Går att överklaga Karlshamns kommuns beslut

Att inte utnyttja sina lagenliga möjligheter att enligt Regeringsformen (RF) 1 kap  6 § ”styra riket”, utan istället låta Karlshamns kommun genom sitt kommunala beslut styra svensk säkerhetspolitik, är ett katastrofalt misslyckande för regeringen i dess plikt att skydda svenskt territorium från att utnyttjas som långsiktig depå för ryska intressen. Med hänsyn  till att Ryssland begår folkrättsbrott emot Ukraina och Krim – samt med den allmänt hotfulla och folkrättsstridiga attityd som Ryssland intar i mellanfolkligt umgänge – är regeringens menlöshet i detta fall uppseendeväckande. Det finns ingen kommunal utrikes- eller säkerhetspolitik. I enlighet med Regeringsformens 1:6 ligger det i regeringens prerogativ att styra svensk utrikes- och säkerhetspolitik, vilken princip regeringen skulle ha upprätthållit.

Beroende på hur Karlshamns kommuns beslut ser ut (vilket jag inte vet exakt) finns det emellertid alltid möjligheter att ÖVERKLAGA myndigheters (även kommunala myndigheters) beslut till Förvaltningsdomstol.

Överklagande av myndigheters beslut till Förvaltningsdomstol regleras dels av Förvaltningslagen (SFS 1986:223) § 23  och följande §§, dels av Kommunallagen (SFS 1991:900) kap 10  (Laglighetsprövning), där §  1  stadgar att ”varje medlem av en kommun eller ett landsting har rätt att få lagligheten av kommunens eller landstingets beslut prövad genom att överklaga dem hos förvaltningsrätten”. Kap 10 § 2  definierar vilka beslut som får överklagas.

Man skall här även beakta reglerna i Förvaltningsprocesslagen (SFS1971:291) gällande processers förande i Förvaltningsdomstolarna.

Utan att exakt veta hur Karlshamns kommuns beslut ser ut rekommenderar jag ändå kommuninnevånare eller andra intressenter direkt berörda av beslutet att studera möjligheterna att överklaga det synnerligen olyckliga kommunbeslutet, som regeringen letargiskt bara har ”låtit passera” eller kommer ”låta passera) med hänvisning till den kommunala självstyrelsen, vilket emellertid inte omfattar utrikes- och säkerhetspolitiken.

 

 

 

Annonser

Mer om KGB-infiltrationen i Sverige – utdrag Dagbok från UD Volym 3

MER OM KGB-INFILTRATIONEN I SVERIGE

Att direkt ifrån Försvarsstaben samt direkt efter posten i Moskva 1974-1976 tillträda posten som UD:s Folkrättssakkunnige – med ett stort ansvar för bevarandet och utvecklandet av ”folkrätt och säkerhetspolitik” – medförde att jag ”var hypersensibel” i frågor rörande Sovjetunionens och andra öststaters underrättelse-, infiltrations- och desinformationsverksamhet. Härtill kom min syn på kommunismens karaktär som en ”effektiv mördarmaskin”. Detta mot bakgrunden av de miljontals oskyldiga människor som föll offer för Stalin och stalinismens avsiktliga dödande och undanröjande av ”politiskt olämpliga individer”. Jag har i båda volymerna 1 och 2 av Dagbok från UD åtskilliga gånger uppehållit mig vid detta ”politisk-moraliska tema”. Hur många döda skall man ”acceptera” i ideologins namn”? I Dagbok från UD vol 2 sid 250 skriver jag:

”Den fundamentala frågan kvarstår: hur kunde den kommunistiska vänstern i Sverige och i världen i övrigt sätta sig till doms över andra människors liv, som om dessa saklöst kunde utrotas därför att de inte omfattade rätt ideologi? Vad är svaret? När kommer det? Oavsett när det kommer och vad det innehåller kan det aldrig accepteras. Ideologiska ställningstaganden medför enligt min uppfattning alltid ett personligt ansvar för ideologins gärningar och ogärningar och kan inte suddas ut eller ursäktas av tidens gång (se dagboksanteckningarna ovan för den 24 oktober 1982 med utdrag ur polacken Mrozeks pjäs Ambassadören, där det bl a sägs ”Den som påstår att konsekvenserna av den i handling omsatta totalitära idén undgått hans uppmärksamhet kräver i själva verket att bli behandlad som en idiot”)”.

