6. DAGBOK FRÅN UD VOL 4 (1981 – 1985)

Document-page-001

Volym nr 4 utkom den 31 Augusti 2018. Se ovan omslag och baksidestext:

Boken omfattar cirka 1000 sidor,inbunden med hårda glättade pärmar och väger cirka 2,5 kg

Boken kostar 695 kr inkl.  6% moms och frakt 135 kr inom Sverige.

Boken finns också att laddas ner på BOKON.SE

 

DAGBOK FRÅN UD VOLYM 4 KAN BARA KÖPAS I DIGITAL FORM JUST NU.

 

FÖRORD
Sex år efter utgivandet av volym 1 (del I) av Dagbok från UD, fyra år efter
utgivandet av volym nr 2 (del II) samt ett år efter utgivandet av volym nr
3 (del III:1) utkommer nu volym 4 (del III:2). Denna volym omfattar åren
1981-1985, alltså ”mittperioden” av mitt drygt decennielånga innehav av
posten som UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987.
Som nämnts i de föregående tre volymerna utnämndes jag i oktober
1976 av den nytillträdda borgerliga regeringen Fälldin från min post som
1:e ambassadsekreterare vid ambassaden i Moskva till posten som UD:s
Folkrättssakkunnige. Jag var då samtidigt med min befattning som diplomat
i UD docent i folkrätt vid Stockholms universitet och hade därför den
akademiska behörighet som hörde samman med denna post. När jag
utnämndes var jag 34 år gammal men ändå med tio tjänstgöringsår i UD som
ordinarie diplomat, d v s varvad tjänstgöring hemma i UD med utlandsposter
i Bagdad, New York och Moskva, vilka jag beskriver i volym 2 av Dagbok från
UD. Jag började alltså i den diplomatiska karriären i UD 1966.
Året före, 1965, hade jag blivit fänrik i Flygvapnets reserv med placering
i den s k incidentberedskapen, d v s den militära organisation som vakade
över rikets suveränitet och gränser. Under min tjänstgöring vid ambassaden
i Moskva 1974-1976 blev jag militärt sett omplacerad till Försvarsstabens
Op2 (Operationsledning 2), vilken avdelning på den tiden också ansvarade
för de militära underrättelsefrågorna. Under tiden 1965-1988 stod jag med
ett ben i Försvaret och ett i UD. Jag hade alltså insyn i två av rikets viktigaste
organisationer vad gällde försvaret av suveräniteten och gränserna – diplomatin
och försvaret.
För ett ensamt litet land i Europas utkant som av olika skäl valt en frivillig
isolation från omvärlden – vilket på ett fint sätt benämndes neutralitet –
var det väsentligt att de två instrumenten ”diplomatin” och ”försvaret”
samspelade och drog åt samma håll. På så sätt kunde det ”lilla landet” –
utan egentliga vänner och allierade – kanske överleva. Under de borgerliga
regeringsåren 1976-1982 var väl samspelet mellan diplomati och försvar i
huvudsak acceptabelt. Dock icke så under de socialistiska regeringsåren, då
dessa två för rikets säkerhet och stabilitet fundamentala organisationerna
10
aldrig drog jämt eller åt samma håll! Det var istället två skilda ideologier som
stod tvärtemot varandra. Som ibland t o m bekrigade varandra. Som inte
litade på varandra. (Att försvaret under Fredrik Reinfeldts tid – såsom varande
ett ”särintresse” – i det närmaste försvann är praktiskt taget irreparabelt).
