Om Prof Bo Theutenberg

Professor i folkrätt. UD:s Folkrättssakkunnige/ Ambassadör under "kalla kriget". Tjänstgjorde incidentberedskapen samt Försvarsstaben/Op2 och ÖB:s folkrättslige rådgivare under "kalla kriget" Professor International law. Chief Legal Adviser/Ambassador Swedish Foreign Ministry during the "Cold War" as well as service Swedish Airforce Alert & Interception Unit /later Defence Staff, Legal Adviser to the Supreme Commander (ÖB) during the "Cold war".

Köp Dagbok från UD paket 1,2,3

Vill du köpa Dagbok från UD Paketet Klicka här

Omslag Dagbok från UD Volym 1Volym 2 omslagud3omslag

 

Annonser

Går att överklaga Karlshamns kommuns beslut

Att inte utnyttja sina lagenliga möjligheter att enligt Regeringsformen (RF) 1 kap  6 § ”styra riket”, utan istället låta Karlshamns kommun genom sitt kommunala beslut styra svensk säkerhetspolitik, är ett katastrofalt misslyckande för regeringen i dess plikt att skydda svenskt territorium från att utnyttjas som långsiktig depå för ryska intressen. Med hänsyn  till att Ryssland begår folkrättsbrott emot Ukraina och Krim – samt med den allmänt hotfulla och folkrättsstridiga attityd som Ryssland intar i mellanfolkligt umgänge – är regeringens menlöshet i detta fall uppseendeväckande. Det finns ingen kommunal utrikes- eller säkerhetspolitik. I enlighet med Regeringsformens 1:6 ligger det i regeringens prerogativ att styra svensk utrikes- och säkerhetspolitik, vilken princip regeringen skulle ha upprätthållit.

Beroende på hur Karlshamns kommuns beslut ser ut (vilket jag inte vet exakt) finns det emellertid alltid möjligheter att ÖVERKLAGA myndigheters (även kommunala myndigheters) beslut till Förvaltningsdomstol.

Överklagande av myndigheters beslut till Förvaltningsdomstol regleras dels av Förvaltningslagen (SFS 1986:223) § 23  och följande §§, dels av Kommunallagen (SFS 1991:900) kap 10  (Laglighetsprövning), där §  1  stadgar att ”varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga dem hos förvaltningsrätten”. Kap 10 § 2  definierar vilka beslut som får överklagas.

Man skall här även beakta reglerna i Förvaltningsprocesslagen (SFS1971:291) gällande processers förande i Förvaltningsdomstolarna.

Utan att exakt veta hur Karlshamns kommuns beslut ser ut rekommenderar jag ändå kommuninnevånare eller andra intressenter direkt berörda av beslutet att studera möjligheterna att överklaga det synnerligen olyckliga kommunbeslutet, som regeringen letargiskt bara har ”låtit passera” eller kommer ”låta passera) med hänvisning till den kommunala självstyrelsen, vilket emellertid inte omfattar utrikes- och säkerhetspolitiken.

 

 

 

Mer om KGB-infiltrationen i Sverige – utdrag Dagbok från UD Volym 3

MER OM KGB-INFILTRATIONEN I SVERIGE

Att direkt ifrån Försvarsstaben samt direkt efter posten i Moskva 1974-1976 tillträda posten som UD:s Folkrättssakkunnige – med ett stort ansvar för bevarandet och utvecklandet av ”folkrätt och säkerhetspolitik” – medförde att jag ”var hypersensibel” i frågor rörande Sovjetunionens och andra öststaters underrättelse-, infiltrations- och desinformationsverksamhet. Härtill kom min syn på kommunismens karaktär som en ”effektiv mördarmaskin”. Detta mot bakgrunden av de miljontals oskyldiga människor som föll offer för Stalin och stalinismens avsiktliga dödande och undanröjande av ”politiskt olämpliga individer”. Jag har i båda volymerna 1 och 2 av Dagbok från UD åtskilliga gånger uppehållit mig vid detta ”politisk-moraliska tema”. Hur många döda skall man ”acceptera” i ideologins namn”? I Dagbok från UD vol 2 sid 250 skriver jag:

”Den fundamentala frågan kvarstår: hur kunde den kommunistiska vänstern i Sverige och i världen i övrigt sätta sig till doms över andra människors liv, som om dessa saklöst kunde utrotas därför att de inte omfattade rätt ideologi? Vad är svaret? När kommer det? Oavsett när det kommer och vad det innehåller kan det aldrig accepteras. Ideologiska ställningstaganden medför enligt min uppfattning alltid ett personligt ansvar för ideologins gärningar och ogärningar och kan inte suddas ut eller ursäktas av tidens gång (se dagboksanteckningarna ovan för den 24 oktober 1982 med utdrag ur polacken Mrozeks pjäs Ambassadören, där det bl a sägs ”Den som påstår att konsekvenserna av den i handling omsatta totalitära idén undgått hans uppmärksamhet kräver i själva verket att bli behandlad som en idiot”)”.

Likaså har jag i båda volymerna vänt mig mot de tjänstemän och politiker som såväl i UD som på andra platser i statsförvaltningen ”krattade manegen” för Sovjets räkning samt i övrigt fungerade som ”Sovjetunionens ängel/änglar”, inte minst i förhållande till den öppna desinformation som under årens lopp har prånglats ut av höga UD-tjänstemän rörande de sovjetiska ubåtskränkningarna på 1980-talet. Dessa borde ”ha vetat bättre” och inte medverkat till att främja och stödja det kommunistiska Sovjetunionens göranden och låtanden. I volym 2 av Dagbok från UD har jag särskilt i kapitlen 22 och 37 i detalj behandlat Rolf Ekéus (och hans sekreterare Mathias Mossbergs) för svensk säkerhetspolitik synnerligen olyckliga ”politikerstyrda” utredningar ”Perspektiv på ubåtsfrågan” (SOU 2001:85) och ”Fred och säkerhet” (SOU 2002:108).[1] Dessa utredningar av ubåtshändelserna på 1980-talet underminerade mer eller mindre totalt mitt eget arbete med dessa frågor under ett decennium som UD:s Folkrättssakkunnige – 20 år tidigare.

Jag pekar vidare på det olämpliga i att som utredare välja en person (Ekéus) som fr o m 1960-talet betraktades som ledare av det ”revolutionära vänstergarde” som 1973 de facto hade ”övertagit makten i UD” med den anti-amerikanska och pro-kommunistiska Vietnam-politiken som följd. Och i vars kölvatten följde svenskt erkännande av samtliga revolutionära kommunistregimer i världen samt avbrott i de diplomatiska relationerna med det demokratiska USA efter Olof Palmes anti-amerikanska s k jultal den 23 december 1972.[2]

Gång på gång pekar jag på det olämpliga eller rent av otillåtna i att ”spela under täcket” med de sovjetiska underrättelsetjänsterna KGB (Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti pri Sovete Ministrov SSSR), GRU (Glavnoye razvedyvatel’noye upravleniye) och IA (det Sovjetiska Kommunistpartiets Centralkommittés Internationella avdelning)[3], liksom med det östtyska DDR:s Stasi (Ministerium für Staatssicherheit, MfS, kallat Stasi), den tjeckoslovakiska StB (Statni Bezpecnost) och den polska SB (Służba Bezpieczeństwa), för att nämna de mest prominenta på området.

Man blir fullständigt bestört över den aningslöshet, lättsinnighet eller rent ut sagt ”sangviniska dumhet” som präglade ”vänsterfolkets” inställning till kontakter och samröre med KGB med flera agenturer, där man felaktigt utgick ifrån att det i något läge ”gick att backa”, vilket det aldrig gjorde. ”Vänstern”, liksom alla andra, hade svårt att fatta hur Sovjetunionens ”tjekism” eller ”KGB-ism” genomsyrade hela det sovjetiska samhället. Dessa begrepp var faktiskt ”grundbulten” i det kommunistiska sovjetsamhället. Detta kan illustreras av vad den vid 1960-talets början aktive dubbelagenten och GRU-översten Oleg Penkovskij säger i sina till de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna SIS och CIA utsmugglade hemliga budskapen om framförallt den sovjetiska kärnvapenkapaciteten vid tiden för Kuba-krisen 1962 (som var svagare än beräkningarna i Väst). Han säger:[4]