Likaså har jag i båda volymerna vänt mig mot de tjänstemän och politiker som såväl i UD som på andra platser i statsförvaltningen ”krattade manegen” för Sovjets räkning samt i övrigt fungerade som ”Sovjetunionens ängel/änglar”, inte minst i förhållande till den öppna desinformation som under årens lopp har prånglats ut av höga UD-tjänstemän rörande de sovjetiska ubåtskränkningarna på 1980-talet. Dessa borde ”ha vetat bättre” och inte medverkat till att främja och stödja det kommunistiska Sovjetunionens göranden och låtanden. I volym 2 av Dagbok från UD har jag särskilt i kapitlen 22 och 37 i detalj behandlat Rolf Ekéus (och hans sekreterare Mathias Mossbergs) för svensk säkerhetspolitik synnerligen olyckliga ”politikerstyrda” utredningar ”Perspektiv på ubåtsfrågan” (SOU 2001:85) och ”Fred och säkerhet” (SOU 2002:108).[1] Dessa utredningar av ubåtshändelserna på 1980-talet underminerade mer eller mindre totalt mitt eget arbete med dessa frågor under ett decennium som UD:s Folkrättssakkunnige – 20 år tidigare.

Jag pekar vidare på det olämpliga i att som utredare välja en person (Ekéus) som fr o m 1960-talet betraktades som ledare av det ”revolutionära vänstergarde” som 1973 de facto hade ”övertagit makten i UD” med den anti-amerikanska och pro-kommunistiska Vietnam-politiken som följd. Och i vars kölvatten följde svenskt erkännande av samtliga revolutionära kommunistregimer i världen samt avbrott i de diplomatiska relationerna med det demokratiska USA efter Olof Palmes anti-amerikanska s k jultal den 23 december 1972.[2]

Gång på gång pekar jag på det olämpliga eller rent av otillåtna i att ”spela under täcket” med de sovjetiska underrättelsetjänsterna KGB (Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti pri Sovete Ministrov SSSR), GRU (Glavnoye razvedyvatel’noye upravleniye) och IA (det Sovjetiska Kommunistpartiets Centralkommittés Internationella avdelning)[3], liksom med det östtyska DDR:s Stasi (Ministerium für Staatssicherheit, MfS, kallat Stasi), den tjeckoslovakiska StB (Statni Bezpecnost) och den polska SB (Służba Bezpieczeństwa), för att nämna de mest prominenta på området.

Man blir fullständigt bestört över den aningslöshet, lättsinnighet eller rent ut sagt ”sangviniska dumhet” som präglade ”vänsterfolkets” inställning till kontakter och samröre med KGB med flera agenturer, där man felaktigt utgick ifrån att det i något läge ”gick att backa”, vilket det aldrig gjorde. ”Vänstern”, liksom alla andra, hade svårt att fatta hur Sovjetunionens ”tjekism” eller ”KGB-ism” genomsyrade hela det sovjetiska samhället. Dessa begrepp var faktiskt ”grundbulten” i det kommunistiska sovjetsamhället. Detta kan illustreras av vad den vid 1960-talets början aktive dubbelagenten och GRU-översten Oleg Penkovskij säger i sina till de brittiska och amerikanska underrättelsetjänsterna SIS och CIA utsmugglade hemliga budskapen om framförallt den sovjetiska kärnvapenkapaciteten vid tiden för Kuba-krisen 1962 (som var svagare än beräkningarna i Väst). Han säger:[4]

”Sovjetregeringen går in för spionage i jättelik skara. Det är vad ‘fredlig samexistens’ och Chrustjovs ‘kamp för fred’ i verkligheten handlar om. Alla är inblandade i spionage – alla sovjetiska ministerier, kommittéer, vetenskapsakademien etc. Var och en som har någonting att göra med främmande länder eller har kontakt med utlänningar i sitt arbete är ovillkorligen inblandad i underrättelsearbete. Vi är alla spioner. Dessutom är flertalet av personalen på sovjetiska ambassader i utlandet KGB-eller GRU-tjänstemän. Utrikesministeriet och utrikeshandelsministeriet existerar som sådana endast i Moskva. I utlandet kontrolleras allt av KGB och av oss, GRU. Västern försöker på diplomatiska vägar förbättra förbindelserna med Sovjetunionen. Vi har inte ens diplomater i den mening man i väst inlägger i begreppet. Vi utför allt möjligt annat arbete utom diplomati.

En ambassadör är först och främst en tjänsteman i det sovjetiska kommunistpartiets centralkommittee, först i andra hand åt utrikesministeriet. Ofta tillhör han själv antingen GRU eller KGB. Ett stort antal sovjetiska ambassadörer, som är placerade i icke-kommunistiska länder, är f d underrättelsetjänstemän från GRU eller KGB.

