8. NEUTRALITET – EU – NATO

OM NEUTRALITET, NEUTRALITETSPOLITIK, EUROPEISKA UNIONEN OCH NATO

                                       DÅ (1984) och NU (2015)

1984 höll jag mitt inträdesanförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien under rubriken

NEUTRALITETEN OCH DEN VAPENTEKNISKA MILJÖN (från 1984 men fortfarande aktuell beskrivning av begreppet neutralitet)

(Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift nr 2/1984, varur jag först saxar relevanta passager berörande begreppen neutralitet och neutralitetspolitik. Dessa begrepp utgjorde grunden för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiska doktrinen en bra bit in på 1990-talet och som fortfarande i debatten 2015 nostalgiskt åberopas som det ”säkra och efterlängtansvärda tillståndet för Sverige”

(Beträffande Kungl Krigsvetenskapsakademien skall noteras att jag utträdde ur Akademien i samband med min ”avgång i protest” från posten som UD:s Folkrättssakkunnige UD 1987. Protesten avsåg i synnerhet den av Sverige förda ”sovjetpolitiken” – som inte blivit bättre sedan sist).

På detta följer ett ”TILLÄGG 2015” med kommentarer/bedömningar om Neutraliteten och Neutralitetspolitiken, om den s k 1812 års politik, om det dolda samarbetet med USA/NATO, om Sveriges roll som aktiv medlem av Europeiska Unionen EU samt om behovet av snabbt medlemskap i NATO.

 

U-137 KRÄNKNINGEN 1981 och HÅRSFJÄRDEN 1982

De senaste händelserna (avsåg i detta anförande år 1984 alltså U-137-kränkningen 1981 och Hårsfjärden 1982 med den efterföljande protestnoten 26 april 1083) har lett till att folkrättens regelsystem fått brännande aktualitet. Vårt land har utsatts för grova och systematiska kränkningar. Under denna tid har försvarsmaktens befäl och värnpliktiga ianspråktagits för uppgifter som inte varit aktuella sedan andra världskriget, nämligen förberedelse för användande av våld i självförsvar för att hävda landets territoriella integritet. Flera årskullar värnpliktiga kommer i framtiden att kunna erinra sig hur ett litet land, som sedan länge fört en fredlig neutralitetspolitik, av ännu outredda anledningar drogs in i det förändrade världspolitiska klimatet.

Vi vet inte hur de kommande åren kommer att gestalta sig, huruvida de faktorer som styr världspolitiken har ytterligare obehagligheter i beredskap för oss eller om vår region av världen skall lyckas att bevara det relativa lugn som rått här sedan andra världskriget. Ingen tvekan råder dock om att vårt närområde, i vilket inbegrips såväl Östersjön som de arktiska regionerna, spelar en allt viktigare roll i de stora strategiska sammanhangen. Arktis betydelse från olika synvinklar har ökat och det är av stor vikt att Sverige har kapacitet att följa utvecklingen där i skilda sammanhang.  

________

1907 ÅRS HAAGKONVENTIONER OM NEUTRALITET – MILITÄRT VAKUUM ACCEPTERAS EJ

I denna atmosfär av ökad osäkerhet måste även ett fåtal mindre neutrala stater verka. Stater med denna benämning ingår definitionsmässigt inte i paktsystemen. —- De förlitar sig på att respekten för de folkrättsliga regelsystemet (främst 1907 års Haagkonventioner) skall ge dem det skydd de som neutrala i krig har rätt att fordra. De förlitar sig på att respekten för de folkrättsliga grundnormerna även skall hålla i krig; att de krigförande staterna iakttar sin folkrättsliga förpliktelse att respektera neutralt territorium.  I utbyte häremot måste de krigförande parterna känna sig förvissade om att den neutrala staten själv både har förmåga och vilja att upprätthålla principen om militär opartiskhet i förhållande till de krigförande och att neutralt territorium inte ensidigt kan utnyttjas till någon av de krigförande staternas fördel. Något militärt vakuum kan inte accepteras inom ramen för en folkrättslig neutralitet. Detta är den för neutraliteten i krig grundläggande balansen.

NEUTRALITETENS RÖTTER 1700-1800-TALEN

Begreppet neutralitet har sina rötter i 1700- och 1800-talens värld. Det utformades i en tid som kännetecknades av en i förhållande till våra dagar relativt begränsad konventionell krigföring. De militära och vapentekniska potentialerna varierade inom vissa givna latituder. Det ömsesidiga intresset hos krigförande och neutral att neutralitetens iakttogs respektive upprätthölls medförde att systemet fungerade någorlunda och att rättsregler kom att utvecklas kring begreppet neutralitet.

Tiden omkring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen känntecknades av en stark tro på att olika folkrättsliga dokument och konstruktioner kunde bilägga tvister, minska spänningen och freda stater från krig. Det är ingen tillfällighet att de till viss del ännu gällande Haagkonventionerna – reglerande krig och neutralitet – tillkom år 1907. Tron på att folkrättsligt fredade områden – såsom neutrala, neutraliserade eller demilitariserade områden – tjänade krigsavhållande syften var då stor.

– – – –

MILITÄR OPARTISKHET

Definitionsmässigt vill en neutral stat stå utanför den krigiska kraftmätningen. Väljer en stat att med 1700-talstänkaren Bynkershoeks ord vara non hostes – qui neutrarum partium sunten stat som inte är fiende utan neutral – finns en folkrättslig skyldighet dels för de krigförande att respektera neutralt territorium dels för den neutrala att upprätthålla militär opartiskhet och skydda neutralt territorium från utnyttjande för krigsändamål. Gångna tiders neutralitetskränkningar föranledde ofta skadeståndsanspråk. Kränkande part gottgjorde som oftast sitt folkrättsbrott genom att betala inte oansenliga skadeståndsbelopp.

VÄPNAD NEUTRALITET

Redan i neutralitetsdoktrinens begynnelse uppstod behov av att förstärka den folkrättsliga skyldigheten att respektera neutraliteten. Detta kunde endast ske genom att neutraliteten försvarades militärt. Varje kränkning av neutral stats territorium eller uppbringning av neutralt fartyg skulle föranleda militär reaktion. Härigenom uppkom begreppet väpnad neutralitet. Neutrala stater, eller t o m block av neutrala stater, förstärkte neutralitetens folkrättsliga grund med rent militära åtgärder.

Här kan nämnas Första respektive Andra väpnade neutralitetsförbundet, där Sverige spelade en aktiv roll. Det Första förbundet ingicks genom traktater 1780 och 1781 mellan Sverige, Ryssland, Danmark-Norge, Nederländerna och Preussen.

ÖSTERSJÖN MARE CLAUSUM – FRITT HAV

De traktater som ligger i botten för dessa förbund är intressanta också ur östersjömässiga synvinklar. Östersjön förklarades nämligen däri för ett slutet och fredligt hav – ett mare clausum – vartill inga krigförande makters örlogsflottor hade tillträde. Östersjön som del av det väpnade neutralitetsförbundet framgår här klart. Strax därefter – såsom en följd av Nelsons seger över den danska flottan i slaget vid Köpenhamn år 1801 och de dramatiska förändringar som följde på Napoleon-krigen under 1800-talets början – ändrades Sverige och Danmark sin Östersjöpolitik.

Sunden öppnades och Östersjön betraktades därefter som en del av det fria havet, till vilket alla nationer och alla typer av fartyg har fritt tillträde. Sverige och Danmark har alltsedan dess konsekvent upprätthållit denna princip. Sovjetunionen kvarstår däremot vid sin principiella uppfattning att Östersjön borde vara ett mare clausum, därmed baserande sin ställning på det tsaristiska Rysslands fördrag under den väpnade neutraliteten.