I volym 2 beskriver jag den närmast ”chockartade upplevelse” som en 24-
årig ung fänrik i Flygvapnets reserv erfor när han 1966 trädde in som attaché
i det “röda UD”, vilket blev närmast “illrött” i takt med 1960-talsvänsterns
“övertagande” av detta gamla ärevördiga departement. Därför att det –
på längre sikt – var ett “reellt övertagande” av UD och hela den svenska
utrikespolitiken som 60-talsvänstern de facto åstadkom. “Inget skulle mer
bli sig likt”! 1960-talsvänsterns intåg i UD blev permanent och effekterna
av vänsterns värderingar och synsätt skulle komma att hålla i sig långt upp i
skrivande stund 2018. Med de enorma skadeverkningar för landets försvar och
säkerhet som dessa motsättningar ännu idag åstadkommer, där ”diplomati”
och ”försvar” närmast befinner sig i ett permanent krig (utrikesminister
Wallström mot försvarsminister Hultquist).
Det ”borgerliga avbrottet” 1976-1982 (Fälldins och Ullstens regeringar) var
för kort för att ändra de närmast 100-åriga socialistiska grundnormerna,
vilka genom indoktrinering och med benägen hjälp av de öststatliga
kommunistiska underrättelsetjänsterna med det sovjetiska KGB i spetsen på
olika sätt hade hamrats in i folkets medvetande. Med 68-rörelsen tilltog de
revolutionära dragen i den socialistiska förkunnelsen. Det är också ”sådant
folk” som under 1960-talet tar sig in genom Sofia Albertina-palatsets portar,
vilket gamla palats de helt enkelt ockuperade för ”all framtid”. Många
”revolutionärer” gjorde UD till sitt livslånga hem, med åtföljande verkningar
på UD som organisation och exekutör av utrikespolitiken.
Längre fram i denna volym pekar jag på att politruker och s k politiskt sakkunniga
– alltså enbart med en politisk partikarriär i baggaget – kom att
permanenta sin från början tillfälliga vistelse i UD till en ”livslång födkrok” med
åtföljande privilegier, status, lön och pension. Om inte politruker och politiskt
sakkunniga åtföljer en avgående minister ut ur departementet får detta till resultat
att regerings- och maktväxlingar går oförmärkt förbi i departementen på grund
av att de kvarstannande tjänstemännen fortfarande tillämpar och favoriserar sina
”politiska käpphästar” alldeles oavsett vad den ”nye ministern” vill göra. Ett i ett
demokratiskt val genomfört politiskt maktskifte går i praktiken spårlöst förbi.
11
De personer som den svenska underrättelsetjänsten och kontraspionaget från
början betraktade som farliga inflytelseagenter – eller t o m som olika typer
av aktiva agenter – blev med tiden de som i mångt och mycket styrde UD
och den svenska utrikes-och säkerhetspolitiken. De tillhörde, kan man säga,
“det vinnande laget”. Detta innebär också att de “öststatliga underrättelseoch
spionorganisationerna” KGB, GRU, IA, STASI m fl var mycket
framgångsrika i sin infiltrerande verksamhet och kunde “inhösta ett resultat”
av sitt arbete som måste ha överträffat deras allra högst ställda förväntningar.
Sverige var ett ”lätt byte”.
Exekverandet av all politik – såväl inrikes-, utrikes- som säkerhetspolitik –
sker i inte i lufttomt rum. Impulser och styrning har alltid någon identifierbar
källa. Någonstans kommer impulserna ifrån. Man kan, tycker jag, rent
objektivt konstatera att svensk politik över lag i tiden efter 2:a världskriget i
basala stycken kom att sammanfalla med de signaler som de kommunistiska
KGB/ IA/ GRU/ STASI m fl gav till sina mycket noggrant och oftast
på ideologiska grunder utvalda inflytelse- och andra agenter. Självfallet är
detta en värld som är praktiskt taget omöjlig för utomstående att tränga
in i och utgör därför ett vetenskapligt helt obearbetat fält. Men enligt min
erfarenhet en mycket viktig del av “policy-skapandet”, som man mer borde
uppmärksamma också utanför “de hemligaste rummen”. Varifrån kom så att
säga “impulserna” i “policy-skapandet”?