Syftet med detta utvecklande av ”vänskapskontakter” i umgängeslivet är enbart att hitta nya agenter. Vid dessa sammanträffanden och kontakter ägnar GRU särskild uppmärksamhet åt personer som innehar intressanta poster eller som har tillgång till viktiga uppgifter, liksom man intresserar sig för personer med ”demokratiska böjelser”, vilka på grund av sin politiska naivitet utgör ett lätt byte för kommunistpropagandan och lätt kan värvas. Såväl GRU som KGB söker alltid efter personer som lätt faller offer för utpressning på grund av sexuella böjelser, därför att de har släktningar i Sovjetunionen etc.

Vid utförandet av detta (värvningsarbete) måste underrättelsetjänstemannen försätta kandidaten i en situation i vilken han icke under några omständigheter kan avvisa värvningen. För att skapa denna situation måste underrättelsetjänstemannen se till att kandidaten blir inblandad i någon form av underrättelsearbete redan före själva värvningen genom att ge honom olika små uppdrag och ärenden att utföra”.

Med andra ord: en gång KGB-agent alltid KGB-agent. Det fanns alltså alltid en ”skuld” som KGB/GRU el dyl agentur någon gång kunde ”kräva in till varje pris”, om än mycket lång tid hade förflutit från värvningen.

I min 2002 publicerade artikel Folkrätten i svensk utrikespolitik[5] berör jag det märkliga förhållandet att jag vid mitt inträde i UD 1966 påträffade ett icke ringa antal av de på barrikaderna kämpande ”revolutionärerna”, vilka var både Castro- och Che Guevara-kramare. Men hur hade detta gäng tagit sig in i UD? Såg de inte faran med kommunismen och marxism-leninismen, dels för demokratin dels för de mänskliga rättigheterna? Såg och hörde de ingenting? Var straffkolonin Gulag ett okänt begrepp för dessa ivrare? Hade de inte, eller ville de inte, läsa Alexandr Solzjenitsyns 1973 utkomna bok om Gulag? Här rörde det sig inte om sådana inflytandeagenter jag talar om i kapitel 22 i volym 2 av Dagbok från UD utan om ”rena hårdvaran” alltså bekännande marxist-leninistiska eller maoistiska revolutionärer som verkligen trodde på det revolutionära budskapet. Denna ideologiska bakgrund måste man hålla i minnet vid bedömningen av hur svensk utrikespolitik kunde utvecklas i den riktning den fr o m 1960-talet kom att utvecklas efter.

I detta sammanhang skall man också hålla i minnet att siffrorna över de som bragtes om livet under Stalin-terrorn och därefter är så ofattbara att de inte når in i förnuftet – 50 miljoner, kanske 100 miljoner döda! Fattade inte vänsterfolket allt detta? Nej, de fattade inte. Snarare tycktes det vara en tjänstemerit att ha visat sig som revolutionär vänsteranhängare! Detta förebådar en märklig ”sväng” i svensk utrikespolitik, där Sverige på ett oroande sätt närmade sig vänsterdiktaturer och föga demokratiskt inriktade makthavare.

Som jag framhållit flera gånger blockerade detta KGB-inspirerade tänkande för decennier framöver Sveriges naturliga plats bland de västliga demokratierna, där den naturliga platsen för Sverige hade varit som tidig medlem av EEC, senare EU. Den på grundval av den svenska neutralitetsdoktrinen utvecklade ”kålsuparteorin” – d v s den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen likställdes med den kapitalistiska demokratin USA – drev också fram en märklig antiamerikanism, där det blev legitimt att för decennier framåt häva ur sig ”vad som helst” om USA, medan däremot förhållandena i det kommunistiska Sovjetunionen och dess lydstater, inte minst Östtyskland, framhävdes som mönster i olika avseenden.

Det är egentligen på sitt sätt ofattbart hur en revolutionär vänsterideologi – med total frånvaro av mänskliga rättigheter och respekt för det enskilda livet och med död, terror och förintelse som ledstjärnor – så till den milda grad kunde komma att dominera efterkrigstidens svenska politiska agenda, t o m som stödplatta för en svensk regering. Hur är detta överhuvudtaget möjligt? Det är samma sak som att tänka sig nazister i en svensk regering. Varför är det så få som inser parallellen i detta? Jag återkommer till min slutsats i kap 22 i volym 2, nämligen de otroliga framgångar som de öststatliga spion-, underrättelse-, propaganda- och desinformationstjänsterna i form av KGB, IA, GRU, STASI m fl inhöstade vid denna tid.