NEUTRALITET I KRIG – NEUTRALITETSPOLITIK I FRED

I en analys av den nomenklatur som används i neutralitetshänseende måste en klar skillnad göras mellan begreppen neutralitet och neutralitetspolitik. Den svenska doktrinen kring neutraliteten har traditionellt baserat sig på två grundpelare, dels den krigstida neutralitetens förankring i det folkrättsliga regelsystemet dels det militära försvaret av neutraliteten. Med utgångspunkt i de folkrättsliga reglerna i krig har vi utvecklat den svenska neutralitetspolitiken, dvs den del av vår utrikes- och säkerhetspolitik som har till syfte att i fredstid stärka vår trovärdighet som neutral stat i krig. En förutsättning för att kunna driva denna politik är vår ALLIANSFRIHET I FRED.

EUROPEISKA GEMENSKAPERNA EG – SVENSKT INTRÄDE STRED MOT NEUTRALITETEN

För att neutraliteten i krig skall te sig trovärdig redan i fredstid är det omöjligt att binda Sverige till någon form av militär eller annan allians som knyter Sverige närmare till något av blocken. Redan på 1960-talet avvisade statsminister Erlander planer på en svensk anslutning till EG (fr o m 1 juli 1967 med namnet Europeiska Gemenskaperna EG), främst med hänvisning till neutraliteten. Även de förhandlingar som fördes med EG under början på 1970-talet under Sverker Åströms ledning blev resultatlösa främst p g a neutraliteten. Den svenska neutraliteten ”tålde inte ens” en anknytning till ett handels- och tullförbund, som EG var vid denna tid. De latituder i handlingsfrihet som svensk neutralitet tillät var alltså synnerligen snäva.

INGA INTERNATIONELLA GARANTIER – TROVÄRDIGHETSFAKTORN

Men neutraliteten har sitt pris. Vår neutralitets konstruktion – med frånvaron av varjehanda internationella garantier samt ett energiskt avvisande av varje försök till påverkan utifrån – ställer alltmer krav på oss själva. Det är till sist vi själva som måste lösa trovärdighetsfaktorn i vår neutralitet. Det är här den känsliga balansen finns mellan den utrikespolitiska faktorn och det militära försvarets styrka. Dessa är de två huvudelementen i bevarandet av vår traditionella neutralitetspolitik och hävdandet av vår krigstida neutralitet. Fallerar det ena huvudelementet fallerar även det andra huvudelementet med påföljden att neutraliteten inte kan upprätthållas utan faller. Detta öppnar rum för de krigförande makternas eget agerande på svenskt territorium. Ingendera av de krigförande makterna är beredda godta någon form av militärt vakuum på svenskt neutralt territorium.

MILITÄRA MEDEL HÄVDA NEUTRALITETEN

Att med MILITÄRA MEDEL kunna hävda (försvara) neutraliteten är således en grundförutsättning för neutralitetens bestånd. Detta kommer till uttryck i artikel 10 i XIII:e Haagkonventionen om neutralitet i sjökrig på följande sätt:

”De krigförande äro skyldiga att respektera neutrala makters suveräna rättigheter och att å neutralt land- eller sjöområde avhålla sig från varje handling som, om densamma av den neutrala makten bleve tåld, skulle utgöra ett brott mot neutraliteten”. Detta är en generell grundsats i neutralitetsrätten. För att vinna respekt för sin neutralitet får den neutrala makten INTE TÅLA KRÄNKNING av dess neutralitet utan ha den militära kraften och förmågan att ingripa mot och avvisa kränkningen av dess neutralitet. Grundförutsättningen är den militära LIKABEHANDLINGEN av de krigförande. Ingen krigförande skall ges någon fördel på neutralt område.

NEUTRALITETSKRÄNKNING – NEUTRALITETSBROTT

Här förekommer två korresponderande folkrättsliga delikt, dvs brott mot folkrätten, nämligen dels NEUTRALITETSKRÄNKNING dels NEUTRALITETSBROTT.

Krigförande part begår NEUTRALITETSKRÄNKNING genom att utnyttja neutralt område för olika krigsändamål. Den neutrala staten har en folkrättslig rättighet att skyldighet att AVVÄRJA en sådan neutralitetskränkning även med användande av våld. Tillgripandet av våld för att avvärja en neutralitetskränkning är här folkrättsligt sanktionerat och kan inte av den krigförande makten användas som casus belli, dvs anledning till fientligheter mot det neutrala området. Den V:e Haagkonventionen om neutralitet i lantkrig, artikel 10, stadgar uttryckligen att ”det icke kan anses som fientlig handling, att en neutral stat, låt vara med våld, avvärjer angrepp mot sin neutralitet”.

NEUTRAL STAT FÅR ”INTE TÅLA” NEUTRALITETSKRÄNKNING

Den neutrala staten kan alltså genom att UNDERLÅTA ATT REAGERA PÅ EN NEUTRALITETSKRÄNKNING – eller som det står i texten ”TÅLA” en handling – själv begå ett NEUTRALITETSBROTT. Begreppet neutralitetsbrott är av väsentlig betydelse, då det är ett NEUTRALITETSBROTT som kan användas av någon av de krigförande makterna som URSÄKT för fientliga aktioner mot det neutrala landet. Den krigförande makten kan mena att neutralitetsbrottet visar att den neutrala staten i själva verket saknar VILJA och FÖRMÅGA att hävda (försvara) det neutrala områdets integritet och att detta faktum STÖR DEN MILITÄRA BALANSEN i förhållande till den krigförande motparten. Såsom en följd av detta folkrättsbrott kan den krigförande parten mena sig ha rätt att ingripa och vidta egna åtgärdet på det neutrala området.

VILJA OCH MILITÄR FÖRMÅGA

Avgörande för neutralitetens upprätthållande är alltså kombinationen av VILJA OCH FÖRMÅGA, främst MILITÄR FÖRMÅGA, att upprätthålla eller hävda det neutrala områdets status. Om VILJAN saknas är ju saken tämligen enkel – då faller neutraliteten. Nästa faktor är FÖRMÅGAN, främst den MILITÄRA FÖRMÅGAN, där det MILITÄRA FÖRSVARET (NEUTRALITETSFÖRSVARET) tillmäts avgörande vikt. I förmågan kan emellertid också ligga den neutrala statens kapacitet att maximalt utnyttja sina utrikespolitiska och diplomatiska medel till neutralitetens skydd.

NEUTRALITETSFÖRSVARET – DIMENSIONEN

Av det sagda följer att det militära NEUTRALITETSFÖRSVARETS storlek, nivå, kraft och sammansättning, såväl under fred som under neutralitet, måste vara av sådan DIMENSION att det inger FÖRTROENDE i omvärlden att det neutrala territoriet verkligen kan försvaras mot neutralitetskränkningar. Det är i fredstid som förtroendefaktorn byggs upp och vidmakthålls. Historien visar med all önskvärd tydlighet att enbart vilja till neutralitet som inte stöds av allvarliga ansträngningar att sätta militär makt bakom orden inte är hållbar.

MISSBEDÖMNING FÖRSVARSPOTENTIALEN FARLIG

Förutsättningarna för att kunna hävda neutraliteten är således att de militära resurserna vidmaktshålls på sådan nivå att det framstår som trovärdigt för de krigförande eller potentiellt krigförande att den neutrala staten kan behandla dem på ett MILITÄRT LIKFORMIGT sätt, och att det neutrala territoriet icke ENSIDIGT kan utnyttjas till någon av de krigförande makternas fördel. Rent generellt bör sägas att en MISSBEDÖMNING i fråga om den nödvändiga FÖRSVARSPOTENTIALEN kan påverka den känsliga förtroendefaktorn i negativ riktning samt UTSÅ TVIVEL om den folkrättsliga förpliktelsen att med tillgängliga resurser hävda neutralt territorium verkligen kan uppfyllas i krig. Mot en sådan bakgrund av TVIVEL skulle en krigförande part av rent militära skäl kunna se sig tvingad att FLYTTA IN KRIGSHANDLINGARNA över det neutrala territoriet för att där MÖTA de fientliga operationer eller rörelser som den neutrala makten inte har VILJA eller FÖRMÅGA att göra något åt.

