4. DAGBOK FRÅN UD VOL 2 (1962-1976)

DAGBOK FRÅN UD Volym 2

DAGBOK FRÅN UD Volym 2

DAGBOK FRÅN UD VOLYM 2 (1962-1976)   (tryckår 2014)

Men hur började det då? Neutralitetet – NATO,  I Kommunismens Moskva – KGB

Pappersvolym ISBN 9789198079029 köp via länk:

 http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9198079026

 

 

 

1. INSLAG 1 

FÖRORD

DAGBOK FRÅN UD VOL 2 (1962-1976) (Men hur började det då? – Neutraliteten – Moskva – NATO – i Kommunismens Moskva)

Ett och ett halvt år efter utgivandet av volym 1 av Dagbok från UD (Högdramatik i UD Ubåtar, protestnoter och annat /1981-1983/) utkommer nu volym 2 med undertiteln Men hur började det då? Neutraliteten och NATO – I kommunismens Moskva – KGB /1962-1976/. Denna del omfattar min tid i försvaret från 1962 samt min tid som ”ordinarie diplomat” i UD från 1966 fram till 1976, då jag från min tjänst vid ambassaden i Moskva utnämns till UD:s Folkrättssakkunnige. Som framgått av volym 1 sitter jag på denna post under drygt 10 år – kännetecknade av det kalla kriget och den ena krisen efter den andra.

Som än mer kommer att framgå av denna volym 2 var hela min 22-åriga tid i UD tätt sammankopplad med det kommunistiska Sovjetunionen och denna aggressiva militärmakts ”göranden och låtanden” riktade såväl mot Sverige som mot världen i övrigt. Själv levde jag i ”kommunismens Moskva” 1974-1976 med förstahandserfarenhet av det marxistisk-leninistiska samhället. ”Så här får det inte vara”, var min slutsats. Min redan från unga år anti-totalitära inställning gjorde mig i Moskva till en än mer svuren anti-kommunist. Men samtidigt ”tyckte jag om Ryssland och ryssarna”. Hur nu denna dualism skall förklaras? Arbetsmässigt hade jag dessutom utmärkta relationer till mina sovjetiska motparter.

Det av marxism-leninismens principer 1917-1991 styrda Ryssland/Sovjetunionen var inget fredsälskande land. Det var ”läran om Världsrevolutionen” som ideologiskt styrde såväl landets aggressiva utrikes- och militärpolitik som den inrikes totala repressionen, förföljelsen och mördandet av miljontals politiska opponenter. Särskilt under Lenins efterträdare Josef Stalins tid 1924-1953 som landets enväldige diktator. Ende konkurrenten till stalinismens illdåd var Adolf Hitlers nazism.

Som medel för att uppnå den kommunistiska ideologins mål användes militärt Röda armén, sovjetiska marinen och andra specialförband men i lika hög grad det för Sovjetunionen livsviktiga underrättelse- och infiltrationsorganet KGB (1954-1991), föregånget av tsarens Ochrana och revolutionens ”Tjekan” med flera andra namn. Genom Komintern och från 1943 Centralkommitténs s k Internationella Avdelning (IA) styrdes en tid framöver de lokala nationella kommunistpartierna direkt från Moskva. Så även det svenska.

Infiltrationsverksamheten var hög från KGB:s sida i Sverige, där det dels gällde att värva aktiva agenter dels s k inflytandeagenter – främst i pressen samt bland folk med massmedial anknytning – som kunde ”torgföra” de kommunistiska/ socialistiska/ revolutionära idéerna. Detta sammanfaller med 1960-talets radikala vänstervåg med någon form av kulmen i 1968 års vänsterrevolution. Det är vid denna tid som UD befolkas med en mängd radikala vänsteranhängare eller sådana som t o m hyste än mer radikala revolutionära åsikter. Det är klart att min anti-kommunistiska inställning till slut skulle kollidera med den oftast ”pro-kommunistiska” eller allmänradikala inställningen i UD.

