4. DAGBOK FRÅN UD VOL 2 (1962-1976)

DAGBOK FRÅN UD Volym 2

DAGBOK FRÅN UD Volym 2

DAGBOK FRÅN UD VOLYM 2 (1962-1976)   (tryckår 2014)

Men hur började det då? Neutralitetet – NATO,  I Kommunismens Moskva – KGB

 

Boken omfattar 526 sidor,trådbunden med hårda pärmar.

Boken kostar 450 kr inkl.  6% moms och frakt inom Sverige

 

Betalning: alternativ 1 Swisha till nr: 1235116736, Skriv in avsändare, adress  och gärna telefonnummer för snabbare leverans

Betalning: alternativ 2 Bankgiro: 351-5707, Skriv in avsändare, adress och och gärna telefonnummer för snabbare leverans. 

Mottagare är det utgivande förlaget SILAC

 

 

 

1. INSLAG 1 

FÖRORD

DAGBOK FRÅN UD VOL 2 (1962-1976) (Men hur började det då? – Neutraliteten – Moskva – NATO – i Kommunismens Moskva)

Ett och ett halvt år efter utgivandet av volym 1 av Dagbok från UD (Högdramatik i UD Ubåtar, protestnoter och annat /1981-1983/) utkommer nu volym 2 med undertiteln Men hur började det då? Neutraliteten och NATO – I kommunismens Moskva – KGB /1962-1976/. Denna del omfattar min tid i försvaret från 1962 samt min tid som ”ordinarie diplomat” i UD från 1966 fram till 1976, då jag från min tjänst vid ambassaden i Moskva utnämns till UD:s Folkrättssakkunnige. Som framgått av volym 1 sitter jag på denna post under drygt 10 år – kännetecknade av det kalla kriget och den ena krisen efter den andra.

Som än mer kommer att framgå av denna volym 2 var hela min 22-åriga tid i UD tätt sammankopplad med det kommunistiska Sovjetunionen och denna aggressiva militärmakts ”göranden och låtanden” riktade såväl mot Sverige som mot världen i övrigt. Själv levde jag i ”kommunismens Moskva” 1974-1976 med förstahandserfarenhet av det marxistisk-leninistiska samhället. ”Så här får det inte vara”, var min slutsats. Min redan från unga år anti-totalitära inställning gjorde mig i Moskva till en än mer svuren anti-kommunist. Men samtidigt ”tyckte jag om Ryssland och ryssarna”. Hur nu denna dualism skall förklaras? Arbetsmässigt hade jag dessutom utmärkta relationer till mina sovjetiska motparter.

Det av marxism-leninismens principer 1917-1991 styrda Ryssland/Sovjetunionen var inget fredsälskande land. Det var ”läran om Världsrevolutionen” som ideologiskt styrde såväl landets aggressiva utrikes- och militärpolitik som den inrikes totala repressionen, förföljelsen och mördandet av miljontals politiska opponenter. Särskilt under Lenins efterträdare Josef Stalins tid 1924-1953 som landets enväldige diktator. Ende konkurrenten till stalinismens illdåd var Adolf Hitlers nazism.

Som medel för att uppnå den kommunistiska ideologins mål användes militärt Röda armén, sovjetiska marinen och andra specialförband men i lika hög grad det för Sovjetunionen livsviktiga underrättelse- och infiltrationsorganet KGB (1954-1991), föregånget av tsarens Ochrana och revolutionens ”Tjekan” med flera andra namn. Genom Komintern och från 1943 Centralkommitténs s k Internationella Avdelning (IA) styrdes en tid framöver de lokala nationella kommunistpartierna direkt från Moskva. Så även det svenska.