”Sovjetregeringen går in för spionage i jättelik skara. Det är vad ‘fredlig samexistens’ och Chrustjovs ‘kamp för fred’ i verkligheten handlar om. Alla är inblandade i spionage – alla sovjetiska ministerier, kommittéer, vetenskapsakademien etc. Var och en som har någonting att göra med främmande länder eller har kontakt med utlänningar i sitt arbete är ovillkorligen inblandad i underrättelsearbete. Vi är alla spioner. Dessutom är flertalet av personalen på sovjetiska ambassader i utlandet KGB-eller GRU-tjänstemän. Utrikesministeriet och utrikeshandelsministeriet existerar som sådana endast i Moskva. I utlandet kontrolleras allt av KGB och av oss, GRU. Västern försöker på diplomatiska vägar förbättra förbindelserna med Sovjetunionen. Vi har inte ens diplomater i den mening man i väst inlägger i begreppet. Vi utför allt möjligt annat arbete utom diplomati.

En ambassadör är först och främst en tjänsteman i det sovjetiska kommunistpartiets centralkommittee, först i andra hand åt utrikesministeriet. Ofta tillhör han själv antingen GRU eller KGB. Ett stort antal sovjetiska ambassadörer, som är placerade i icke-kommunistiska länder, är f d underrättelsetjänstemän från GRU eller KGB.

Syftet med detta utvecklande av ”vänskapskontakter” i umgängeslivet är enbart att hitta nya agenter. Vid dessa sammanträffanden och kontakter ägnar GRU särskild uppmärksamhet åt personer som innehar intressanta poster eller som har tillgång till viktiga uppgifter, liksom man intresserar sig för personer med ”demokratiska böjelser”, vilka på grund av sin politiska naivitet utgör ett lätt byte för kommunistpropagandan och lätt kan värvas. Såväl GRU som KGB söker alltid efter personer som lätt faller offer för utpressning på grund av sexuella böjelser, därför att de har släktningar i Sovjetunionen etc.

Vid utförandet av detta (värvningsarbete) måste underrättelsetjänstemannen försätta kandidaten i en situation i vilken han icke under några omständigheter kan avvisa värvningen. För att skapa denna situation måste underrättelsetjänstemannen se till att kandidaten blir inblandad i någon form av underrättelsearbete redan före själva värvningen genom att ge honom olika små uppdrag och ärenden att utföra”.

Med andra ord: en gång KGB-agent alltid KGB-agent. Det fanns alltså alltid en ”skuld” som KGB/GRU el dyl agentur någon gång kunde ”kräva in till varje pris”, om än mycket lång tid hade förflutit från värvningen.

I min 2002 publicerade artikel Folkrätten i svensk utrikespolitik[5] berör jag det märkliga förhållandet att jag vid mitt inträde i UD 1966 påträffade ett icke ringa antal av de på barrikaderna kämpande ”revolutionärerna”, vilka var både Castro- och Che Guevara-kramare. Men hur hade detta gäng tagit sig in i UD? Såg de inte faran med kommunismen och marxism-leninismen, dels för demokratin dels för de mänskliga rättigheterna? Såg och hörde de ingenting? Var straffkolonin Gulag ett okänt begrepp för dessa ivrare? Hade de inte, eller ville de inte, läsa Alexandr Solzjenitsyns 1973 utkomna bok om Gulag? Här rörde det sig inte om sådana inflytandeagenter jag talar om i kapitel 22 i volym 2 av Dagbok från UD utan om ”rena hårdvaran” alltså bekännande marxist-leninistiska eller maoistiska revolutionärer som verkligen trodde på det revolutionära budskapet. Denna ideologiska bakgrund måste man hålla i minnet vid bedömningen av hur svensk utrikespolitik kunde utvecklas i den riktning den fr o m 1960-talet kom att utvecklas efter.

I detta sammanhang skall man också hålla i minnet att siffrorna över de som bragtes om livet under Stalin-terrorn och därefter är så ofattbara att de inte når in i förnuftet – 50 miljoner, kanske 100 miljoner döda! Fattade inte vänsterfolket allt detta? Nej, de fattade inte. Snarare tycktes det vara en tjänstemerit att ha visat sig som revolutionär vänsteranhängare! Detta förebådar en märklig ”sväng” i svensk utrikespolitik, där Sverige på ett oroande sätt närmade sig vänsterdiktaturer och föga demokratiskt inriktade makthavare.