I denna volym 2 betonar jag särskilt ”infiltrationens” stora betydelse för 1960-talets ”politiska tänkande och doktriner”, något som tyvärr är ett okänt och närmast oåtkomligt fält för nutida kartläggande forskare på olika fält. Man har alltså här en stor obekant ”x-faktor” i det statsvetenskapliga och historiska kartläggandet. Vad härrörde från ”egna ideologiska funderingar på kammaren”? Och vad härrörde från det oerhört skickligt genomförda infiltrationsarbetet från KGB:s och STASI:s sida? Har berört detta i volym 1 där jag talar om ”det sovjetiska manegekrattandet i UD”, som var någon form av officiell svensk politik gentemot Sovjetunionen med signum Östen Undén, som var utrikesminister under det kalla kriget 1945-1962, men tillika UD:s Folkrättssakkunnige. En pro-kommunistisk undfallenhets-, försiktighets- och eftergiftspolitik som fortsattes av hans efterträdare som utrikesministrar.

Som UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987 motsatte jag mig denna politik. Tyckte det var ”konstigt” att en folkrättsjurist som Undén inte ville se den sovjetiska inrikes-och utrikespolitiken som ”klara brott mot folkrätten”. Och att en sådan sovjetpolitik skulle fortplantas i UD. Jag satt alltså på samma befattning som folkrättssakkunnig som Östen Undén själv hade innehaft. Men vi gjorde på samma post en totalt konträr bedömning av Sovjetunionen. Finner det angeläget att ännu mer i detalj uppehålla mig vid dessa teman idenna volym 2, där jag som UD:s Folkrättssakkunnige ”försökte hålla emot” så länge det gick. Detta ledde till att jag blev en ”måltavla för vänsterns attacker”, där jag i denna volym själv väljer att ”inskränka min personliga integritet” för att i möjligaste mån förklara de från visst håll inspirerade ”attackerna” mot mig speciellt efter min avgång från UD, vilka var mycket illasinnade.

I unga år kom jag från det militära systemet 1966 till UD. Troligen är jag den ende attaché som kommit in i UD med endast en fänriks-examen som formell merit, men detta från ”det hemligaste rummet” som svenska försvaret då hade. Som framgått av volym 1 och än mer av föreliggande volym 2 kunde jag det militära systemet ”utan och innan”. Detta förstärktes av min tjänstgöring i regelbundna intervaller fr o m 1976 på Operationsledningens sektion 2 (Op 2) i Försvarsstaben, som på den tiden även arbetade med underrättelsefrågorna. Den person jag egentligen hade de bästa och mest förtroendefulla relationerna till var landets Överbefälhavare generalen Lennart Ljung, som jag arbetade nära intill (volym 1 kap 18).

Det jag i denna volym 2 säger om Sveriges nära samarbete med NATO är något som någon ”som var med på ett hörn” till slut måste säga – innan det är för sent! Annars begravs kunskapen om det ”neutrala Sveriges försvarsmässiga pragmatiska dualism”. Samtidigt som vi tänkte oss vara neutrala i ett kommande krig samverkade vi med NATO. Detta var inget som Sveriges överbefälhavare hade ”hittat på”, utan det var i högsta grad sanktionerad politik av statsminister Tage Erlander och hans försvarsministrar Torsten Nilsson och Sven Andersson. Läs mer om detta i denna volym! Men det skulle vara så hemligt, så hemligt …. Sveriges neutralitetspolitik byggde alltså på den hemliga premissen att om kriget verkligen kom, då var det samarbetet med NATO som skulle rädda nationen från sovjetisk ockupation. Tala om ”Machiavellisk pragmatism”! Som Olof Palme i hög grad gillade och understödde.

Om Sverige under det kalla kriget ”skyddades av NATO” – vilket ryssarna naturligtvis visste om – är det oförståeligt att det nutida Sverige med hänvisning till ”fantomsmärtor” så ryggar ett formellt medlemskap i NATO. Vi ”har varit där hela tiden”, men fördolt. Varför var 1950-60-talets politiker så mycket mer pragmatiska än 2010-talets politiker? NATO var från dess tillkomst 1949 den demokratiska västvärldens försvarsorganisation, till vilken såväl Norge som Danmark slöt sig. Vad var det ”för farligt” att tillhöra denna demokratiska krets av stater? Och som vi fortfarande år 2014 värjer oss emot!