NEUTRALITETSFÖRSVAR OCH INVASIONSFÖRSVAR

Så länge det svenska neutralitetsförsvarets styrka består (1984)  kan OFÖRMÅGA inte anföras emot oss som stöd för en anklagelse om neutralitetsbrott. I den avvägning som sker rörande balansen mellan INVASIONSFÖRSVAR och NEUTRALITETSFÖRSVAR är det viktigt att man i beslutande kretsar har klart för sig vilken betydelse som måste tillmätas incident- och neutralitetsförsvaret. Här åvilar oss nämligen klara folkrättsliga förpliktelser. Å andra sidan är det lika uppenbart att INVASIONSFÖRSVARET utgör kärnan bakom incident- och neutralitetsförsvaret.

TILLÄGG 2015:

NEUTRALITETEN HAR FALLIT – RIKET ÄR I KRIG

Det läget hade alltså inträffat att den av Sverige proklamerade folkrättsliga neutraliteten vid krig mellan främmande makter berörande vårt område inte hade respekterats av de krigförande eller någon av de krigförande makterna, varpå alltså kriget hade förts in på svenskt området. Sverige skyddades inte längre av de folkrättsliga reglerna om neutralitet utan var de facto prisgivet åt de krigförande makterna eller snarare den krigförande makten, där Sovjetunionen var den enda realistiska angriparen. Som nämnts ovan (Dagbok från UD Vol 2) var det många i krigsspelet deltagande politiker som hesiterade. Man kunde eller vågade inte överge den traditionella ”neutraliteten” utan började laborera med någon av form av ”neutral krigföring”, d v s man kunde inte tänka sig att kriga tillsammans med NATO, inte ens i ett läge där nationens överlevnad stod på spel.

 1812 ÅRS POLITIK

 Så hårt hade den svenska neutralitetspolitiken – ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – ”satt sig”, trots att den ”bara” var en självpåtagen doktrin, som Sverige egentligen när som helst kunde överge eller omforma. Det vill säga om man vågade fjärma sig från kronprins Karl (XIV) Johan Bernadottes s k 1812 års politik (konventionerna i Petersburg och Stockholm den 5 och 9 april 1812), vilken utformades efter Sveriges förlust av Finland 1809 och Napoleonkrigen 1803-1812. Den s k 1812 års politik har definierats på följande sätt: dels begravde Sverige stridsyxan mot Ryssland, dels kompenserades Sverige med Norge, dels företog Sverige en strategisk reträtt från europeisk politik i tiden efter kejsare Napoleons abdikation 1814.

Men mellan stadfästandet av 1812 års politik och den radikalt ändrade situationen under såväl 1:a som 2:a världskriget hade så dramatiska förändringar skett (bl a ryska revolutionen 1917 och den kommunistiska staten Sovjetunionens tillkomst 1922, järnridåns tillkomst efter 2:a världskrigets slut 1945, Atlantpakten/NATO:s bildande 1949, haveriet i förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund 1949, tillkomsten av den sovjetisk-finska VSB-pakten /1948 års fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland/ samt Warszawapaktens bildande 1955) att de ursprungliga parametrarna för 1812 års politik för länge sedan hade brustit. Och därmed egentligen lösgjort Sverige från hänsynstagande till dessa parametrar.

 VSB-PAKTEN 1948 MELLAN SOVJETUNIONEN OCH FINLAND

Vad som innerst inne istället gällde var att till varje pris bekämpa en sovjetisk ockupation av Sverige och bevara Sverige som ett fritt land. Detta kunde i realiteten inte ske via en mer eller mindre symbolisk neutralitetspolitik, där den militära försvarskraften i stort sett helt lyste med sin frånvaro, speciellt inte efter uppkomsten av den nya militär-strategiska bilden efter 2:a världskrigets slut och i synnerhet inte efter tillkomsten av den för Sveriges säkerhet farliga sovjetisk-finska VSB-pakten 1948 (d v s det av Stalin 1948 initierade Fördraget om Vänskap, Samarbete och Bistånd mellan Sovjetunionen och Finland).

Enligt pakten kunde sovjetiska trupper komma att stå alldeles inpå de svenska gränserna. Alltså ett första klassens rent militärt hot mot Sverige, som det gällde att möta på ett militärt adekvat sätt om landet skulle överleva. Detta var min ståndpunkt, också efter mitt tillträde som UD:s Folkrättsakkunnige 1976. Att Sverige för sin egen överlevnad måste ha en adekvat militär försvarskraft alternativt på annat sätt ”skyddas militärt”. Detta ansåg jag i synnerlig grad ingick i den Folkrättssakkunniges centrala uppgifter.

 SKILLNADEN ”SJÄLVPÅTAGEN NEUTRALITET” OCH ”PERMANENT NEUTRALITET”

 Under min tid som folkrättssakkunnig i UD försökte jag därför ständigt klargöra skillnaden mellan vår egen ”självpåtagna neutralitet” och t ex Schweiz och Österrikes fördragsfästa neutralitet. De två senare länderna var genom fördrag tvingade till neutralitet, medan så icke var fallet för Sverige. Sverige hade en gång av egen fri vilja – i ljuset av vissa men sedermera föråldrade parametrar – valt sin fredstida neutralitetspolitik, d v s ”alliansfrihet i fred syftande neutralitet i krig”.

 KÄRNAN I NEUTRALITETSPOLITIKEN = ALLIANSFRIHETEN

 Under fredstid bedrev Sverige således en politik vilken skulle vara ägnad att ingjuta förtroende hos framtida potentiella krigförande makter att Sverige skulle behandla dem likformigt neutralt enligt folkrättens regler om neutralitet i krigföringen. Kärnan i neutralitetspolitiken var alliansfriheten, d v s Sverige kunde inte förbereda mottagandet av militär hjälp från något håll. Gjorde Sverige ändå det förföll egentligen själva grundkärnan i det folkrättsliga neutralitetsbegreppet. Problemet var ju att Sverige ”faktiskt gjorde det”! Genom det hemliga samarbetet med USA/NATO från början av 1950-talet. (se Dagbok från UD Vol 2).

 ”NEUTRALISM” – ”KÅLSUPARTEORIN”

 Det är alltså helt fel att tala om ”det neutrala Sverige”, eftersom det inte fanns något ”neutralt Sverige” i fredstid, utan endast i krigstid. Det folkrättsliga neutralitetsbegreppet kom av våra politiker fr o m 1950-60-talen att slarvigt användas för att beteckna även ”det fredstida Sveriges status”, där politikerna genom en slarvig (eller avsiktlig?) övertolkning av den folkrättsliga neutralitetsrätten sökte styra även landets fredstida politik in i ”neutralismens fålla” med de åtföljande effekter som mycket riktigt blev följden av denna ”neutralism”, bl a ”kålsuparteorin” och den därav följande starka antiamerikanismen. Sverige höll på att bli en permanent neutral stat, nästan som det fördragsbundna Schweiz (se härom min debatt med Sverker Åström på Svenska Dagbladets ledarsida 1998 inlagt här på BLOGGEN).

 ERLANDERS USA/NATO-VÄNLIGA MEN HEMLIGA POLITIK

Detta låg mycket långt ifrån statsminister Erlanders USA/NATO-vänliga – men hemliga – politik från 1950-talet. Vilken dock allt färre personer hade kännedom om från och med regeringen Palmes återtillträde till makten i valet 1982. Saken illustreras av vad f. ÖB Bengt Gustafsson skriver i sin 2010 utkomna bok ”Sanningen om ubåtsfrågan – Ett försök till analys” om ÖB-skiftet 1986 då Gustafsson efterträder ÖB Lennart Ljung.  ”Att inte Lennart Ljung orienterade mig om vad som varit – även om han trodde att det var under avveckling – var mycket märkligt. — Men jag gick på retoriken om neutralitetspolitiken, som förstärktes i och med Olof Palmes tillträde som statsminister. Som Lennart Ljung sade när han strimlade NATO-pärmen: ‘Det är ändå inte aktuellt nu längre’. Så, jag tjänade självsom en ‘nyttig idiot’ i det förda dubbelspelet”.