Som jag framhållit flera gånger blockerade detta KGB-inspirerade tänkande för decennier framöver Sveriges naturliga plats bland de västliga demokratierna, där den naturliga platsen för Sverige hade varit som tidig medlem av EEC, senare EU. Den på grundval av den svenska neutralitetsdoktrinen utvecklade ”kålsuparteorin” – d v s den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen likställdes med den kapitalistiska demokratin USA – drev också fram en märklig antiamerikanism, där det blev legitimt att för decennier framåt häva ur sig ”vad som helst” om USA, medan däremot förhållandena i det kommunistiska Sovjetunionen och dess lydstater, inte minst Östtyskland, framhävdes som mönster i olika avseenden.

Det är egentligen på sitt sätt ofattbart hur en revolutionär vänsterideologi – med total frånvaro av mänskliga rättigheter och respekt för det enskilda livet och med död, terror och förintelse som ledstjärnor – så till den milda grad kunde komma att dominera efterkrigstidens svenska politiska agenda, t o m som stödplatta för en svensk regering. Hur är detta överhuvudtaget möjligt? Det är samma sak som att tänka sig nazister i en svensk regering. Varför är det så få som inser parallellen i detta? Jag återkommer till min slutsats i kap 22 i volym 2, nämligen de otroliga framgångar som de öststatliga spion-, underrättelse-, propaganda- och desinformationstjänsterna i form av KGB, IA, GRU, STASI m fl inhöstade vid denna tid.

Därför att på längre sikt sett var det ett ”reellt övertagande” av UD och hela den svenska utrikespolitiken som 1960-talsvänstern de facto åstadkom. ”Inget skulle mer bli sig likt”! 1960-talsvänsterns intåg i UD blev permanent och effekterna av vänsterns värderingar och synsätt skulle komma att hålla i sig långt upp i skrivande stund 2016, där samma kämpar som stod på barrikaderna redan på 60-talet alltjämt bemannar dessa (med samma oförändrade budskap). Det är inte minst på grund av detta ”fortsatta maktinnehav” som det ”gamla gardet” måste granskas även idag. Det ”gamla gardets” påverkan på nya generationer är stort. Av ”ideologisk-nostalgiska skäl” hindrar ”det gamla gardet” en sund pragmatisk utveckling i det säkerhets- och försvarspolitiska tänkandet.  De personer som den svenska underrättelsetjänsten och kontraspionaget från början betraktade som farliga inflytandeagenter – eller t o m som olika typer av aktiva agenter – blev med tiden de som i mångt och mycket kom att styra UD och den svenska utrikes-och säkerhetspolitiken. De tillhörde, kan man säga, ”det vinnande laget”. Problemet är bara att det också är ”segrarna som skriver historien” samt gör allt för att motverka och hindra korrigerande och mer sanna redogörelser för vad som verkligen hände.

Detta bekräftar de ”öststatliga underrättelse- och spionorganisationernas” synnerligen framgångsrika infiltrerande arbete. Dessa kunde inhösta ett resultat som måste ha överträffat deras vildaste förväntningar. Gång på gång i de båda föregående volymerna har jag påpekat att om det vore så att det vore möjligt för historiker och statsvetare att dissekera de allra innersta grunderna till den förda svenska utrikes- och inrikespolitiken efter 2:a världskriget man enligt min uppfattning och erfarenhet skall finna hur väl dessa i basala stycken sammanfaller med de signaler som KGB/IA/GRU/STASI m fl gav till sina mycket noggrant och oftast på ideologiska grunder utvalda inflytande- och andra agenter. Svensk politik kom under efterkrigstiden att förvandlas till en politik som var så smidig och anpassbar till de sovjetiska ”önskemålen” att det rent ut sagt är förbluffande.

[1] Dagbok från UD, vol 2, sid 54-56, 85-86, 248-250, kap 37 sid 267-317 (”vänsterkotteriets härjningar i UD”), 321, sid 477-495 Bil 1:1-1:3 ang ubåtsdebatten i Newsmill. Tre utredningar har utrett ubåtsfrågan 1) Ubåtsskyddskommissionen /Sven Andersson/ SOU 1983:13 Att möta ubåtshotet; 2) Ubåtskommissionen 1995 /Hans G Forsberg/ SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-1994; 3) Ubåtsutredningen 2001 /Rolf Ekéus/ SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan.