När jag läste den recension av volym 1 av Dagbok från UD som en bemärkt DN-ledarskribent skrev i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift sommaren 2013 (Kungl. Krigsvetenskaps-akademiens Handlingar och Tidskrift nr 2/2013 (sid 171-176) där mina dagboksanteckningar anklagades för att innehålla ”alltför mycket kallakrigsretorik”, gjorde jag reflektionen att mina 40-50 -åriga gamla dagboksanteckningar från UD och Försvaret nog måste te sig ”mossiga och Anno dazumal” – alltså föråldrade och inte aktuella. Men vad jag hade gjort var endast att i närmast orörd form återge mina dagboksanteckningar exakt som de hade formulerats för så där 30-50 år sedan. De var ”så det var” under det kalla kriget. Men sedan dess har ”det allmänna mantrat” ändrat sig till ”ingen fara från det nya Ryssland”. Sverige kunde nedrusta, vilket också gjordes. Gruvade mig därför att utge ”mossiga anteckningar” i volym nr 2, som ingen tyckte var aktuella.

Men i detta dilemma kom självaste Rysslands president Putin till undsättning. I mars 2014 ockuperar och annekterar Ryssland Krim i gammal sovjetisk anda samt hotar Ukraina med samma öde. De en gång av Sovjetunionen annekterade baltiska staterna känner ”Rysslands andedräkt” allt starkare. Över en natt i mars 2014 återställs den ”gamla sovjetiska ordningen” influerad av den s k Brezjnevdoktrinen. Numera Putin-doktrinen! Över en natt återställdes mina ”gamla mossiga dagboksanteckningar” till högst aktuella anteckningar. Men tyvärr har det svenska försvaret i mellantiden närmast hunnit läggas ned, detta på grund av att alla utrikespolitiska och militära analyser fullständigt ”huggit i sten”. Hur kommer detta sig? Allt var fel!

När jag inte längre i UD orkade ”hålla vänsterismen stången” återvände jag efter ett 22-årigt gästspel i UD till försvaret. Den 21 april 1987 hälsar den nye överbefälhavaren general Bengt Gustafsson (ÖB 1986-1994) mig välkommen som ÖB:s folkrättslige rådgivare med tjänst hos honom i Försvarsstaben. Jag är tacksam för de samtal och det tankeutbyte jag har fått tillfälle att ha med f. ÖB generalen Bengt Gustafsson under redigeringsarbetet 2012-2014 av mina dagboksanteckningar för perioden 1962-1976. Detta tankeutbyte har varit av stort värde för mig och gett mig ökad säkerhet i mina egna bedömningar av denna ”kallakrigsperiod”, vilka jag nu presenterar i denna volym 2 av Dagbok från UD. Jag framför också ett tack till kommendören av 1:a graden Emil Svensson för rekapitulationen av våra gemensamma erfarenheter från ubåtsincidenterna i Hårsfjärden i oktober 1982, för 32 år sedan. Likaså framför jag mitt tack till säkerhetsrådgivaren Joakim von Braun för intressant utbyte av tankar på för oss gemensamma intresseområden.

Hårsfjärden den 1 juli 2014

Författaren

Fler utdrag ur Volym 2 kommer att läggas in allteftersom men bäst är att läsa hela boken (550 sidor med många bilder och kartor + personregister) genom att klicka på länkarna ovan och köpa den antingen som vanlig pappersbok eller som nedladdnings E-bok). 

 

2. INSLAG 2 

VIKTIGT MED LÅNGA PERSPEKTIVEN PÅ RYSSLAND: HÄR NEDAN REGENTLÄNGDEN RYSKA TSARER AV HUSET ROMANOV FRÅN 16-ÅRIGE MICHAEL ROMANOVS UPPSTIGANDE PÅ TSARTRONEN 1613 FRAM TILL MORDET PÅ TSAR NIKOLAJ II VID BOLSJEVIKREVOLUTIONEN 1917. 4 TSARER MÖRDADE. 

UTDRAG UR DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 421.