Då jag, som framgår av de tre föregående volymerna av Dagbok från UD, på
grund av yrkesmässig och annan praktisk erfarenhet vet en hel del om detta,
hävdar jag att mycket av det socialistiska eller ”vänsteristiska” tankegodset
har planterats in i receptiva mottagares hjärnor just genom de öststatliga
underrättelseagenturernas idoga och välplanerade arbete i syfte att få Sverige
– och för övrigt hela Norden – under ”sovjetisk kontroll”. Detta var viktigt av
rent militära strategiska skäl på grund av Sovjetunionens olyckliga geografiska
inklämda läge, där Östersjön och ”Norden” ligger hindrande i vägen för
den ryska flottan att nå Atlantens isfria hamnar. Det gällde alltså att genom
olika ”fredsutspel” och genom lanserandet av olika planer på kärnvapenfria
zoner och korridorer försöka få USA:s och NATO:s kärnvapen bannlysta
från det ”sovjetiska storgrannskapet”, där det istället skulle vara de sovjetiska
kärnvapnen som hade ensamrätt. Alltså planer som syftade till att bevara och
traktatfästa det sovjetiska kärnvapenmonopolet i det ”sovjetiska storgrannskapet”.
12
I det i denna volyms inledande kapitel 60-61 visar jag hur Sovjetunionen och
dess påverkans- och underrättelseorgan genom systematisk agentverksamhet
lade under sig ”hela nedrustnings- och fredsaktivitetsverksamheten” till
att bli ett lydigt redskap för Sovjetunionen. Jag visar i denna volym 4 hur
jag som UD:s Folkrättssakkunnige på 1980-talet motsatte mig alla planer
att försöka realisera de sovjetiska förslagen om kärnvapenfria zoner och
korridorer, detta på den grund att sådana konstruktioner motverkade
Sveriges centrala försvarsintressen. Genom efterföljande studier (i maj 2017)
av det KGB-arkiv som går under namnet Mitrokhinarkivet – vilket finns i
Cambridge – kan jag i denna volym genom skriftliga originaldokument visa
”hur rätt jag hade” på 1980-talet. Praktiskt taget all nedrustningsverksamhet,
i synnerhet frågor hörande till kärnvapennedrustningen – liksom allt som
hörde till ”fredsaktivitetsfältet” – styrdes totalt av Sovjetunionen genom
dess olika underrättelse, infiltrations- och desinformationsorgan. Vad jag
skriver om detta i denna volym 4 är inte enbart baserat på studier av KGBdokumenten
i Mitrokhinarkivet utan även på CIA-dokument och dokument
ur Bukovskijarkivet. Sammantaget ger denna dokumentation en stabil bas att
stå på.
Mitrokhinarkivet avslöjar också namn på de personer som på något sätt stått i
KGB:s sold. Man blir – när man sitter i Cambridge och försöker greppa detta
enorma och oordnade arkiv med handlingar på ryska – faktiskt chockad
över den totalkontroll som Sovjetunionen visade sig ha på samtliga nordiska
länder genom de KGB-residenter som fanns stationerade i varje nordisk
huvudstad och vilka fungerade som handledare och kontaktmän till högt
uppsatta personer i samtliga nordiska länders statsledning och statsstyrelse.
Många av dessa högt uppsatta personer – i samtliga nordiska länder – passerar
revy i denna volym 4. Dessutom har jag i tidigare volymer, särskilt i volym
nr 3, i detalj uppehållit mig vid den infiltration, påverkan och värvning som
ägde rum från 1960-talet till 1980-talets slut, d v s den period jag själv var
aktiv i UD och Försvaret. Här skall särskilt pekas på de samtalspromemorior
som upprättades efter mina och min medintervjuare, f d IB-agenten
(Op avd) Svante Winquists, sex besök under 2016 hos förre chefen för
Kontraspionaget på Säpo Olof Frånstedt – vilka finns införda i kap 49 i
volym 3 – där denne villigt delade med sig av sina erfarenheter i jakten på
KGB-och andra agenter. I dessa mindre smickrande sammanhang nämndes
de båda kabinettssekreterarna i UD Sverker Åström och Pierre Schori.