 ”DOLDA ALLIANSEN MED USA/NATO BESTOD ÄNNU 1986

Hade då den ”dolda alliansen” med USA/NATO ”gått i graven” vid ÖB-skiftet 1986? Vid samtal med Bengt Gustafsson mot slutet av 2013 i anledning av redigeringen av mina dagboksanteckningar (se Dagbok från UD) berörande detta skriver Gustafsson till mig: ”Den dolda alliansen hade inte alls ’gått i graven’. Dalsjö har fel där. Den fullföljdes av Per Rudberg (förf. anmärkning: viceamiral och marinchef 1978-1984), bakom min rygg. Palme hade tydligen bett Lennart Ljung att inte tala om för fler generaler och amiraler om detta. Ju fler som visste desto större risk att det blev känt, vilket hade förstört hans image”.

 ”HEMMASNICKERIET BINDER RIS ÅT EGEN RYGG”

Genom att ännu under sent 1900-tal så hårt låsa sig till den egenhändigt tillsnickrade neutralitetsdoktrinen – med rötter i den s k 1812 års politik (med helt andra och senare obsoleta parametrar) – band Sverige ris åt egen rygg, då nämligen detta ”hemmasnickeri” med tiden fick en alltmer kanonisk och närmast helig karaktär, som länge höll oss utanför det västliga samarbetet inom EG, senare EU. Och NATO har Sverige ännu år 2015 inte vågat träda in i, trots att Sverige – i sanningens namn – redan under det kalla kriget kunde betecknas som NATO:s ”hemliga medlem” och dessutom en mycket trogen sådan, framförallt på underrättelsesidan, där jag menar att det svenska bidraget var av mycket kvalificerat och ibland av avgörande slag.

Vi satt ju ”öga mot öga med ryssen” i Östersjön och kunde se varenda detalj i deras krigsutrustning, manöver- och rörelseschema. Även Sovjetunionen såg Sverige som en del av USA/NATO-blocket och använde sig till och med av kartor där detta var markerat. Som framgått ovan var vårt STRIL 60-system och vårt nya flygvapen uppbyggt med amerikansk och brittisk spetsteknologi. Sverige vilade under USA:s- / NATO:s militära skyddsparaply och vårt militära samarbete på olika fält var som sagt betydande. Men detta var en väl förborgad hemlighet för svenska folket, som av någon anledning skulle hållas utanför. Detta tillhör socialdemokratins outgrundliga spel med den svenska säkerhets- och neutralitetspolitiken, vilket kastar sina slagskuggor långt in på 2000-talet.

 NEUTRALITETEN VAR EN CHIMÄR! ALLIANSEN MED USA/NATO SKYDDADE SVERIGE

Det svenska folket har ännu 2015 att slåss mot chimären att Sverige var tryggt som en alliansfri och neutral stat, vilket måste betecknas som en av de största osanningarna i svensk historia. Att hävda att alliansfriheten och ”neutraliteten” skulle skydda Sverige och hålla landet utanför krigiska handlingar och ockupationer var egentligen att bygga landets säkerhet på en hasard (se bl a debatten mellan mig och Sverker Åström på Svenska Dagbladets ledarsida 1998 på annan plats i denna Blogg samt Dagbok från UD volym 1 kap 20 samt ytterligare Dagbok från UD volym 2 kap 29 och 41 om det hemliga militärsamarbetet med USA och NATO, som de facto gav Sverige den militära styrka och det militära skydd som neutralitetspolitiken i sig själv inte kunde erbjuda).

SVERIGE OCH DEN EUROPEISKA UNIONEN (EU)

Ovan har nämnts hur dåvarande svenska regeringarna Erlander och Palme på 1960- 70-talen gjorde bedömningen att medlemskap i dåvarande Europeiska Gemenskaperna (EG) inte kunde förenas med den fredstida neutralitetspolitiken syftande till folkrättslig neutralitet i krig. Medlemskap i EG avvisades därför. Neutralitetspolitiken gav ”inte ens utrymme” till medlemskap i ett handels- och tullförbund, som EG då var.

Allteftersom kom den strikta neutralitetslinjen i Sverige att luckras upp, samtidigt som möjligheterna till ett svensk medlemskap i EG/EU började vinna mark i debatten. Genom Maastricht-fördraget – eller Fördraget om den Europeiska Unionen – som trädde i kraft den 1 november 1993 hade de Europeiska Gemenskaperna omvandlats till den mer politiska Europeiska Unionen med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som ledstjärna. Via Nice-fördraget den 1 februari 1993 nådde den Europeiska unionen genom EU-fördraget i Lissabon – det s k LISSABONFÖRDRAGET – en ny nivå avseende den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med de starka ”Unionsband” som binder Unionsmedlemmarnas utrikes- och säkerhetspolitik samman i Lissabonfördragets kapitel 2.

För svenskt vidkommande var emellertid ännu i december 1990 (Ingvar Carlsson var då statsminister) ett neutralitetsförbehåll kopplat till det bemyndigande som den socialdemokratiska regeringen erhöll av riksdagen att ansöka om svenskt medlemskap i EG med ”bibehållen neutralitetspolitik”.

Den 14 juni 1991 (Ingvar Carlsson var då fortfarande statsminister) beslutade riksdagen att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EG dock med fortsatt förbehåll att neutralitetspolitiken skulle bevaras. Den 1 juli 1991 ansökte den socialdemokratiska regeringen Ingvar Carlsson om svenskt medlemskap i EG, som det då ännu benämndes, dock denna gång utan något neutralitetsförbehåll.

Eftersom det vid den svenska ansökan 1991 stod klart att EG var under omvandling till den Europeiska Unionen EU (Maastrichtfördraget 1992 som trädde i kraft 1 november 1993) insåg man från svensk sida att inträdet i den Europeiska Unionen med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik omöjliggjorde en krigstida svensk neutralitet. En svensk krigstida neutralitet kunde alltså inte förenas med ett svenskt medlemskap i EG/EU.

I september 1991 blev moderatledaren Carl Bildt statsminister (1991-1994). Under de förhandlingar med EG som avslutades í mars 1994 var frågan om neutralitetsförbehåll inte uppe till diskussion, varför slutsatsen är att den svenska regeringen till fullo insåg att den förde in Sverige i en mycket långtgående politisk Union/Allians med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt gemensamt försvar i sin ”konstitution”. Detta gjordes ”med öppna ögon” och i full medvetenhet om Unionssamarbetets långgående planer och konstruktion. Maastrichtfördraget om den Europeiska Unionen hade som sagts ovan trätt i kraft den 1 november 1993, mitt under förhandlingarna.

Efter valet i september 1994 tillträdde åter Ingvar Carlssons som socialdemokratisk statsminister. Inget ändras i Sveriges EU-planer, trots medvetenheten om att Sverige var på väg in i en ”allomfattande politisk Union”. ”Lagt kort ligger”. Den 13 november 1994 ägde folkomröstningen rum om Sveriges inträde som Unionsmedlem i Europeiska Unionen. Ja-sidan vann med 52,3 % mot nej-sidans 46,8 %. Den 14 december 1994 godkände Riksdagen medlemskapsavtalet med EU.

Per den 1 januari 1995 är Sverige fullvärdig Unionsmedlem i den Europeiska Unionen, Sverige deltog därefter aktivt i Unionens samtliga organ och hade förhållandevis stor möjlighet att påverka EU:s ”inre liv och förhållanden”. Detta effektuerades genom Göran Perssons tillträde som socialdemokratisk statsminister den 22 mars 1996. Året därpå flyttade EU fram ”sina politiska positioner” genom det s k Amsterfördraget, som undertecknades i Amsterdam den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999. Nice-fördraget – med ytterligare reformer inför EU:s utvidgning 2004 med främst östeuropeiska stater – undertecknades i Nice den 26 februari 2001 och trädde i kraft den 1 februari 2003. Socialdemokraten Göran Persson var då fortfarande svensk statsminister.