Michael I (eller III) Feodorovitj Romanov (1613-1645, son till patriarken
Feodor/Filaret Romanov)
Alexej Michaelovitj (1645-1676, son till Michael I Romanov)
Feodor III Alexejevitj (1676-1682, son till tsar Alexej Romanov)
Ivan V Alexejevitj (1682-1696; bror till Feodor III och samregenten Peter I)
Peter I Alexejevitj den store (1682-1725; bror till Feodor III och Ivan V)
Katarina I (tsarinna 1725-1727; Peter I den stores gemål)
Peter II Alexejevitj (1727-1730; sonson till Peter I den store)
Anna Ivanovna (tsarinna 1730-1740; dotter till tsar Ivan V Alexejevitj)
Ivan VI (1740-1741; systerdotterson till Anna Ivanovna)
Elisabeth Petrovna (tsarinnna 1741-1762, dotter till Peter den store och
Katarina I)
Peter III (av Holstein-Gottorp) (tsar januari – mördad 17 juli 1762, son till
Anna Petrovna /dotter till tsar Peter I den store och Katarina I/ och
hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Peter III var gift med
Katarina II den stora av Anhalt-Zerbst.
Katarina II den stora (av Anhalt-Zerbst) (tsarinna 1762-1796, fram till 1762
gift med tsar Peter I den stores och Katarina I:s dotterson tsar Peter III)
Paul I Petrovitj (1796-mördad 1801, son8 till Katarina II och tsar Peter III)
Alexander I Pavlovitj (1801-1825, son till tsar Paul I)
Nikolaj I Pavlovitj (1825-1855; 3:e son till tsar Paul I)
Alexander II Nikolajevitj (1855- mördad 1881; son till Nikolaj I)
Alexander III Alexandrovitj (1881-1894, son till Alexander II)
Nikolaj II Alexandrovitj (1894-mördad 1917, son till Alexander III)

RYSKA REVOLUTIONEN 1917 med bolsjevikisk – kommunistisk – stalinistisk diktatur. 

 

INSLAG 3.  17 APRIL 2015: 

ERLANDER MISSTRODDE UNDÉN – PROSOVJETISKA IDEOLOGISKA VÅLNADER JAGAR SVENSK SÄKERHETSPOLITIK ÄNNU 2015.

I anledning av det rent av chockerande inslaget igår 16 april 2015 på TV i ”Dokument inifrån” – som skoningslöst avslöjade den svenska försvars- och säkerhetspolitikens totala haveri – tycker jag det är passade att på min Blogg idag lägga in nedan följande avsnitt ur Dagbok från UD Vol 2 om den dragkamp som förekom redan vid NATO-vägvalet 1949 mellan statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén, där det ”finska kortet” tydligt framträder som en väsentlig faktor i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, men kanske inte på det positiva sätt man kanske vill tro.

Finland hade p g a 1948 års VSB-pakt (1948-1992) ett synnerligen ”neurotiskt förhållande till Sovjetunionen”, liksom Sverige hade ett ”neurotisk förhållande” både till Finland och Sovjetunionen, det senare starkt påverkat av ”den unga socialdemokratins” faiblesse för den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland 1917. Man ville att ”denna skulle lyckas”. I synnerhet utrikesminister Undén var ideologiskt påverkad av marxismen/kommunismen, vilket ligger till grund för Sveriges neutralitetspolitik under hela efterkrigstiden.

Mer realistisk var statsminister Erlander, som tillsammans med sina försvarsministrar Torsten Nilsson och Sven Andersson fr o m början på 1950-talet byggde upp Sveriges försvarsmakt tillsammans med USA och NATO. Men detta totalt hemligt! Ingen skulle få veta, knappt ens Undén, som alltså fortsatte sin ”neutralistiska politik”. Det är bl a på grund av detta som jag skriver om de ” ideologiska vålnader som har sin grund i 1917 års bolsjevikiska revolution i Ryssland” som till stor del fortfarande styr den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, ännu idag med samma ”finska kort” mer iblandat i svensk politik än någonsin tidigare.