Infiltrationsverksamheten var hög från KGB:s sida i Sverige, där det dels gällde att värva aktiva agenter dels s k inflytandeagenter – främst i pressen samt bland folk med massmedial anknytning – som kunde ”torgföra” de kommunistiska/ socialistiska/ revolutionära idéerna. Detta sammanfaller med 1960-talets radikala vänstervåg med någon form av kulmen i 1968 års vänsterrevolution. Det är vid denna tid som UD befolkas med en mängd radikala vänsteranhängare eller sådana som t o m hyste än mer radikala revolutionära åsikter. Det är klart att min anti-kommunistiska inställning till slut skulle kollidera med den oftast ”pro-kommunistiska” eller allmänradikala inställningen i UD.

I denna volym 2 betonar jag särskilt ”infiltrationens” stora betydelse för 1960-talets ”politiska tänkande och doktriner”, något som tyvärr är ett okänt och närmast oåtkomligt fält för nutida kartläggande forskare på olika fält. Man har alltså här en stor obekant ”x-faktor” i det statsvetenskapliga och historiska kartläggandet. Vad härrörde från ”egna ideologiska funderingar på kammaren”? Och vad härrörde från det oerhört skickligt genomförda infiltrationsarbetet från KGB:s och STASI:s sida? Har berört detta i volym 1 där jag talar om ”det sovjetiska manegekrattandet i UD”, som var någon form av officiell svensk politik gentemot Sovjetunionen med signum Östen Undén, som var utrikesminister under det kalla kriget 1945-1962, men tillika UD:s Folkrättssakkunnige. En pro-kommunistisk undfallenhets-, försiktighets- och eftergiftspolitik som fortsattes av hans efterträdare som utrikesministrar.

Som UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987 motsatte jag mig denna politik. Tyckte det var ”konstigt” att en folkrättsjurist som Undén inte ville se den sovjetiska inrikes-och utrikespolitiken som ”klara brott mot folkrätten”. Och att en sådan sovjetpolitik skulle fortplantas i UD. Jag satt alltså på samma befattning som folkrättssakkunnig som Östen Undén själv hade innehaft. Men vi gjorde på samma post en totalt konträr bedömning av Sovjetunionen. Finner det angeläget att ännu mer i detalj uppehålla mig vid dessa teman idenna volym 2, där jag som UD:s Folkrättssakkunnige ”försökte hålla emot” så länge det gick. Detta ledde till att jag blev en ”måltavla för vänsterns attacker”, där jag i denna volym själv väljer att ”inskränka min personliga integritet” för att i möjligaste mån förklara de från visst håll inspirerade ”attackerna” mot mig speciellt efter min avgång från UD, vilka var mycket illasinnade.

I unga år kom jag från det militära systemet 1966 till UD. Troligen är jag den ende attaché som kommit in i UD med endast en fänriks-examen som formell merit, men detta från ”det hemligaste rummet” som svenska försvaret då hade. Som framgått av volym 1 och än mer av föreliggande volym 2 kunde jag det militära systemet ”utan och innan”. Detta förstärktes av min tjänstgöring i regelbundna intervaller fr o m 1976 på Operationsledningens sektion 2 (Op 2) i Försvarsstaben, som på den tiden även arbetade med underrättelsefrågorna. Den person jag egentligen hade de bästa och mest förtroendefulla relationerna till var landets Överbefälhavare generalen Lennart Ljung, som jag arbetade nära intill (volym 1 kap 18).

Det jag i denna volym 2 säger om Sveriges nära samarbete med NATO är något som någon ”som var med på ett hörn” till slut måste säga – innan det är för sent! Annars begravs kunskapen om det ”neutrala Sveriges försvarsmässiga pragmatiska dualism”. Samtidigt som vi tänkte oss vara neutrala i ett kommande krig samverkade vi med NATO. Detta var inget som Sveriges överbefälhavare hade ”hittat på”, utan det var i högsta grad sanktionerad politik av statsminister Tage Erlander och hans försvarsministrar Torsten Nilsson och Sven Andersson. Läs mer om detta i denna volym! Men det skulle vara så hemligt, så hemligt …. Sveriges neutralitetspolitik byggde alltså på den hemliga premissen att om kriget verkligen kom, då var det samarbetet med NATO som skulle rädda nationen från sovjetisk ockupation. Tala om ”Machiavellisk pragmatism”! Som Olof Palme i hög grad gillade och understödde.