[2] Dagbok från UD, vol 2, sid 248 ff: ”Det var det ”neutrala” Sverige som internationellt gick i bräschen för ett diplomatiskt erkännande av kommunistiska stater”: Folkrepubliken Kina 1950, Fidel Castros Kuba efter revolutionen där 1959, Nordvietnam 1969, Östtyskland DDR 1972, Nordkorea 1973. Jämte ett större antal kommunistiska eller kommunistinfluerade nya självständiga stater i Afrika. Om Palmes ”jultal” se sid 195-201.

[3] Dragan Jovius räknar i Sovjethotet mot Norden, Uddevalla 1984, upp inte mindre än 108 sovjetiska KGB/GRU-agenter i Norden 1970-1984, vilka deltagit i ”uppmärksammade fall”, varav 52 i Sverige. I Sverige återfinns kända namn som Gergel, Gusev, Jakovlev, Nejland, Rapota, Rymko, Statskevitj, Tretjakov. I Charlie Nordbloms bok Industrispionage, Södertälje 1984, anges perioden 1939-1984 ett antal av 277 KGB/GRU/IA-officerare verksamma i Sverige. I Charlie Nordbloms bok Krig i fredstid, Avesta 1988, uppräknas perioden 1965-1988 inte mindre än ca 500 sovjetiska underrättelseofficerare (KGBV/GRU m fl) versamma i Norden. Se även Peppe Engberg, Sovjet och fredsrörelsen, Södertälje 1985.

[4] Utdrag ”debriefingspapper” översatta till svenska.

[5] Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift KKrVAHT nr 1/2002 sid 77-98.

 

Gunnar Fredriksson (Aftonbladet) i tjeckoslovakiska underrättelse residentens arkiv 

Gunnar Fredriksson Aftonbladet i tjeckoslovakiska underrättelseresidentens arkiv

 

Jag fortsätter min genomgång av de rapporter den tjeckoslovakiske underrättelseresidenten Koudelka sände hem till Prag under det kalla kriget, där han rapporterar om de kontakter han hade med inflytelserika tjänstemän i regeringskansliet samt med svenska journalister, vilka han söker värva och använda som inflytandeagenter. Som jag sagt tidigare är det skrämmande att se hur höga socialdemokrater och journalister umgås med och träffar de öststatliga underrättelse-tjänsternas folk på mer eller mindre regelbunden basis, där umgänget närmast ”ter sig naturligt”.

Gunnar Fredriksson, journalist på Stockholmstidningen och senare Aftonbladets chefredaktör var i detta avseende en av de mer aktiva. Vad som är djupt störande är att Fredriksson jämsides med sin journalistiska verksamhet också var styrelsemedlem i Styrelsen för psykologiskt försvar, där han var ordförande 1989-1992 samt åter 1996-1999. Alltså den statliga myndighet som ”skulle motstå” den kommunistiska/marxistiska propagandan. Vad som stör än mer är de hänvisningar som i arkivutdragen nedan finns till ”Vänner”, vilket avser KGB.

Enligt min uppfattning/tolkning förelåg det ett så nära samarbete mellan de öststatliga underrättelsetjänsterna (Sovjet, Polen, DDR och Tjeckoslovakien) och den socialdemokratiska eliten/nomenklaturan att man direkt kan tala om en ”massiv påverkan” på den svenska politiken (såväl inrikes- som utrikespolitiskt). Där de personer som var aktiva under de ”kallakrigsåren” fortfarande står i frontlinjen i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten där de framför sina kända pro-sovjetiska/ryska och anti-NATO/USA/EU-synpunkter (precis som de lärde sig en gång i tiden).

”Ränderna går aldrig ur”, kan man konstatera.  Detta måste utredas bättre. Nu kan inte längre politiker i olika läger ”tvätta varandras ryggar” och ”skydda varandra”.  Sverige har aldrig genom någon form av ”SANNINGSKOMMISSION” utrett sitt ”mörka förflutna” på ett riktigt objektivt sätt.  Tid för ”demaskering”! Det blir då också lättare i dagens debatt ”se vem som är vem”.

