”, vilket Palme å sin sida vare sig kunde eller
ens ville sätta stopp för.
Längre fram i denna volym skriver jag om Sverker Åström att han var chef
för politiska avdelningen i UD 1956-1964, FN-ambassadör 1964-1970,
bitr. kabinettssekreterare (med ansvar för EEC-förhandlingarna)1971-1972
och kabinettssekreterare i UD 1972-1977. Således den mäktigaste och
15
mest infl ytelserika posten näst efter utrikesministern med utomordentliga
möjligheter att själv styra svensk politik i den riktning han önskade.
Samma infl ytelserika post som kabinettssekreterare i UD besattes av Pierre
Schori 1982-1991, som dessutom var medlem av socialdemokratiska regeringar
efter denna post. Det är djupt störande att båda dessa centrala makthavare
– liksom fl er nyckelpersoner i UD – förekommer i ”mindre smickrande
sammanhang” i nedan citerade källor liksom i chefen för kontraspionaget
Olof Frånstedts böcker Spionjägaren del 1 och del 2, och detta på ett sätt
som direkt skulle belägga deras olämpliga kontakter med KGB med fl era
öststatsagenturer. Härtill kommer för Sverker Åströms del statspolisintendent
Thulins och kontraspionagechef Otto Danielssons slutsatser redan på
1960-talet och t o m dessförinnan att Sverker Åström var den beryktade
KGB-spionen Getingen (se kap 48 och 49).
Efter att ingående ha analyserat Pierre Schori och hans insats som den
revolutionära vänsterns banérförare – och som missionär för Fidel Castro
och Che Guevara – kan jag heller inte annat än att instämma i den sovjetiske
KGB-avhopparens karaktäristik av Schori som KGB:s främsta kontakt
i Sverige, i synnerhet som detta bekräftas av de sex i denna volym nr 3
infogade samtalspromemorior som upprättats under året 2016 vid mina
löpande samtal med förre chefen för Säpo:s kontraspionage Olof Frånstedt
(se kap 49), liksom med andra höga såväl civila som militära företrädare för
underrättelse- och säkerhetstjänsten (där jag själv delvis vistades3).
I en diskussion i redigeringsfasen av kapitlen ingående i denna volym 3 av
Dagbok från UD förklarade jag i ett email den 3 oktober 2016 till f ÖB
generalen Bengt Gustafsson – som läst och kommenterat såväl mina
dagboksanteckningar som uppteckningarna av samtalen med förre
kontraspionagechefen Frånstedt – min syn på det som Olof Frånstedt framför
i samtalsuppteckningarna om Sverker Åström, Pierre Schori och självaste
statsminister Olof Palme. Vilken roll spelade Olof Palme ifråga om KGB och
andra öststatsagenturer? I mitt email till Bengt Gustafsson skriver jag (kap
49):
Jag kan inte hjälpa att jag utifrån min nivå som UD:s Folkrättssakkunnige – där jag ju såg
och följde /och ofta aktivt ingrep/ i ”allting” som hände på Regerings- och UD-nivå
– faktiskt har allt svårare för att se Palme i det ljus man gärna vill se honom, alltså som
3 Se vol 2 av Dagbok från UD, främst kap 22.
16
USA-vän och ”kommunisthatare”. Jo, han uttryckte sig så i sina verbala excesser, men i
realiteten betydde detta ingenting. Därför att allt han gjorde – och det var mycket – var i
botten ägnat att ”tillfredsställa Sovjets behov och önskemål”. Rent mental ville han nog vara
antikommunist och ”nationalist” men det blev tyvärr inte så. (angående Palme och USAfrostens
år efter hans “jultal 1972” se ovan).
Dels därför att han tvingades av det omgivande ”entouraget” alltmer
vänsterut, där han inte förmådde sätta några gränser (kanske beroende på
sin högborgerliga bakgrund och sina tidiga befattningar i Försvarsstabens
underrättelsetjänst). Men dels därför att han inte ville (eller kom sig före med
att) sätta några gränser för ”entouragets” och partifolkets intensiva umgänge
med det öststatliga underrättelsefolket. Olof Palme var ”slapp i disciplinen” i
vad gällde detta umgänge och lät det pågå och utvecklas på ett för nationen
farligt sätt. I denna problematik ligger också hans totala prioritering av
den inom socialdemokratin uppfunna men inom Försvarsstaben hemligen
existerade spionorganisationen IB, vars syften var mycket oklara och dubiösa
(spioneri på de kommunistiska motståndarna).