Om Sverige under det kalla kriget ”skyddades av NATO” – vilket ryssarna naturligtvis visste om – är det oförståeligt att det nutida Sverige med hänvisning till ”fantomsmärtor” så ryggar ett formellt medlemskap i NATO. Vi ”har varit där hela tiden”, men fördolt. Varför var 1950-60-talets politiker så mycket mer pragmatiska än 2010-talets politiker? NATO var från dess tillkomst 1949 den demokratiska västvärldens försvarsorganisation, till vilken såväl Norge som Danmark slöt sig. Vad var det ”för farligt” att tillhöra denna demokratiska krets av stater? Och som vi fortfarande år 2014 värjer oss emot!

När jag läste den recension av volym 1 av Dagbok från UD som en bemärkt DN-ledarskribent skrev i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift sommaren 2013 (Kungl. Krigsvetenskaps-akademiens Handlingar och Tidskrift nr 2/2013 (sid 171-176) där mina dagboksanteckningar anklagades för att innehålla ”alltför mycket kallakrigsretorik”, gjorde jag reflektionen att mina 40-50 -åriga gamla dagboksanteckningar från UD och Försvaret nog måste te sig ”mossiga och Anno dazumal” – alltså föråldrade och inte aktuella. Men vad jag hade gjort var endast att i närmast orörd form återge mina dagboksanteckningar exakt som de hade formulerats för så där 30-50 år sedan. De var ”så det var” under det kalla kriget. Men sedan dess har ”det allmänna mantrat” ändrat sig till ”ingen fara från det nya Ryssland”. Sverige kunde nedrusta, vilket också gjordes. Gruvade mig därför att utge ”mossiga anteckningar” i volym nr 2, som ingen tyckte var aktuella.

Men i detta dilemma kom självaste Rysslands president Putin till undsättning. I mars 2014 ockuperar och annekterar Ryssland Krim i gammal sovjetisk anda samt hotar Ukraina med samma öde. De en gång av Sovjetunionen annekterade baltiska staterna känner ”Rysslands andedräkt” allt starkare. Över en natt i mars 2014 återställs den ”gamla sovjetiska ordningen” influerad av den s k Brezjnevdoktrinen. Numera Putin-doktrinen! Över en natt återställdes mina ”gamla mossiga dagboksanteckningar” till högst aktuella anteckningar. Men tyvärr har det svenska försvaret i mellantiden närmast hunnit läggas ned, detta på grund av att alla utrikespolitiska och militära analyser fullständigt ”huggit i sten”. Hur kommer detta sig? Allt var fel!

När jag inte längre i UD orkade ”hålla vänsterismen stången” återvände jag efter ett 22-årigt gästspel i UD till försvaret. Den 21 april 1987 hälsar den nye överbefälhavaren general Bengt Gustafsson (ÖB 1986-1994) mig välkommen som ÖB:s folkrättslige rådgivare med tjänst hos honom i Försvarsstaben. Jag är tacksam för de samtal och det tankeutbyte jag har fått tillfälle att ha med f. ÖB generalen Bengt Gustafsson under redigeringsarbetet 2012-2014 av mina dagboksanteckningar för perioden 1962-1976. Detta tankeutbyte har varit av stort värde för mig och gett mig ökad säkerhet i mina egna bedömningar av denna ”kallakrigsperiod”, vilka jag nu presenterar i denna volym 2 av Dagbok från UD. Jag framför också ett tack till kommendören av 1:a graden Emil Svensson för rekapitulationen av våra gemensamma erfarenheter från ubåtsincidenterna i Hårsfjärden i oktober 1982, för 32 år sedan. Likaså framför jag mitt tack till säkerhetsrådgivaren Joakim von Braun för intressant utbyte av tankar på för oss gemensamma intresseområden.

Författaren

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s