 

 

7.12                   Gunnar FREDRIKSSON

Öppna källor

Gunnar Fredriksson var född 1930, studerade i Lund och blev fil.lic. i teoretisk filosofi 1961. Han var ordförande i Lunds studentkår. Som tidningsman var han chefredaktör på Stockholms-Tidningen 1965-66 och för Aftonbladet 1966-80. (wikipedia)

Han utsågs också som styrelsemedlem i Styrelsen för psykologiskt försvar, där han var ordförande 1989-92. Efter Bildt-regeringens avgång utsåg Thage G. Petterson Fredriksson åter som ordförande 1996-1999. (”Förfäres ej”, sid 32 och 270)

Gunnar Fredrikssons syn på Sovjet/Ryssland visade han i sin blog 2013-03-03 där han behandlar den svenska ”rysskräcken”. Han företräder där ett totalt proryskt synsätt: ”Ryssarnas fundamentala krav i Östersjön under hundratals år är lugn och ro”. Hur han kunde åta sig att leda det Psykologiska Försvaret, vars syfte var att parera säkerhetspolitisk propaganda riktad mot Sverige från Sovjet/Ryssland ter sig som en moralisk gåta om man inte är konspirativt lagd.

I denna rapport berör vi Fredrikssons kontakter med den tjeckiska underrättelsetjänstens residentur. I andra, öppna källor han Fredrikssons umgänge med Stasiresidenten berörts. Detta avhandlas kort i bilaga 9.

Rapporteringen

Fredriksson är förstås medtagen i residenturens personregister:

(12350-000-1-0009)

Hans ställning innebar att han också fanns med på den lista, som definierade den Journalistiska basen” i Sverige:

se PM (12350-103-1-0061)

När Gunnar Fredriksson fick ansvar på Stockholmstidningen, erbjöd han jobb där även för journalisten Bill Hancock:

Vid förändringen av ledarskapet i Stockholms-Tidningen efterlyste FREDRIKSSON samarbete.

Hancock fick ställning som biträdande chefredaktör och kom med aldrig tidigare skådade artiklar,

som var av avgörande betydelse för tidningen. Med denna titel följde en reserverad plats på

förstasidorna i tidningen. Hans lön är cirka 4.500 Skr med rätt att täcka kostnader och

tjänsteförhållanden.

(12350-101-4-0033)

I juni 1963 upprättas en PM där det finns en kommentar om Gunnar Fredriksson:

…en ung journalist socialdemokrat, vänsteråsikter. Utrikespolitisk chefredaktör soc.dem.

kvällstidning Aftonbladet. Han utexaminerades från Lunds universitet filosofi. 1961 var han i

Tjeckoslovakien på vår inbjudan att skriva om den tyska frågan. Han skrev en serie artiklar som

drog i min uppmärksamhet. Till exempel. Som ett av flera alternativ. journalist förespråkade

åtgärder för att begränsa DDR i Berlin. Till Tjeckoslovakien har han en bra relation, för en relation

med oss har intresse. Han ser kritiskt på utvecklingen i Västtyskland och västvärlden. Det är

mycket ljus, beläst, namnen på politisk och litteraturhistoria. Fru studerar engelska. FR.  talar bra

engelska och tyska, franska passivt.
                                            Juni 1963

(12350-103-1-0026)

 

Redan 1961 hade Gunnar Fredriksson besökt Tjeckoslovakien. Han hade då assisterats av pressofficeren på tjeckoslovakiska UD, dr. Ota NETRVAL. De inledande kontakterna till residenten Koudelka uppges ha förmedlats av pressattachén FRYBERT (”SVEN”).

Den 3 oktober 1964

 

FREDRIKSSON   Gunnar
Vederbörande är er kontakt. Dess utsättande av försöket var positiva. Det har också förekommit

något besök i Tjeckoslovakien och efter att han publicerat artiklar gynnsamma från vistelsen hos

oss och kommentarer om tyska frågor. För närvarande var vi ”vänner” begäran, inte här i våra

iakttagelser låt inte främmande – politisk kommentator Stockholms Gunnar Fredriksson, som

hade varit i kontakt med den tjeckoslovakiska pressattaché Vaclav Frýbert som till Fredriksson

överlämnade material om kriminella krig – Sudettyskland tyska publicerad i tidningen av det

lokala.

 Med tanke på att våra förbindelser Fredriksson har att arbeta för AFTONBLADETns av vår

kunskap, är det klart att materialet som SVEDGÅRDA har publicerat över Tyskland rådet att

kontrollera om det Fredriksson FREDIKSONA är identisk person att utveckla en detaljerad

sammanfattande rapport av den person som utsetts.