I motsättningarna – eller rättare sagt ”kampen” – mellan IB och Säpo,
d v s den författningsansvariga myndigheten när det gällde att ”jaga spioner
och agenter”, tar Palme klart ställning för det socialdemokratiska och
hemliga IB emot det i enlighet med författningen arbetande Säpo och dess
Kontraspionage-avdelning. Det utvecklas här en personstrid mellan Palme
och Säpo-ledningen, som (enligt uttalande till mig av f. chefen för Säpos
Kontraspionage) fi ck effekten att Säpo och Kontraspionaget egentligen inte
fullt ut kunde utöva den kontroll- och ingripandemakt den egentligen skulle
utöva för att försvara rikets integritet och suveränitet gentemot de öststatliga
underrättelseagenturerna. Säpo/Kontraspionaget kunde inget göra mot den
”politiska ledningen”. Det ”allra konstigaste” med IB är att Pierre Schori
skulle tillträda som chef för IB, d v s som ”Sveriges högste underrättelse- och
spionchef ”. Här ”tar man sig för pannan”! (se kap 48 och 49).
Liksom i volymerna 1 och 2 återkommer jag i denna volym 3 av Dagbok från UD
till de sovjetiska ubåtskränkningarna under 1980-talet, där jag bland annat i kap 55
återkommer till den ”politiska falang” – med Rolf Ekéus och Mathias Mossberg
i spetsen – som till varje pris vill förringa eller t o m förneka de ubåtsincidenter
och kränkningar som förekom under 1980-talet. Denna öppna pro-sovjetiska
desinformation – dessutom verkställd av den person (Ekéus) som redan på
1970-talet ledde det marxistiska kotteriet i UD – är svårutrotad då den kommit
17
att sprida sig som ”den allmänna sanningen om ubåtarna”. ”Det var inte Sovjet”.
”Det var minkar eller NATO”. ”En verklig marxistisk björntjänst åt Sverige”.
Mot bakgrund av den solida och verkliga kunskap som ändå fi nns rörande
ubåtsfrågorna är det angeläget att gång på gång kunna vederlägga denna
falangs ständiga desinformationssträvanden i ubåtsfrågan. Detta innebär inte
bara ett fl agrant bortseende från de av kompetenta personer presenterade
fakta till förmån för en av politisk-ideologiska skäl påverkad subjektiv
tolkning, utan också en öppen desavouering av de UD- och andra kollegor
som i decennier seriöst arbetade med ubåtsfrågorna ”under spott och spe”.
Detta har inte minst drabbat mig själv och var en avgörande del i mitt beslut
att avgå ”i protest” från min befattning i UD. I styckena om ubåtarna vill
jag rikta ord av tacksamhet inte bara till f. ÖB general Bengt Gustafsson
utan även till underrättelseoffi cerarna kommendören av 1:a graden Nils-
Ove Jansson och överstelöjtnanten Per Andersson, vilkas expertis på området
svårligen kan överträffas. Mitt tack till dessa omfattar medgivande att i denna
volym få inta längre citat ur deras skrifter i ubåtsfrågan (se kap 55).
Ett stort tack för tankeutbyte och medverkan i olika avseenden vid
redigeringen av dessa dagboksanteckningar för perioden 1976-1980 – bl a
som medintervjuare av f. chefen för Säpo:s kontraspionage Olof Frånstedt –
riktas till förre IB-agenten (Operativa avdelningen4) Svante Winquist.
Inledningen till detta förord inleddes av orden J’Accuse, d v s ”jag anklagar”.
Med stöd av det omfattande material som samlats i denna volym 3 av Dagbok
från UD har jag tyvärr kommit fram till att öststatsinfl uensen i Sverige under
det kalla kriget var ”mycket värre” än man någonsin kunde tro. Och att jag
därför anklagar alla dem som genom ideologisk eller annan vurm ställde sig
till förfogande för denna för landet fördärvelsebringande verksamhet, där
resultatet är att landet inte längre kan försvaras. Och att vi inte heller vill
söka oss in i den försvarspakt som skulle kunna ”rädda oss”. Detta av rent
nostalgisk-ideologiska skäl. Det gäller faktiskt liv eller död och valet mellan
demokrati och diktatur, där skiljelinjen inte tycks stå klar för somliga.
Villiga själar försåg av ideologiska skäl KGB och de andra öststatsresidenterna
med efterfrågat material samt agerade som agenter och infl ytandeagenter
(inte minst i massmedia) i den riktning som residenterna önskade eller
tvingade dem till (en gång KGB-agent alltid KGB-agent). Sveriges politik
4 Boskillnad måste i vad gäller IB och dess organisation göras mellan IB Operativa avdelningen och IB 03, som var
den socialdemokratiskt politiska delen av IB.
18
anpassade sig på ett närmast fantastiskt sätt till den av ”Öst” önskade politiska
riktningen, nämligen att tunna ut försvaret intill punkten för utplåning. Bara
en fi ende tycker detta är bra. Så läs och begrunda!
Men det hände mycket mer än detta under perioden 1976- 1980, vilket är
minst lika intressant som temat ”agenter och spioner”. Detta fi nns också att
läsa om i denna omfattande volym 3 av Dagbok från UD, inte minst om mina
försök att ”öppna upp Arktis”, om den viktiga ”Dialogen med Islam” samt
om den perenna krisen Palestina-Israel.
Västergården, Hårsfjärden den 3 april 2017
Författaren

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s