13
Det går inte längre att skygga de ihållande indikationer som kontinuerligt
dyker upp om omlämpliga samband mellan dessa högt uppsatta tjänstemän
och KGB-residenterna, alltså KGB-cheferna själva. Av nödtvungna skäl
spelar alltså namnen Åström och Schori en central roll i utläggningarna i
volym 3. Enligt denne författares uppfattning medförde länkarna mellan
KGB-cheferna och dessa högt uppsatta personer risker för rikets säkerhet.
Emot vilka risker inga adekvata motåtgärder vidtogs eller ens kunde vidtas.
Som ytterligare stöd för vad som anförs om Åström åberopas i volym 3
det som statsminister Tage Erlander själv skriver i sina löpande dagböcker.
Erlander avslöjar själv Säpo:s motstånd mot Åström på centrala poster i UD.
Statsminister Erlander åtlydde Säpo:s ”embargo” mot Åström på central
plats i UD, vilket ”embargo” Olof Palme upphäver när han 1969 efterträdde
Erlander som statsminister och partiordförande.
Enligt vad den 87-årige f d Kontraspionagechefen Olof Frånstedt lät oss
intervjuare förstå var samtalen med oss den sista möjligheten han hade att
”kommunicera vad han visste” innan han skulle dö. Vi upplevde honom
därför som extra ”meddelsam” (och gående långt utöver det han några år
dessförinnan hade låtit publicera i de två delarna av Spionjägaren) även med de
mest känsliga uppgifter, eftersom han genom denna ”sista kommunikation”
kunde vidareföra sådana uppgifter som han tidigare inte kunnat ge ut, men
som nu – inför dödens annalkande – kunde ”ges vidare”. Så upplevde såväl
han själv som vi intervjuare förhållande och atmosfär under dessa sex möten.
Den 9 augusti 2017 träffades vi en sista gång, då han mycket svag ”nickade
gillande” mot Dagbok från UD volym 3. Den 25 augusti 2017 avled f chefen
för Kontraspionaget Olof Frånstedt.
I kapitel 61 i denna volym 4 kommer jag in på den norske spionen
Arne Treholt och dennes funktion som både sovjetspion och sovjetisk
inflytelseagent. Alltså rörande frågan hur en agent/spion/inflytelseagent
arbetar och opererar. Personer som arbetar på detta fält – ”för fredens sak”
som det heter i sådana sammanhang – överlämnar ju oftast inget visitkort
med yrket ”spion”/”inflytelseagent” angivet.
En inflytelseagent opererar antingen som en ensamvarg och försöker
den vägen prångla ut sitt budskap, eller som någon form av politiskt/
karismatiskt/socialt centrum från vilket budskapet sprider sig som ringar
på vattnet i den politiska miljön. Rätt typ av inflytelseagent – som spelar
14
sin politiska/karismatiska/sociala roll väl – kan därför enligt principen om
”ringar på vattnet” påverka och influera 100-tals eller 1000-tals sympatisörer, som
s a s repeterar budskapet. Budskapet repeteras och multipliceras i riktning
mot masspåverkan. De psykologiska effekterna kring inflytelseagenternas
verksamhet är viktiga att ha utrett och än viktigare ha kontroll över. Personer
som framträder enligt sådant ”inflytelseagentmönster” bör utmönstras från
sina oftast centrala roller i massmedierna. Utifrån denna utgångspunkt tarvas
inget stort antal KGB-agenter. Det kan egentligen räcka med att ha en enda
egentlig KGB-agent eller inflytelseagent, som arbetar enligt ”ringar-påvattnet”-
metoden (där alla av ideologisk-politiska skäl och ”grupptryck”
”följer John”).