Samtidigt pågick arbetet med utarbetandet av EU:s konstitution under aktiv svensk socialdemokratisk medverkan. Fördraget om upprättande av en konstitution för Europeiska Unionen färdigförhandlades och undertecknades i Rom den 29 oktober 2004. Genom detta fördrag skulle Europeiska Unionen bli en egen juridisk person. För att fördraget om konstitutionen skulle träda i kraft fordrades ratificering av samtliga medlemstater. Efter att folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna förkastat ”konstitutionen” kunde Rom-fördraget 2004 om den Europeiska konstitutionen inte genomföras. Hade EU-konstitutionen antagits hade den trätt i kraft den 1 november 2006.

År 2007 påbörjades arbetet med att ”rädda kvar EU-konstitutionen” i form av ett nytt reviderat fördrag, i vilket en del kontroversiella passager hade tagits bort eller överförts till annan rättslig konstruktion. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt hade den 6 oktober 2006 tillträtt som ny svensk statsminister efter Göran Persson. Han satt kvar på posten fram till den 3 oktober 2014, då han efterträddes som statsminister av socialdemokraten Stefan Löfvén.

Stefan Löfvén leder en koalitionsregering bestående av socialdemokrater och miljöpartister med stöd av Vänsterpartiet. Det skall understrykas att de ”stora fördragsbyggena” I EU – fram till det nu gällande EU-fördraget – LISSABONFÖRDRAGET – har tillkommit med aktiv medverkan från både socialdemokratiskt och borgerligt håll. Båda riktningarna har ”med öppna ögon” utan tvekan anslutit Sverige till en mycket långtgående politisk Union med klara utrikes- och säkerhetspolitiska åtaganden för svensk del. Yttersta målet i EU är ett gemensamt försvar. Båda politiska riktningarna har gemensamt ”avskaffat Neutralitetspolitiken”, d v s den alliansfria utrikes- och säkerhetspolitik som syftade till folkrättslig neutralitet i krig.

LISSABONFÖRDRAGET (undertecknat i Lissabon den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009) är i stort detsamma som den ”förkastade Konstitutionen” men med vissa väsentliga undantag. Känntecknande för Lissabonfördraget är stärkandet av den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken samt av de gemensamma funktionerna (bl a Hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt permanent ordförande för Europeiska rådet).

Den gemensamma utrikes-,säkerhets- och försvarspolitiken regleras främst i Lissabonfördragets kapitel 2. Se nedan, där jag rödmarkerat särskilt för Sverige viktiga fördragsförpliktelser, som Sverige måste fullgöra i sin roll sedan 1995 som lojal medlem av Unionen.

KAPITEL 2  –  SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM DEN GEMENSAMMA UTRIKES- OCH SÄKERHETSPOLITIKEN

 AVSNITT 1  –  GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Artikel 23

Unionens åtgärder på den internationella arenan ska enligt detta kapitel utgå från principerna i, eftersträva målen i och genomföras i enlighet med de allmänna bestämmelserna i kapitel 1.

Artikel 24

  1. Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattas av särskilda regler och           förfaranden. Den ska fastställas och genomföras av Europeiska rådet och rådet                 med enhällighet, om inte annat föreskrivs i fördragen. Antagandet av                                     lagstiftningsakter ska undantas. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken             ska genomföras av unionens höga representant för utrikes frågor och                                 säkerhetspolitik och medlemsstaterna, i enlighet med fördragen.                                           Europaparlamentets och kommissionens särskilda roller på området fastställs i                   fördragen. Europeiska unionens domstol ska inte vara behörig med avseende på               dessa bestämmelser, med undantag av dess behörighet att kontrollera att artikel 40           i detta fördrag följs och att kontrollera lagenligheten av vissa beslut som avses i                 artikel 274 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

  1. Unionen ska, inom ramen för principerna och målen för sina yttre åtgärder, föra, utforma och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet, på en identifiering av frågor av allmänt intresse och på förverkligandet av en ständigt ökande grad av samstämmighet i medlemsstaternas åtgärder.
  2. Medlemsstaterna ska aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och ska respektera unionens åtgärder på detta område.

Medlemsstaterna ska arbeta tillsammans för att förstärka och utveckla sin                          ömsesidiga politiska solidaritet. De ska avstå från varje handling som strider mot                unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande                    kraft i de internationella relationerna.

Rådet och den höga representanten ska sörja för att dessa principer följs.

Artikel 25

Unionen ska genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

  1. a) genom att fastställa de allmänna riktlinjerna,
  2. b) genom att anta beslut som innehåller
  3. i)   de åtgärder som ska vidtas av unionen
  4. ii)  de ståndpunkter som ska intas av unionen
  5. iii)  de närmare bestämmelserna för genomförandet av de beslut som avses i leden i och ii, och c) genom att stärka det systematiska samarbetet mellan medlemsstaterna om deras politik.

Artikel 26

  1. Europeiska rådet ska identifiera unionens strategiska intressen, ange målen och fastställa de allmänna riktlinjerna, inklusive för frågor som har försvarsmässiga konsekvenser. Det ska anta nödvändiga beslut.

Om den internationella utvecklingen kräver det, ska Europeiska rådets ordförande              sammankalla ett extra möte i Europeiska rådet för att fastställa den strategiska                     inriktningen av unionens politik inför denna utveckling.

  1. Rådet ska utforma den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och fatta de beslut som behövs för att fastställa och genomföra denna på grundval av de allmänna och strategiska riktlinjer som Europeiska rådet har fastställt.

Rådet och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ska               säkerställa enhetlighet, konsekvens och effektivitet i unionens handlande.

  1. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska genomföras av den höga representanten och medlemsstaterna med utnyttjande av nationella resurser och unionens resurser.

Artikel 27

  1. Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som är ordförande i rådet i konstellationen utrikes frågor, ska genom sina förslag bidra till utformningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och se till att de beslut som antas av Europeiska rådet och rådet genomförs.
  2. Unionen ska företrädas av den höga representanten i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den höga representanten ska på unionens vägnar föra den politiska dialogen med tredje part och framföra unionens ståndpunkt i internationella organisationer och vid internationella konferenser.
  3. När unionens höga representant uppfyller sitt mandat, ska han eller hon stödja sig på en europeisk avdelning för yttre åtgärder. Denna avdelning ska samarbeta med medlemsstaternas diplomattjänster och ska bestå av tjänstemän från berörda avdelningar inom rådets generalsekretariat och kommissionen samt utsänd personal från medlemsstaternas nationella diplomattjänster. Hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska organiseras och arbeta ska anges i ett beslut som antas av rådet. Rådet ska besluta på förslag av den höga representanten efter att ha hört Europaparlamentet och efter kommissionens godkännande.

Artikel 28

  1. När den internationella situationen kräver en operativ insats av unionen, ska rådet anta nödvändiga beslut. De ska ange mål, omfattning, de medel som ska ställas till unionens förfogande, vid behov varaktighet, samt på vilka villkor de ska genomföras.

Om förhållandena ändras på ett sätt som är av väsentlig betydelse för en fråga som           är föremål för ett sådant beslut, ska rådet se över principerna och målen för beslutet            och fatta de nödvändiga besluten.

  1. De beslut som avses i punkt 1 ska vara förpliktande för medlemsstaterna vid deras ställningstaganden och handlande.
  2. Den berörda medlemsstaten ska lämna information om varje nationellt ställningstagande eller nationell åtgärd som planeras inom ramen för ett beslut enligt punkt 1; informationen ska lämnas i så god tid att föregående samråd kan ske inom rådet om det behövs. Skyldigheten att lämna förhandsinformation ska inte gälla åtgärder som endast innebär att beslut av rådet förs över till nationell nivå.
  3. Om förändringar i situationen gör det absolut nödvändigt och i avsaknad av en översyn av det rådsbeslut som avses i punkt 1 får medlemsstaterna med beaktande av de allmänna målen i detta beslut vidta de brådskande åtgärder som behövs. De berörda medlemsstaterna ska genast underrätta rådet om sådana åtgärder.
  4. Om genomförandet av ett beslut enligt denna artikel medför allvarliga svårigheter för en medlemsstat, ska denna lägga fram saken för rådet som ska överväga frågan och söka lämpliga lösningar. Sådana lösningar får inte strida mot målen för det beslut som avses i punkt 1 eller minska dess effektivitet.