(12350-103-1-0030)

641105 rapporterar residenten Koudelka om en träff med Fredriksson på resturang Fratti, som kostade honom 95 kronor.  I de praktiska resonemangen sägs att han visade intresse för tätare möten och att Koudelka lovat att ta med honom ”till vår välkända restaurang Tennstopet”. I rapporten upprepas uppgifter om Fredrikssons besök i Tjeckoslovakien i december 1961 och att han åtföljdes där av pressofficeren dr Ota Netrval. Även här nämns att pressattachén Frybert (”SVEN”) förmedlat kontakten. I rapportens nämns om att Frybert skulle ha lämnar material om krigsförbrytare, som återgetts publicistiskt och i modifierad form. (12350-101-1-0037f)

Denna rapport återfinns i sin helhet som Bilaga 7.

I december 1964, 641210, träffas Fredriksson och Koudelka på restaurang Fratti igen. Fredriksson har nu just utsetts till chefredaktör på Stockholms-Tidningen och lunchen var av ”mer social karaktär”.  Att han utsetts tillskriver han delvis s Kurt Samuelsson trots att denne är högersocialdemokrat och Frediksson vänstersocialdemokrat. Koudelka nedtecknar att han önskar att Narozny (”FREM”) skall umgås mer med Fredriksson:

Jag höll med honom om att i mitten av januari zhranisujeme middag tillsammans med

medlemmar av ledande tidningar på vår ambassad (?); jag intresserad av att FREM umgås mer

och ser till att han gör väl, var han inbjuden som den första i nivå med ambassadören

(12350-103-1-0049)

Rapporten i sin helhet ingår som bilaga 8.

650517 träffades Fredriksson och Koudelka på Restaurang Tre Remmare, vilket kostade den tjeckiska underrättelsetjänsten 95 kronor:

4. FREDRIKSSONlunch på Tre Remmare 17/5. Baserat på dina instruktioner kommer att vara

med honom för att vidareutveckla relationerna. Det är ett intressant politiskt fall, kastade det inte

vore för den långsiktiga utvecklingen av den politiska underrättelsetjänsten. Jag ger i åtanke för

oss att stanna i högkvarteret överens om att vi inte bör låta vänner som har haft det för sina egna

syften vytypovaného och hans kontakt med vår avstått från honom. Att åka på semester med

honom igen ska jag komma och prova att sätta fingret på hans attityd gentemot Sovjetunionen,

som för den eventuella överlämnandet skulle vara en viktig lärdom.

(12350-000-1-0009)

Kommentar: I denna notering nämns ”vänner”, d v s normalt detsamma som KGB. Resonemanget om ”eventuellt överlämnande” kan i föreningen med ”hans attityd gentemot Sovjetunionen” inte utesluta att frågan om det är tjeckerna eller ryssarna som skall hålla kontakten varit uppe.

I en rapport om ett möte med en tysk journalist lämnar denne skvaller om Fredriksson och Tolgraven. (12350-101-4-0030f)

530322 är det dags för ett särskilt meddelande direkt till chefen för underrättelsetjänsten, kamrat överste HOUSKA, troligen från GB då det översatts::

 

                                                                               Mycket hemligt

Chefen för I. Förvaltningen MV i CS

Kamrat överste J. Houska

 

grundval av denna översyn när det konstaterades att en utrikespolitik kommentator tidningen

”Stockholms Tidningen” Gunnar Fredriksson är föremål för ditt intresse för vår tjänst avbröt hans

utveckling.

22 mar 1965 Översatt: Dolinova

(12350-103-1-0051)

En månad senare, 650406, skickas ett meddelande:

 

                                             Den 6.April, 1965
Sändning nr ….
Gunnar Fredriksson
Vi fick ett svar från vänner. Dačsli utsedd genomarbetade och med tanke på att vi har med honom

en lång tid i kontakt och vi har en bättre möjlighet tunnel avbryta utveckling.

 

Senare är intressant, hålla honom någon ytterligare kontakt. Förbereda AO, aktiv åtgärd, som vi

ville publicera över honom. Information efter godkännande av nyhetsbrevet med nästa kurir.

(12350-103-1-0055)

Kommentar: Åter talas det om ”vänner”, troligen = KGB. AO, aktiva åtgärder är i denna bransch inte sällan plantering av artiklar eller artikelämnen inkl visst innehåll.