3. DAGBOK FRÅN UD VOL 1(1981-1983)

DAGBOK FRÅN UD VOL 1 (Högdramatik i UD)

DAGBOK FRÅN UD VOL 1
(Högdramatik i UD)

DAGBOK FRÅN UD VOLYM 1 (1981-1983)   (tryckår 2012, utkom 2013)

Högdramatik i UD, Ubåtar, protestnoter och annat

 Pappersvolym ISBN 9789198079005 köp via länk:

 http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=919807900X

 

FÖRORD DAGBOK FRÅN UD VOLYM  1 (Högdramatik i UD)

 Tiden går och vi blir alla äldre. Om man har något intressant att berätta måste detta ske medan tid är och medan man kommer ihåg vad som hänt någorlunda bra. Har man dessutom stöd av noggrant kontinuerligt förda dagböcker, dag för dag, år för år, blir det lättare att rekapitulera livet bakåt i tiden. Har man dessutom – som i mitt fall – varit med om ganska viktiga och rent av dramatiska saker, bör man ta sig samman och skriva sin berättelse. Har dessa viktiga och dramatiska saker berört de centrala delarna av svensk utrikes- och säkerhetspolitik under det kalla kriget, dominerat av den militaristiska kärnvapensupermakten Sovjetunionen, styrd enligt kommunismens eller marxism-leninismens läror, måste man helt enkelt lämna några anteckningar efter sig! Har allt detta – därutöver – ägt rum samtidigt som ett statsministermord i Sverige vore det för historieskrivningen fel att inte, medan tid är, skriva ned vad man vet – detta speciellt som försök till ren historierevisionism och tillrättaläggande i efterhand förekommer i ganska oblyga former.

Eftersom jag dessutom tvingades att ge upp min post som UD:s Folkrättssakkunnige 1987 främst på grund av den politiska omöjligheten att kvarhålla den, ser jag det som angeläget att – 25 år efter min avgång – beskriva den kontroversiella atmosfär jag hade att verka i samt de faktorer som en efter en byggde upp mitt beslut att lämna en post jag ändå hade innehaft i över ett decennium och satsat oerhört mycket på.

Mina dagböcker – som nu utges under titeln Dagbok från UD – omfattar cirka 2000 tryckta boksidor, varför utgivningen av en komplett version av dagböckerna är ett större och omfattande företag. Trots detta kommer den kompletta versionen att utges i tryckt form i 5 volymer, nämligen på så sätt att varje volym utges separat. På volym 1 följer efter viss tid volym 2, varpå följer volymerna 3, 4 och 5. Volym 1 innehåller en komplett innehållsförteckning för samtliga fem volymer. Mer exakt information om varje volyms innehåll och tidsomfattning ges i innehållsförteckningen nedan.

Hårsfjärden den 31 augusti 2012

Författaren

 

UTDRAG UR

BO J THEUTENBERG: ”DAGBOK FRÅN UD” VOLYM 1 (ISBN 978-91-980790-0-5)

 Kapitel 3 (sid 83-96): UD:s Folkrättsakkunnige 1976 – Regeringar och utrikesministrar – tidsmarkörer

1980-talet kom att kännetecknas av starka motsättningar i den förda utrikessäkerhets och sovjetpolitiken, vilket alltså 1987 ledde till min avgång på egen begäran. Med den starka vänsterkantring som ägde rum i svensk utrikespolitik i och med regeringen Palmes återkomst till makten 1982 kunde jag inte längre, tyckte jag, fullgöra funktionen som UD:s Folkrättssakkunnige. Det gällde framförallt synen på och undfallenheten mot Sovjetunionen som jag hade svårt att acceptera. Socialdemokratin återknöt 1982 till den radikala utrikespolitik partiet hade fört fram till förlustvalet 1976, då socialdemokratintvingades i opposition i och med regeringen Fälldins tillträde. Men härtillkom att Socialdemokratin i sin totala maktfullkomlighet – där Staten nästan blev synonym med Partiet – under 1980-talet förgick sig i ett antal s k affärer, bland annat Boforsaffären, där mutor var inblandade, vilka jag starkt reagerade emot och som bidrog till mitt beslut att lämna UD. Vid firandet av den 1 maj 1987 sade utrikesminister Sten Andersson om Boforsaffären att ”vapenaffärsbyken skall tvättas ordentligt och offentligt”, vilket han dock under hela sin aktiva tid lyckades förhindra att den gjorde.2