Att belägga en persons roll som spion, agent, kontakt, inflytelseagent är alltså
mycket svårt. Funktionen kan endast fastställas genom ett konglomerat av olika
uppgifter och information, ett uppsamlande av ett antal faktorer. Framförallt
att observera hur den aktuella politiken de facto kom att utformas under en
viss persons ledning eller överinseende (Undén, Palme, Åström, Schori). ”Gick
de facto-politiken Sovjet till mötes”? ”Ja, i högsta grad”! ”Väsentligt mer än
nödvändigt”? ”Ja, år efter år efter år”. ”Speciellt på nedrustningsområdet”.
”Och på ubåtsområdet med den ständiga desinformationen”.
Det är förunderligt att så få personer – mina forna kollegor i UD och
statsapparaten i övrigt, journalister, massmedia, forskare, historiker etc – inte
förmått sig se den centrala men fördolda x-faktor som KGB/IA/STASIinfluensen
de facto utgjort för samhällsutvecklingen i Sverige. Detta faktum
är verkligen förvånande men kanske delvis förklarligt då mycket av detta
”tillhör de hemliga rummen”. Liksom att ”ingen ville se” detta. Det var ”för
farligt” för karriären och för platsen i det samhälle som hellre föredrog att
”leva med lögnen”.
Det har således i det svenska samhället kommit att utveckla sig ”två sanningar”,
å ena sidan ”den objektivt sett riktiga och verkliga sanningen” och å den
andra sidan den ”politiskt korrekta sanningen” eller den i politiken och
samhällsdebatten ”acceptabla sanningen”, som även om den är ”lögnaktig”, får
passera som den ”bekvämaste sanningen” därför att ”den verkliga sanningen”
skulle leda till ett raserande och en omstörtning av det ”rådande systemet”.
Frågor hörande till säkerhets- utrikes- och försvarspolitiken, i synnerhet
ubåtsfrågorna, har drabbats av ”två-sannings-syndromet”. Hur många fakta
15
som än staplas på varandra för att det var sovjetiska ubåtar som kränkte
Sverige, är det likväl den ”politiskt korrekta sanningen” att det ”nog var
NATO” etc som ändå framstår som den ”politiskt korrekta sanningen”, t o m
underbyggd av prominenta koryféer av etablissemanget och nomenklaturan.
Dessa prominenta koryféer av etablissemanget och nomenklaturan följer
bara KGB-manual 1 A, nämligen att envist förneka det uppenbara, ”tvista
runt fakta”, relatera till andra helt ovidkommande omständigheter samt
med doser av löje och översitteri anklaga någon för något. Samt ihärdigt
hålla på och hamra in den politiskt gångbara och tillrättalagda sanningen.
Känns detta igen från den 30-åriga ubåtsdebatten? En gemensam nämnare
för dem ”som håller på så här” är att de samtliga har sin politiska hemvist i
vänsteretablissemanget. Deras utgjutelser är ideologiskt styrda och har inget
med den verkliga sanningen att göra.
I detta sammanhang skall upprepas vad som sägs i Dagbok från UD vol 3 (sid
227):
Avslutningsvis sade en av mina kontaktmän/granskare till mig i ett mail den
3 april 2017 – detta apropå den praktiska omöjligheten att få fram avgörande
bevis för att någon var spion eller agent – följande:
Beträffande eventuella bevis (—) måste man ha tillgång till KGB:s arkiv.
Det ligger i sakens natur att spioner och agenter inte direkt efterlämnar
fingeravtryck. Du får istället beskriva olika beslutssituationer och agerande
så noggrant att det för en läsare förefaller orimligt att de handlat i svenska
intressen. Här har ju olika resor och möten också betydelse. Det gäller alltså
att ifrågasätta motiven, inte att direkt utpeka någon som spion. Din uppgift är
inte att bedriva någon förundersökning utan att utifrån dina utgångspunkter
som central UD-man mm peka på val och kursriktningar som inte kan ha
legat i landets intresse. På basis av detta drar den intelligente läsaren sina egna
slutsatser. Men skillnaden i förhållande till detta uttalande i volym 3 är att jag
i föreliggande volym 4 har tillgång till KGB-arkivarie Mitrokhins arkiv över
KGB, liksom till CIA- och Bukovskijarkiven, där Bukovskijarkivet ordagrant
återger högst känsliga KGB-dokument. Med andra ord “svart på vitt”, där
dokumenten reproducerats i min text.