Bra eller dåligt? Trots allt har de ”(numera) båda paktbröderna” en totalt åtskild säkerhetspolitisk bild, där Finland dels varit i krig med Sovjetunionen/Ryssland i flera omgångar dels varit ”upplåst” i den sovjetisk-finska VSB-pakten 1948-1992. Sverige har inte varit i krig mot Ryssland på mycket länge. Och har ingen VSB-pakt att ”ta hänsyn till”. Är djupanalysen av dessa förhållanden verkligen gjord på ett adekvat sätt? ”Slänger vi oss in i något vi inte fullt ut greppar eller mäktar med”? Kan de båda ”paktbröderna” uppfylla varandras önskemål och förväntningar?

Naturligtvis ”älskar” vi Finland och vårt broderfolk, men som sagt, historien visar att förhållandet har varit både stormigt och oförutsägbart. Men kanske är det till slut oundvikligt att de ”båda rikshalvorna” i en tid av krig och spänning åter ”tar varandra i hand”, men då gärna med NATO och de två andra nordiska NATO-länderna Norge och Danmark med i spelet. Sverige-Finland ensamma klarar inte ”att stå upp mot och eventuellt bekämpa ett på krig och hot inställt Ryssland”.

Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 202-205.

Här kan erinras om professor Krister Wahlbäcks i föregående kapitel nämnda artikel i DN den 28 oktober 2001 ”Erlander misstrodde Östen Undén”. Artikeln presenteras i DN på följande sätt: ”Förhållandet mellan statsminister Erlander och hans utrikesminister under sexton år, Östen Undén, har alltid beskrivit som harmoniskt. Men i verkligheten var Erlander mycket kritisk till Undéns hållning i en rad laddade tvistefrågor exempelvis i FN. Den överraskande bilden har ambassadör Krister Wahlbäck funnit i Erlanders nyligen utgivna dagböcker. Tage Erlander var rädd för att Sverige skulle isoleras från västmakterna genom Östen Undéns onödiga markeringar i ”neutralistisk riktning”. Det var precis så det var! Den ”Undénska neutraliteten” eller ”neutralismen” tog alltmer överhanden i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, där denna politiks främsta företrädare efter Undén – i synnerhet Sverker Åström – ”hade föga eller ingen aning om” den ”säkerhetspolitiska grundbulten med USA/NATO”. Palme verkar, som sagts ovan, alltmer ha fascinerats av ”neutralismens attraktivitet” och de större möjligheter denna politik gav honom en spela en rent världspolitisk roll – ”den tredje ståndpunkten” – fullt synlig i Palme-kommissionens dokument ”Gemensam säkerhet” från 1982.

Men trodde Sovjetunionen någonsin på Sveriges neutralitetspolitik syftande till en krigstida folkrättslig neutralitet? Nej, helt visst inte! Genom sina spioner och agenter visste Sovjetunionen förvisso om varifrån Sverige fick sin högteknologi och med vilka vi egentligen avsåg samarbeta i ett krig. Detta kunde inte vara okänt för en spioninriktad diktatur som Sovjetunionen med ständiga underrättelseoperationer pågående mot Sverige. Den 12 juni 1964 dömdes som sagts ovan översten i Flygvapnet Stig Wennerström till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning. Alltså kunde Sverige inte ”lura” Sovjetunionen. De enda som blev ”lurade” eller kanske snarare förda bakom ljuset var svenska folket. Men hade egentligen inte svenska folket känt sig betydligt säkrare om folket redan efter 2:a världskrigets slut 1945 hade fått veta om att Sverige samarbetade med och skyddades av USA och det västliga försvaret Atlantpakten/NATO, alltså de demokratiska krafter som ändå hade segrat i 2:a världskriget.

Visserligen tillhörde även Sovjetunionen segrarmakterna, men det stod snabbt klart att denna marxist-leninistiska diktatur under Stalins ledning inte stod för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta borde ha varit glasklart för den svenska statsledningen med folkrättsjuristen Östen Undén som långvarig utrikesminister! Sovjetunionen var väl ingen demokratisk samarbetspartner att satsa på! Och ändå gör Sverige på sitt sätt detta! Varför?