År 1980 hade Olof Palme tagit initiativet till den ”Oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, ibland kallad Palmekommissionen. Dess rapport ”Gemensam säkerhet” kom ut 1982, alltså samma år som regeringen Palme tillträdde. Framträdande element var nedrustningen, kärnvapnen och kärnvapenfria zoner och korridorer (KVZN). Det gällde i denna världsbild snarare att bygga upp säkerheten tillsammans med ”fienden” Sovjetunionen än att rusta sig för att försvara sig mot fiendenSovjetunionen. Det kanske var en bra idé bara nu inte så mycket hade talatmot Sovjetunionen som en genuin och förtroendeingivande partner i det gemensamma säkerhetsbygget.

Sovjetunionens till fulländning genomförda marxist-leninistiska stalinism, där de mänskliga rättigheterna fullständigt trampades under fötterna, borde väl ha fått varningsklockorna att ringa. Men icke! Var fanns de mänskliga rättigheterna för Sovjets och Baltikums egen befolkning i begreppet ”gemensam säkerhet”? På något sätt brydde man sig från svensk sida aldrig om de mänskliga rättigheterna för folket i Sovjet och Baltikum. Förtrycket av den egna befolkningen gick liksom med ”på köpet” i accepterandet av den sovjetiska kommunismen. Inte ett ljud av kritik fick yppas om detta! För att förstå mitt synsätt på Sovjetunionen i förhållande till landets egen befolkning och den av Sovjet ockuperade befolkningen i de baltiska länderna är det av vikt att jag längre fram berättar lite från min tjänstgöring vid svenska ambassaden i Moskva 1974-1976 (se Volym 2). Bemärkt sovjetisk medlem i Palmekommission var f ö Georgij Arbatov, känd också från den svenska ubåtsdebatten (Ferm-Arbatov-affären).

—————————————-

För dessa dramatiska passager i svensk historia måste i efterhand kartläggande historiker och forskare räkna med att en fullständig bild av ett händelseförlopp inte står att finna i de officiella arkiven. Många mycket hemliga handlingar förvarades i ”giftskåpet” eller ”gula skåpet”. I en i Kungl Krigsvetenskaps akademiensTidskrift och Handlingar 2002 publicerad artikel med titeln ”Folkrätten isvensk utrikespolitik” (kommer att lägga in denna på Bloggen) varnar jag för att sentida forskare kan dra sina slutsatser på grundval av ett inkomplett och därmed missvisande materialunderlag. I sagda artikel berör jag kortfattat de teman jag här har angett. Avslutningsvis säger jag i denna artikel följande:

”Min uppfattning är att det nu är dags att på allvar börja den hårda vetenskapliga analysen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under hela efterkrigstiden, där ju folkrätten så gott det gick försökte spela en roll. Det räcker nu inte med panegyriska partsinlagor från något håll. Många kanske ser min uppriktighet som illvilja. Det är inte så. Det är ett försök att bidra till en historiskt riktig analys av ett hitintills alltför känsloladdat skede i svensk historia, där ännu aktiva intressen gör aktningsvärda försök att ensamma få svara för historieskrivningen”.

Cirka 10 år senare återkommer jag med denna bok i samma fråga. Mina förhoppningar för tio år sedan om en mer rättvisande analys av ”skickelsedigra decennier” i svensk historia har inte infriats. Kanske kan mina dagboksanteckningar bidra till ökad insikt och förståelse för hur ”det var” under denna tid, d v s det kalla kriget. Hurudan atmosfären var i det polariserade politiska livet, där en radikal socialdemokrati och en ännu radikalare statsminister Palme marscherade på vänsterut till synes utan hänsyn till landets övriga 50 % av invånarna.

Ett problem i detta sammanhang är att man tvingas in en diskussion och analys av ännu levande och aktiva personers agerande för så där 30-40 år sedan, då dessa hyste andra och mer radikala åsikter än de gör idag, vilka de kanske idag inte ens vill kännas vid och t o m gör allt för att nedtona eller bortförklara. ”Så var det inte alls”! Andra bland UD:s personal, i synnerhet de äldre, kände fortfarande ”den Undénska pekpinnen” i ryggen att ”ligga lågt” i förhållande till Sovjetunionen och att inte provocera detta stora farliga kommunistiska land. Alltså den traditionella undfallenhet mot Sovjetunionen som den långvarige utrikesministern Östen Undén beskylls för.