Artikel 29

Rådet ska anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av                      geografisk eller tematisk karaktär. Medlemsstaterna ska se till att deras nationella              politik överensstämmer med unionens ståndpunkter.

Artikel 30

  1. Varje medlemsstat eller unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, eller den höga representanten med stöd av kommissionen får hänskjuta frågor om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken till rådet och lägga fram initiativ eller förslag för rådet.
  2. I sådana fall som kräver ett snabbt beslut ska den höga representanten på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat kalla till ett extra rådssammanträde inom fyrtioåtta timmar eller, i en nödsituation, inom kortare tid.

Artikel 31

  1. Beslut enligt detta kapitel ska fattas av Europeiska rådet och rådet med enhällighet, om inte annat föreskrivs i detta kapitel. Antagandet av lagstiftningsakter ska undantas.

En rådsmedlem som avstår från att rösta får motivera sitt avstående genom att                   avge en formell förklaring enligt detta stycke. Om så sker ska rådsmedlemmen inte           vara skyldig att tillämpa beslutet men ska godta att beslutet är förpliktande för                     unionen. Den berörda medlemsstaten ska i en anda av ömsesidig solidaritet avhålla           sig från varje handling som skulle kunna strida mot eller hindra en unionshandling på           grundval av det beslutet, och de andra medlemsstaterna ska respektera dess                     ståndpunkt. Om de rådsmedlemmar som på detta sätt motiverar sitt avstående                   företräder minst en tredjedel av medlemsstaterna, som samtidigt omfattar minst en             tredjedel av unionens befolkning, ska beslutet inte antas.

  1. Rådet ska med avvikelse från bestämmelserna i punkt 1 med kvalificerad majoritet

–       när det antar ett beslut som fastställer unionens åtgärder eller ståndpunkter på                   grundval av ett beslut av Europeiska rådet om unionens strategiska intressen och             mål enligt artikel 22.1,

–        när det antar ett beslut som fastställer unionens åtgärder eller ståndpunkter på ett              förslag från unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik som            har lagts fram på särskild begäran av Europeiska rådet på dess eget eller den höga            representantens initiativ,

–        besluta om genomförande av ett beslut som fastställer unionens åtgärder eller                     ståndpunkter,

–         utse en särskild representant i enlighet med artikel 33.

Om en rådsmedlem förklarar att denne av skäl av vital betydelse som rör nationell              politik och som denne redogör för avser att motsätta sig antagandet av ett beslut                som ska fattas med kvalificerad majoritet, ska omröstning inte ske. Den höga                      representanten ska i nära samråd med den berörda medlemsstaten söka en                        lösning som denna kan godta. Om detta inte lyckas, får rådet med kvalificerad                    majoritet begära att frågan ska hänskjutas till Europeiska rådet för ett enhälligt                     beslut.

  1. Europeiska rådet får med enhällighet anta ett beslut om att rådet ska besluta med kvalificerad majoritet i andra fall än de som avses i punkt 2.
  2. Punkterna 2 och 3 ska inte tillämpas på beslut som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser.
  3. I procedurfrågor ska rådet fatta beslut med en majoritet av sina medlemmar.

Artikel 32

Medlemsstaterna ska samråda med varandra inom Europeiska rådet och rådet om alla utrikes- och säkerhetspolitiska frågor av allmänt intresse för att fastställa en gemensam inställning. Innan någon åtgärd får vidtas i internationella sammanhang eller något åtagande som skulle kunna påverka unionens intressen får göras, ska varje medlemsstat samråda med övriga medlemsstater i Europeiska rådet eller rådet. Medlemsstaterna ska genom ett konvergent uppträdande säkerställa att unionen kan hävda sina intressen och värderingar i internationella sammanhang. Medlemsstaterna ska vara solidariska sinsemellan.

När Europeiska rådet eller rådet har fastställt unionens gemensamma inställning enligt första stycket, ska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och medlemsstaternas utrikesministrar samordna sin verksamhet i rådet.

Medlemsstaternas diplomatiska beskickningar och unionens delegationer i tredjeländer och vid internationella organisationer ska samarbeta sinsemellan och bidra till utformningen och genomförandet av den gemensamma inställningen.

Artikel 33

Rådet får på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik utse en särskild representant som ska ha mandat för särskilda politiska frågor. Den särskilda representanten ska utöva sitt mandat under ledning av den höga representanten.

Artikel 34

  1. Medlemsstaterna ska samordna sitt uppträdande inom internationella organisationer och vid internationella konferenser. De ska där hävda unionens ståndpunkter. Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ska svara för denna samordning.

        Inom internationella organisationer och vid internationella konferenser där inte                     samtliga medlemsstater deltar ska de deltagande medlemsstaterna hävda unionens           ståndpunkter.

  1. I enlighet med artikel 24.3 ska de medlemsstater som är företrädda inom internationella organisationer och vid internationella konferenser där inte samtliga medlemsstater deltar hålla de senare och den höga representanten informerade om alla frågor som är av gemensamt intresse.

 Medlemsstater som också är medlemmar av Förenta nationernas säkerhetsråd ska          samråda med varandra och hålla övriga medlemsstater och den höga                                  representanten fullt informerade. Medlemsstater som är medlemmar av                                säkerhetsrådet kommer då de fullgör sina uppgifter att hävda unionens ståndpunkter          och intressen, dock utan att detta ska påverka deras ansvar enligt bestämmelserna i           Förenta nationernas stadga.

          När unionen har intagit en ståndpunkt till en fråga på Förenta nationernas                             säkerhetsråds dagordning, ska de medlemsstater som är medlemmar av                             säkerhetsrådet begära att unionens höga representant inbjuds att lägga fram                       unionens ståndpunkt.

Artikel 35

Medlemsstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter och unionens delegationer i tredjeländer och vid internationella konferenser samt deras representationer vid internationella organisationer ska samarbeta för att säkerställa att de beslut som antas enligt detta kapitel och som fastställer unionens ståndpunkter och åtgärder följs.

De ska intensifiera samarbetet genom att utbyta information och göra gemensamma bedömningar.

De ska bidra till att genomföra unionsmedborgares rätt till skydd inom ett tredjelands territorium enligt artikel 20.2 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt de åtgärder som antagits enligt artikel 23 i det fördraget.

Artikel 36

Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ska regelbundet höra Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande valmöjligheterna när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken samt informera Europaparlamentet om hur dessa politikområden utvecklas. Den höga representanten ska se till att vederbörlig hänsyn tas till Europaparlamentets synpunkter. De särskilda representanterna får medverka när Europaparlamentet informeras.

Europaparlamentet får ställa frågor eller avge rekommendationer till rådet och den höga representanten. Två gånger om året ska Europaparlamentet hålla en debatt om de framsteg som har gjorts för att genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inbegripet den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

Artikel 37

Unionen får ingå avtal med en eller flera stater eller internationella organisationer på områden som omfattas av detta kapitel.

Artikel 38

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 240 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska en kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik övervaka den internationella situationen på de områden som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och bidra till att utforma politiken genom att avge yttranden till rådet på begäran av detta, av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik eller på eget initiativ. Kommittén ska också övervaka genomförandet av den beslutade politiken, dock utan att det påverkar den höga representantens befogenheter.

Inom ramen för detta kapitel ska kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik på rådets och den höga representantens ansvar utöva politisk kontroll och strategisk ledning av krishanteringsinsatser enligt artikel 43.

Rådet får, för en krishanteringsinsats som beslutats av rådet och vars varaktighet rådet beslutar om, bemyndiga kommittén att fatta lämpliga beslut om den politiska kontrollen och den strategiska ledningen av insatsen.

Artikel 39

I enlighet med artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och med avvikelse från punkt 2 i den artikeln ska rådet anta ett beslut om bestämmelser om skydd för enskilda personer i fråga om behandling av personuppgifter i medlemsstaterna, när dessa utövar verksamhet som omfattas av detta kapitels tillämpningsområde, samt om den fria rörligheten för sådana uppgifter. Oberoende myndigheter ska kontrollera att dessa bestämmelser följs.