Det måste – som understrukits ovan – vara ideologi och sådana omständigheter som spelar in, då alla andra reella faktorer, försvarsmässiga och andra, pekar på att Sverige fullt ut istället skulle ha satsat på ett samarbete med väst. Endast så skulle Sverige fullt ut kunna skyddas i ett krig – inte medelst den ”hasardartade neutralitetspolitiken” (se återigen mina artiklar på SvD:s ledarsida 1998 i volym 1), speciellt som båda våra grannländer Norge och Danmark 1949 valde ett västalternativ för sitt försvar, t o m med anslutning till den i april 1949 bildade västliga försvarsorganisationen Atlantpakten. Ur alla synvinklar hade det varit mest rationellt, logiskt och effektivt också med ett Atlantpakts-Sverige eller NATO-Sverige! Men i denna kortlek fanns det ”finska kortet”, som nästan alltid användes som legitimation för Sveriges egen utrikes- och neutralitetspolitik.

Men var det egentligen legitimt att basera Sveriges mest centrala säkerhetspolitiska dogm – landets överlevnad i krig – på ett annat lands ”väl och ve”, alltså Finlands? När helt uppenbart Sveriges egen säkerhet allra bäst hade gynnats av ett samarbete med Danmark och Norge – och USA – inom ramarna för Atlantpakten/NATO. I själva verket hängde Sveriges överlevnad i ett krig i vårt område på ett samarbete med USA/NATO. Men varför då ständigt denna hänsyn till Finland? Vad vann Sverige på det? Skulle Sverige ”äventyra” och till slut ”offra” sin egen överlevnad som fri nation för Finlands skull? Vann Finland något på det? Egentligen hade nog Finland bäst skyddats mot sovjetiska ”fientligheter” av ett starkt NATO-block bestående av Sverige, Danmark och Norge. Till sist är det endast den militära förmågan och slagstyrkan som räknas.

Som det nu blev, blev Sverige på något sätt gisslan i det obegripliga och neurotiska spelet mellan Sovjetunionen och Finland baserat på den s k VSB-pakten av 1948, alltså det den 6 april 1948 på Stalins initiativ ingångna ”Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd”. Här fanns t o m en klausul om militärt samarbete. Varje ”millimeterförskjutning” i VSB-förhållandet Finland – Sovjet förorsakade frossbrytningar i svenska UD. Men varför? Problemet var i hög grad självförvållat! En annan västpolitik och den svenske utrikesministern hade lugnt kunnat luta sig tillbaka i sin antika stol i Arvfurstens palats utan att hetsas upp av ständiga positionsförskjutningar mellan Finland och Sovjet, t ex av den s k nattfrosten 1958 och notkrisen 1961 (se nedan kap 41).

Men nu satt Sverige av egen fri vilja i det ”finska skruvstädet”! Men som nyss sades, för att säkra det socialdemokratiska maktinnehavet var man tvungen att spela ut de svenska kommunisterna. Bättre då med en bysantinsk eller rent av ”machiavellisk” dubbelpolitik under mottot ändamålet helgar medlen. Sverige var de facto med i NATO, men formellt inte. Men framförallt kunde makten behållas av det Socialdemokratiska partiet. Det var detta som var det viktiga och kanske den egentliga grunden till ”dubbelspelet”, där det ”finska kortet” kunde hållas upp för att skyla de egentliga maktmotiven. Men Erlander skall ju ändå ha en eloge för att han såg till att Sverige skulle kunna försvaras och t o m överleva i ett kommande krig involverande Sovjetunionen. Denna ”machiavelliska dubbelpolitik” måste som sagt ha tilltalat också Olof Palme, som absolut innerst inne har delat de erlanderska tankegångarna i dessa stycken.

Men det är också så att ”de prosovjetiska ideologiska vålnaderna” från den Undénska tiden jagar den svenska säkerhetspolitiken ännu i skrivande stund 2014, där Sverige aldrig tycks kunna föra sin säkerhetspolitik framåt på realistiska grundvalar, utan istället just låter sig jagas och påverkas av de ideologiska vålnader som har sin grund i 1917 års bolsjevikiska revolution i Ryssland, som förde marxism-leninismen och stalinismen till makten. Tala om inflytandeagenternas fortsatta makt!

 

 INSLAG 4. 25 APRIL 2015. 