Medan jag ville binda Sovjetunionen till etthundra procent till kränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982 – helt i enlighet med slutsatserna i Sven Anderssons den 26 april 1983 framlagda betänkande ”Att möta ubåtshotet” – ville socialdemokratin inte ”gå så hårt fram” mot Sovjetunionen. Alltså ”den gamla vanliga svenska visan” om fördragsamhet eller rent av undfallenhet gentemot det kommunistiska Sovjetunionen, som jag under hela min tid i UD ständigt stötte på. I min ovan nämnda artikel från 2002 kallar jag detta fenomen – attalltid ”fria Sovjetunionen” – för ”the benefit of the doubt”- doktrinen. ”Tro dem om det bästa”, ”de menar inget illa”! ”pressa dem inte för hårt”, ”de kan väl inte ha gjort något så fult som att kränka våra vatten”, ”om det nu var sovjetiska ubåtar så var det inte Sovjetregeringen fel, kanske några andras” etc.

Detta förhållningssätt återspeglas, som vi strax skall se mer i detalj, i författandet av den protestnote som överlämnades till den sovjetiske ambassadören av  statsminister Palme själv den 26 april 1983, vilken jag stod som huvudförfattare till men där Statsråds-beredningens sent tillsatta ”författargrupp” gjorde allt för att leda ansvaret för kränkningarna från staten Sovjetunionen till att det var den sovjetiska marinens fel, som då antogs ha varit ute på vift på egen hand i de svenska skärgårdarna utan den ansvariga sovjetiska statsledningens kunskap och kännedom. Detta blev en mycket olycklig formulering i noten, som jag i det längsta kämpade för att få bort (se mer detaljer strax).

Det är, som jag ser det, denna socialdemokratiska ”hat-kärlek” till det marxist- leninistiska Sovjetunionen som egentligen ligger bakom utrikesminister Lennart Bodströms bl a i journalistkretsar uttryckta tvivel på ubåtarnas existens och som ledde till den s k Bodström-affären. Det är enligt min uppfattning samma fenomen som ännu nästan trettio år efter händelserna i Hårsfjärden 1982 föranleder samma kretsar som Bodström tillhörde att deviera 1970- och 1980-talets ubåtskränkningar till kategorin ”minkar och västubåtar”.Det fick inte och det får inte vara Sovjetunionen som kränkte

 

 

Risk fritagning U 137 – utdrag Dagbok från UD Vol 1 den 1 november 1981

DAGBOK FRÅN UD Vol 1 kap 1 B (sid 41-42)

1 november 1981 (U-137- risken fritagning – VERKANSELD TILLÅTEN)

Pratade efteråt (efter mottagandet sovjetiske ambassadören Jakovlev) med (kabinettssekreterare Leif) Leifland och (chefen för Pol 1, Första Politiska byrån (kommunistländerna) Göran Berg: ryssarna tycks livrädda för att kaptenen och delar av besättningen skall hoppa av och begära politisk asyl.

Beträffande aktiviteten i södra Östersjön gäller: under 28 okt samlades 2 jagare, 1 ubåtsbärgare, 1 sjömätare, 3 bogserbåtar samt 2 signalspaningsfartyg ur den sovjetiska marinen söder om Karlskrona utanför territorialgränsen. Den 29 okt kl 09.40 upptäcktes sannolik ubåt 5 distansminuter syd Utklippan. Kl 11.35 erhölls hydrofonkontakt 7 distansminuter syd Utklippan. Ubåten försvann därefter. Senare erhölls ubåtskontakt utanför territorialgränsen. Senare avvisades en av bogserbåtarna som tillfälligt passerade på svenskt vatten. Därefter har dessa fartyg uppehållit sig i Hanöbukten. En av jagarna förmedlar radiomeddelande från ubåten till hemmabasen (vilka FRA tar). Även flygplan transiterar radiotrafiken från fartygen till hemmabasen. En västtysk ubåt uppträder sporadiskt i området. Annars är det tämligen låg verksamhet i södra Östersjön. Sovjetisk övrig militär aktivitet i området är låg. Jag säger att det är viktigt att dessa sovjetfartyg under inga omständigheter kan ta sig in på svenskt vatten för ev fritagning av ubåten. ÖB har föranstaltat om åtgärder vid försök till fritagning. Verkanseld får då avges av svenska förband.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s