Artikel 40

Genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska inte påverka tillämpningen av de förfaranden för eller respektive omfattning av institutionernas befogenheter som anges i fördragen för utövandet av de unionsbefogenheter som avses i artiklarna 3-6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

På samma sätt ska genomförandet av den politik som avses i nämnda artiklar inte påverka tillämpningen av de förfaranden för och respektive omfattning av institutionernas befogenheter som anges i fördragen för utövandet av unionsbefogenheterna enligt detta kapitel.

Artikel 41

  1. Institutionernas förvaltningsutgifter till följd av genomförandet av detta kapitel ska belasta unionens budget.
  2. Driftsutgifterna för att genomföra detta kapitel ska också belasta unionens budget, bortsett från driftsutgifter i samband med operationer som har militära eller försvarsmässiga konsekvenser och i fall då rådet enhälligt beslutar något annat.

Om utgifterna inte ska belasta unionens budget ska de belasta medlemsstaterna i               enlighet med den på bruttonationalinkomsten grundade fördelningsnyckeln, om inte             rådet enhälligt beslutar något annat. De medlemsstater, vilkas företrädare i rådet har           avgett en formell förklaring enligt artikel 31.1 andra stycket är inte skyldiga att bidra             till finansieringen av utgifter i samband med operationer som har militära eller                       försvarsmässiga konsekvenser.

  1. Rådet ska anta ett beslut om de särskilda förfaranden som ska garantera snabb tillgång till anslag i unionens budget som är avsedda för brådskande finansiering av initiativ inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och särskilt för förberedande verksamhet inför uppdrag av den typ som avses i artiklarna 42.1 och 43. Rådet ska besluta efter att ha hört Europaparlamentet.

Förberedande verksamhet för de uppdrag som avses i artiklarna 42.1 och 43 som              inte ska belasta unionens budget ska finansieras genom en startfond med bidrag                från medlemsstaterna.

Rådet ska på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och                          säkerhetspolitik med kvalificerad majoritet anta beslut om närmare bestämmelser för

  1. a) upprättande och finansiering av startfonden, särskilt vilka finansiella belopp som fonden ska tilldelas,
  2. b) förvaltning av startfonden, samt
  3. c) finansiell kontroll.

Om det planerade uppdraget i enlighet med artiklarna 42.1 och 43 inte får belasta unionens budget, ska rådet bemyndiga den höga representanten att utnyttja fonden. Den höga representanten ska rapportera till rådet om hur uppdraget har genomförts.

AVSNITT 2  –  BESTÄMMELSER OM DEN GEMENSAMMA SÄKERHETS- OCH FÖRSVARSPOLITIKEN

Artikel 42

  1. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den ska tillförsäkra unionen en operativ kapacitet som stöder sig på civila och militära resurser. Unionen kan använda dessa resurser vid uppdrag utanför unionen för att bevara freden, förebygga konflikter och stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga. Dessa uppgifter ska genomföras med kapacitet som tillhandahålls av medlemsstaterna.
  2. Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta. Europeiska rådet ska i så fall rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut i enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser.

Unionens politik enligt detta avsnitt ska inte påverka den särskilda karaktären hos              vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik och den ska respektera de                 förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar             förverkligas genom Atlantpaktsorganisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska                 fördraget och vara förenlig med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik               som har upprättats inom den ramen.

  1. I syfte att genomföra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska medlemsstaterna ställa civil och militär kapacitet till unionens förfogande för att bidra till de mål som fastställs av rådet. De medlemsstater som tillsammans upprättar multinationella styrkor får även ställa dem till förfogande för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

Medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet. Byrån för             utveckling av försvarskapacitet och för forskning, anskaffning och försvarsmateriel             (nedan kalladEuropeiska försvarsbyrån) ska identifiera de operativa behoven,                      främja åtgärder för att tillgodose dessa, bidra till att identifiera och i förekommande              fall genomföra varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella              och tekniska bas, delta i utformningen av en europeisk politik för kapacitet och                    försvarsmateriel samt hjälpa rådet att utvärdera om den militära kapaciteten har                  förbättrats.

  1. Beslut om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, inbegripet beslut som rör inledandet av ett sådant uppdrag som avses i denna artikel, ska antas av rådet med enhällighet på förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik eller på initiativ av en medlemsstat. Den höga representanten får, vid behov tillsammans med kommissionen, föreslå att såväl nationella resurser som unionens instrument används.
  2. Rådet får anförtro åt en grupp medlemsstater att genomföra ett uppdrag inom unionens ram för att värna om unionens värden och tjäna dess intressen. Genomförandet av ett sådant uppdrag ska omfattas av artikel 44.
  3. De medlemsstater som uppfyller högre krav på militär kapacitet och som har gjort mer bindande åtaganden på området med tanke på de mest krävande uppdragen ska upprätta ett permanent strukturerat samarbete inom ramen för unionen. Detta samarbete ska omfattas av artikel 46. Det ska inte påverka bestämmelserna i artikel 43.
  4. Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena               inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i             denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och                  den instans som genomför det.

Artikel 43

  1. De uppdrag som avses i artikel 42.1 där unionen kan använda civila och militära resurser ska inbegripa gemensamma insatser för avrustning, humanitära insatser och räddningsinsatser, militära rådgivnings- och biståndsinsatser, konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser, insatser med stridande förband vid krishantering, inklusive fredsskapande åtgärder och stabiliseringsinsatser efter konflikter. Alla dessa uppdrag kan bidra till kampen mot terrorism, inklusive genom stöd till tredjeländer i syfte att bekämpa terrorism på dess territorium.
  2. Rådet ska anta beslut om de uppdrag som avses i punkt 1 och ange deras mål, omfattning och de allmänna villkoren för deras genomförande. Unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som arbetar under ledning av rådet och i nära och ständig kontakt med kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, ska sörja för samordningen av de civila och militära aspekterna av dessa insatser.

Artikel 44

  1. Inom ramen för de beslut som antas i enlighet med artikel 43 får rådet anförtro genomförandet av ett uppdrag åt en grupp medlemsstater som så önskar och som förfogar över den kapacitet som krävs för ett sådant uppdrag. Dessa medlemsstater ska i samverkan med unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik sinsemellan komma överens om hur uppdraget ska genomföras.
  2. De medlemsstater som deltar i utförandet av uppdraget ska på eget initiativ eller på begäran av en annan medlemsstat regelbundet informera rådet om hur uppdraget fortskrider. De deltagande medlemsstaterna ska omedelbart underrätta rådet om genomförandet av uppdraget får betydande följder eller innebär att det mål, den omfattning eller de närmare villkor för uppdraget som anges i de beslut som avses i punkt 1 måste ändras. Rådet ska i sådana fall anta de beslut som är nödvändiga.

Artikel 45

  1. Europeiska försvarsbyrån, som avses i artikel 42.3 och som lyder under rådet, ska ha som uppgift att
  2. a) bidra till att identifiera medlemsstaternas militära kapacitetsmål och utvärdera hur medlemsstaterna fullgör sina kapacitetsåtaganden,
  3. b) främja att de operativa behoven harmoniseras och att effektiva och kompatibla anskaffningsmetoder antas,
  4. c) lägga fram multilaterala projekt för att de militära kapacitetsmålen ska uppnås och sörja för samordning av de program som genomförs av medlemsstaterna och förvaltning av särskilda samarbetsprogram,
  5. d) stödja försvarsteknikforskning, samordna och planera gemensam forskningsverksamhet och utredningar om tekniska lösningar som motsvarar de framtida operativa behoven,
  6. e) bidra till att identifiera och i förekommande fall genomföra varje åtgärd som behövs för att stärka försvarssektorns industriella och tekniska bas och göra försvarsutgifterna mer effektiva.
  7. Europeiska försvarsbyrån ska vara öppen för alla medlemsstater som önskar delta i den. Rådet ska med kvalificerad majoritet anta ett beslut om stadgan för byrån, dess säte samt regler för dess verksamhet. I beslutet ska hänsyn tas till graden av effektivt deltagande i byråns verksamhet. Vid byrån ska särskilda grupper bildas av medlemsstater som genomför gemensamma projekt. Byrån ska vid behov fullgöra sina uppgifter i samråd med kommissionen.