KAPITEL 26

1968 – VÄNSTERSVÄNG I SVENSK UTRIKESPOLITIK – ERINRAN OM STALINTERRORN – GULAG

 Och nu var det 1968! Alltså studentrevolternas år. Överallt ser och hör man vänsteragitatörer med marxist-leninistiska drömmar och preferenser. Som nämndes inledningsvis sprider sig detta också till Sverige med kårhusockupationen m m. Allt detta går mig emellertid spårlöst förbi, dels beroende på att jag arbetade för fullt i Bagdad, dels beroende på att jag var immun mot alla slags vänsteridéer på grund av de ständiga påminnelserna om det aggressiva och kommunistiska Sovjetunionens militärt hotfulla uppträdande mot Sverige, synligt inte minst på våra ”PPI:n” och på den storbild som fanns i operationsrummet på O 5.

I min ovan nämnda 2002 publicerade artikel ”Folkrätten i svensk utrikespolitik” (se länk till denna artikel) berör jag dessa märkliga förhållanden, nämligen att jag i UD återsåg ett icke ringa antal av de på barrikaderna kämpande ”revolutionärerna”, vilka var både Castro- och Che Guevara-kramare. Men hur hade detta gäng tagit sig in i UD? Såg de inte faran med kommunismen och marxism-leninismen, dels för demokratin dels för de mänskliga rättigheterna? Såg och hörde de ingenting? Var straffkolonin Gulag ett okänt begrepp för dessa ivrare? Hade de inte, eller ville de inte, läsa Alexandr Solzjenitsyns 1973 utkomna bok om Gulag? Här rörde det sig inte om sådana inflytandeagenter varom talats i kap 22 utan om ”rena hårdvaran” alltså bekännande marxist-leninistiska eller maoistiska revolutionärer som verkligen trodde på det revolutionära budskapet.

Siffrorna över de som bragtes om livet under Stalin-terrorn och därefter är så ofattbara att de inte når in i förnuftet – 50 miljoner, kanske 100 miljoner döda! Fattade inte vänsterfolket allt detta? Var de ”dumma i skallen”? Nej, de fattade inte. Snarare tycktes det vara en tjänstemerit att ha visat sig som revolutionär vänsteranhängare! Detta förebådar en märklig ”sväng” i svensk utrikespolitik, där Sverige på ett oroande sätt närmade sig vänsterdiktaturer och föga demokratiskt inriktade makthavare. Jag har ovan i kap 22 berört ”vänsterns permanenta maktövertagande” i UD, där inget längre skulle bli sig likt.

Kittlade tesen om proletariatets diktatur där – i avvaktan på Världsrevolutionens slutliga seger och införandet av det utopiska slutmålet ”den sanna socialismen” – proletariatet skulle styras av den upplyste ledaren och den upplysta nomenklaturan? Var det kanske ”bara” den privilegierade nomenklaturan man ville tillhöra? Kanske sträckte sig de ”revolutionära ambitionerna” inte längre än så?

Som jag framhävt flera gånger blockerade detta för decennier framöver Sveriges naturliga plats bland de västliga demokratierna, där den naturliga platsen för Sverige hade varit som tidig medlem av EEC, senare EU. Den på grundval av den svenska neutralitetsdoktrinen utvecklade ”kålsuparteorin”– d v s den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen likställdes med den kapitalistiska demokratin USA – drev också fram en märklig antiamerikanism, där det blev legitimt att för decennier framåt häva ur sig ”vad som helst” om USA, medan däremot förhållandena i det kommunistiska Sovjetunionen och dess lydstater, inte minst Östtyskland, framhävdes som mönster i olika avseenden.

Det är egentligen på sitt sätt ofattbart hur en revolutionär vänsterideologi – med total frånvaro av mänskliga rättigheter och respekt för det enskilda livet och med död, terror och förintelse som ledstjärnor – så till den milda grad kunde komma att dominera efterkrigstidens svenska politiska agenda, t o m med möjlighet att sitta i en svensk regering. Hur är detta överhuvudtaget möjligt? Det är samma sak som att tänka sig nazister i en svensk regering. Varför är det så få som inser parallellen i detta? Jag återkommer till min slutsats i kap 22, nämligen de otroliga framgångar som de östliga underrättelse-, propaganda- och desinformationstjänsterna i form av KGB, IA, GRU, STASI m fl inhöstade vid denna tid.

Se vidare DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 153-157.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s