Den första perioden 1976-1980 av min period som UD:s Folkrättssakkunnige
beskrivs i den föregående volym 3 (del III:1). Mittenperioden 1981-1985
beskrivs i denna volym 4 (del III:2) och den sista perioden 1985-1987 i volym
5 (del III:3). I samma volym 5 (del IV) beskrivs också perioden från min
16
avgång 1987 fram till slutet av 1988 (ÖB:s Folkrättslige rådgivare). Därefter var
det över med UD för min del. Jag skulle aldrig återse detta departement för
vilket jag ändå lade ner ”oceaner av arbete”, fullständigt meningslöst.
För den rent praktiska läsningen av de nu utgivna volymerna 1-4 skall påpekas
att volym 1 (Högdramatik i UD 1981-1983) är en inledande volym som
redogör för, samt sammanfattar, särskilt dramatiska händelser i UD 1981-1983,
till vilka kan räknas ubåtskränkningarna 1981-1983, händelserna i Polen 1981,
samt Gotlands- och Hesselö-affärerna (den folkrättsliga ö-problematiken)
1982 och 1983. Min tanke med en introducerande sammanfattningsvolym
var att den intresserade läsaren inte skulle behöva vänta ett antal år innan jag
s a s kronologiskt hade ”hunnit fram” till de för allmänheten mer intressanta
partierna i min kronologiska dagboksframställning. Av denna anledning
tillkom den introducerande volym 1.
Å andra sidan har vi nu i denna volym 4 rent kronologiskt hunnit fram till de år
1981-1983 som delvis redan behandlats i volym 1. Ubåtsfrågan har även delvis
behandlats i volym 2. Frågan är då hur detta skall hanteras? Skall de ämnen som
behandlats i volym 1 helt utgå ur volym 4? Den salomoniska lösningen har
blivit följande: eftersom en ny läsare av mina dagboksanteckningar – som inte
har läst eller har tillgång till volymerna 1 och 2 – sannolikt skulle störa sig på
ett totalt utelämnande av de intressanta passager som behandlas i volym 1 och 2
– har väsentliga delar av de partier som redan är behandlade i volymerna 1 och
2 ändå medtagits i förevarande volym 4 – för den kronologiska helhetens skull.
För att emellertid förhindra alltför mycket upprepningar av redan publicerad
text sker ändå hänvisningar i denna volym 4 till partier i volymerna 1, 2 och 3.
Textmassans karaktär av kronologiskt förda dagboksanteckningar – med tyvärr
av nödvändighet förekommande upprepningar – gör detta oundvikligt. Om
detta förfaringssätt tröttar eller irriterar läsaren ber författaren om ursäkt för
detta. I övrigt önskar författaren hänvisa till de förord som ingår i volymerna 1,
2 och 3, vilka samtliga är relevanta även för denna volym 4.
Till f d IB-agenten (Op avd) Svante Winquist samt till f d underrättelseofficeren
överstelöjtnanten Per Andersson framför jag mitt tack för värdefull medverkan
i många väsentliga avseenden. Ett tack riktas även till f d IB-agenten (Op
avd) Gunnar Ekberg för att närmare ha satt mig in i hans roll att som IBinfiltratör
fånga mot Sverige verksamma KGB-agenter. Och där han fångade
upp en högst intressant person.
17
Nu återstår bara volym 5 av denna memoarserie från min tid UD och
Försvaret, vilken omfattar åren 1986-1988. Därefter är det slut.
Västergården, Hårsfjärden den 18 juli 2018
Författaren

1 thought on “6. DAGBOK FRÅN UD VOL 4 (1981 – 1985)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s