Artikel 46

  1. De medlemsstater som önskar delta i det permanenta strukturerade samarbete som avses i artikel 42.6 och som uppfyller de kriterier och gör de militära kapacitetsåtaganden som anges i protokollet om det permanenta strukturerade samarbetet, ska underrätta rådet och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om sin avsikt.
  2. Inom tre månader från den underrättelse som avses i punkt 1 ska rådet anta ett beslut om upprättande av det permanenta strukturerade samarbetet och fastställa förteckningen över deltagande medlemsstater. Rådet ska besluta med kvalificerad majoritet efter att ha hört den höga representanten.
  3. Varje medlemsstat som i ett senare skede önskar delta i det permanenta strukturerade samarbetet ska underrätta rådet och den höga representanten om sin avsikt.

Rådet ska anta ett beslut som bekräftar deltagandet av den berörda medlemsstat som uppfyller kriterierna och gör de åtaganden som avses i artiklarna 1 och 2 i protokollet om det permanenta strukturerade samarbetet. Rådet ska besluta med kvalificerad majoritet efter att ha hört den höga representanten. Endast de rådsmedlemmar som företräder deltagande medlemsstater ska delta i omröstningen.

Kvalificerad majoritet ska definieras i enlighet med artikel 238.3 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

  1. Om en deltagande medlemsstat inte längre uppfyller kriterierna eller inte längre kan uppfylla de åtaganden som avses i artiklarna 1 och 2 i protokollet om det permanenta strukturerade samarbetet, får rådet anta ett beslut om tillfälligt upphävande av den medlemsstatens deltagande.

Rådet ska besluta med kvalificerad majoritet. Endast de rådsmedlemmar som företräder deltagande medlemsstater, med undantag av den berörda medlemsstaten, ska delta i omröstningen.

Kvalificerad majoritet ska definieras i enlighet med artikel 238.3 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

  1. Om en deltagande medlemsstat önskar lämna det permanenta strukturerade samarbetet, ska den underrätta rådet om sitt beslut, och rådet ska då notera att den berörda medlemsstatens deltagande upphör.
  2. Rådets beslut och rekommendationer inom ramen för det permanenta strukturerade samarbetet, med undantag av dem som anges i punkterna 2-5, ska antas med enhällighet. Vid tillämpning av denna punkt ska endast rösterna från de deltagande medlemsstaternas företrädare krävas för enhällighet.

UNION – ALLIANS – EU – NATO

Som tydligt framgår av Kap 2 i Lissabonfördraget är Sverige fr o m 1995 starkt bundet till sin egen Union eller Allians, som man också kan benämna det. Unions- eller Alliansbindningarna är även i försvarssammanhang så starka att det fr o m 1995 är en total omöjlighet att i debatten framställa Sverige som ”alliansfritt” eller ”obundet”. Begreppen ”neutralitet” och ”neutralitetspolitik” blir absoluta omöjligheter med hänsyn till de starka bindingarna till EU-fördraget.  Att hävda något annat beror på ren okunnighet om eller avsiktlig misstolkning av EU-fördragets bestämmelser.

Som framgår av fördragstexten ovan skall Unionsmedlemmarna

 

  • föra, utforma och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet,
  • aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet,
  • respektera unionens åtgärder på detta område,
  • arbeta tillsammans för att förstärka och utveckla sin ömsesidiga politiska solidaritet,
  • avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna,
  • se till att deras nationella politik överensstämmer med unionens ståndpunkter
  • den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
  • den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar.
  • Unionens politik ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantpaktsorganisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska fördraget och vara förenlig med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som har upprättats inom den ramen,
  • Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Särskilt skall här uppmärksammas det sista stycket ovan (artikel 42 punkt 7 i fördraget) att varje EU-medlem förpliktar sig att ge medlem som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium stöd och bistånd med alla till buds stående medel. Detta är en solidaritetsformel som erinrar om den solidaritetsförklaring som den svenska Riksdagen antog 2009, främst avsedd att demonstrera svensk militär solidaritet med EU:s baltiska medlemsstater i händelse av väpnat angrepp mot de baltiska staterna. Den militära solidariteten gäller således inom den Europeiska Unionen samtliga medlemsstater. Stadgandet i artikel 42 kan karaktäriseras som en militär Allians inom EU-dragets ram, där dessutom klara referenser görs till NATO och det NATO-medlemskap som flertalet av EU:s medlemsstater innehar. Den naturliga försvarslänken i EU är direkt kopplad till NATO, vilket klart fram av fördragstexten. Denna text har antagits under medverkan av såväl en borgerlig som socialdemokratisk svensk regering. Länken till NATO har således direkt eller indirekt accepterats av Sverige.

Det står således utom tvivel att Sverige genom sitt EU-medlemskap ingår i en djup Allians mellan de europeiska västliga demokratiska staterna, där klara länkar finns till den västliga försvarsorganisationen Atlantpakten/NATO. Som framgått av det ovan sagda har Sverige sedan 1950-talet bedrivit ett nära men hemligt samarbete med USA/NATO. Detta hemliga samarbete har allteftersom kompletteras med olika former av ”öppet NATO-samarbete”, där Sverige – liksom Finland – 1994 blev medlem av det samma år bildade NATO-projektet Partnerskap för fred (PFF). Inom ramen för detta projekt äger gemensamma militärövningar rum med de i PFF ingående medlemmarna.

ÄR GENANT ATT IDAG 2015 RYGGA NATO-MEDLEMSKAP

Som framgår av inledningen av denna studie har Sverige sedan ett 50-tal år haft så nära både hemliga och öppna former av samarbete med NATO att det i dagens värld år 2015 närmast ”blir genant” att ”rygga det formella medlemskapet”. Jag har upphållit mig vid detta tema i min 2014 utkomna volym 2 av Dagbok från UD. Eftersom Sovjetunionen/ Ryssland vetat om det svenska USA/NATO-samarbetet sedan decennier tillbaka är frågan vad eller vem som hindrar att Sverige äntligen inger den formella ansökan om medlemskap i NATO som ”legat i luften” de senaste 50 åren eller så. Ryssland ”vet redan om” förhållandet och kan inte ”skrämmas mer” av ett formaliserande av ett tillstånd som Ryssland vetat om i ett halvt sekel.

Det är inte formaliteten kring inlämnandet av själva ansökan till NATO-medlemskap som är avgörande för hur Sveriges ”pakttillhörighet” bedöms i ryska ögon. Sverige betraktas sedan länge som de facto-medlem av USA/NATO-blocket, varpå följer att en formell medlemsansökan inte nämnvärd ändrar på de facto-förhållanden som förelegat sedan decennier och som alltmer stegrats den senare tiden. Sverige har från rysk horisont betraktats som de facto NATO-medlem sedan länge. ”Gränsen är sedan länge överskriden” så att säga.

Det finns utifrån den aspekten sett inga ytterligare hänsyn att ta till Ryssland. Erkänn det av ”alla” kända förhållandet och inge ansökan om medlemskap NU! Ett sådant steg är ett helt naturligt steg utifrån det sedan 20 år gällande EU-medlemskapet, också detta med långtgående Alliansaspekter. Inse realiternas värld och låt inte gamla ideologier och desinformerande budskap från Anno dazumahl hindra Sverige från att kunna försvaras mot en brutal fiende. Ansvaret för detta är stort!

 

 

 

Annonser

One thought on “8. NEUTRALITET – EU – NATO

  1. NATO-anslutningen borde ha skett ur den styrkeposition vi kunde ha haft på 70-talet i öppen demokratisk anda så som Palme visade. Nu är det för sent och NATO dribblade bort sig definitivt i ubåtskriget som Weinberger måste erkänna att Sverige vunnit fast man här gått bakom ryggen på regeringen. Hoten mot demokratin verkar nu värre från väst än öst och redan inifrån mer än utifrån så länge vi dras med ouppklarade riksmord i alla dess former.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s