Därför att på längre sikt sett var det ett ”reellt övertagande” av UD och hela den svenska utrikespolitiken som 1960-talsvänstern de facto åstadkom. ”Inget skulle mer bli sig likt”! 1960-talsvänsterns intåg i UD blev permanent och effekterna av vänsterns värderingar och synsätt skulle komma att hålla i sig långt upp i skrivande stund 2016, där samma kämpar som stod på barrikaderna redan på 60-talet alltjämt bemannar dessa (med samma oförändrade budskap). Det är inte minst på grund av detta ”fortsatta maktinnehav” som det ”gamla gardet” måste granskas även idag. Det ”gamla gardets” påverkan på nya generationer är stort. Av ”ideologisk-nostalgiska skäl” hindrar ”det gamla gardet” en sund pragmatisk utveckling i det säkerhets- och försvarspolitiska tänkandet.  De personer som den svenska underrättelsetjänsten och kontraspionaget från början betraktade som farliga inflytandeagenter – eller t o m som olika typer av aktiva agenter – blev med tiden de som i mångt och mycket kom att styra UD och den svenska utrikes-och säkerhetspolitiken. De tillhörde, kan man säga, ”det vinnande laget”. Problemet är bara att det också är ”segrarna som skriver historien” samt gör allt för att motverka och hindra korrigerande och mer sanna redogörelser för vad som verkligen hände.

Detta bekräftar de ”öststatliga underrättelse- och spionorganisationernas” synnerligen framgångsrika infiltrerande arbete. Dessa kunde inhösta ett resultat som måste ha överträffat deras vildaste förväntningar. Gång på gång i de båda föregående volymerna har jag påpekat att om det vore så att det vore möjligt för historiker och statsvetare att dissekera de allra innersta grunderna till den förda svenska utrikes- och inrikespolitiken efter 2:a världskriget man enligt min uppfattning och erfarenhet skall finna hur väl dessa i basala stycken sammanfaller med de signaler som KGB/IA/GRU/STASI m fl gav till sina mycket noggrant och oftast på ideologiska grunder utvalda inflytande- och andra agenter. Svensk politik kom under efterkrigstiden att förvandlas till en politik som var så smidig och anpassbar till de sovjetiska ”önskemålen” att det rent ut sagt är förbluffande.

[1] Dagbok från UD, vol 2, sid 54-56, 85-86, 248-250, kap 37 sid 267-317 (”vänsterkotteriets härjningar i UD”), 321, sid 477-495 Bil 1:1-1:3 ang ubåtsdebatten i Newsmill. Tre utredningar har utrett ubåtsfrågan 1) Ubåtsskyddskommissionen /Sven Andersson/ SOU 1983:13 Att möta ubåtshotet; 2) Ubåtskommissionen 1995 /Hans G Forsberg/ SOU 1995:135 Ubåtsfrågan 1981-1994; 3) Ubåtsutredningen 2001 /Rolf Ekéus/ SOU 2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan.

[2] Dagbok från UD, vol 2, sid 248 ff: ”Det var det ”neutrala” Sverige som internationellt gick i bräschen för ett diplomatiskt erkännande av kommunistiska stater”: Folkrepubliken Kina 1950, Fidel Castros Kuba efter revolutionen där 1959, Nordvietnam 1969, Östtyskland DDR 1972, Nordkorea 1973. Jämte ett större antal kommunistiska eller kommunistinfluerade nya självständiga stater i Afrika. Om Palmes ”jultal” se sid 195-201.

[3] Dragan Jovius räknar i Sovjethotet mot Norden, Uddevalla 1984, upp inte mindre än 108 sovjetiska KGB/GRU-agenter i Norden 1970-1984, vilka deltagit i ”uppmärksammade fall”, varav 52 i Sverige. I Sverige återfinns kända namn som Gergel, Gusev, Jakovlev, Nejland, Rapota, Rymko, Statskevitj, Tretjakov. I Charlie Nordbloms bok Industrispionage, Södertälje 1984, anges perioden 1939-1984 ett antal av 277 KGB/GRU/IA-officerare verksamma i Sverige. I Charlie Nordbloms bok Krig i fredstid, Avesta 1988, uppräknas perioden 1965-1988 inte mindre än ca 500 sovjetiska underrättelseofficerare (KGBV/GRU m fl) versamma i Norden. Se även Peppe Engberg, Sovjet och fredsrörelsen, Södertälje 1985.

[4] Utdrag ”debriefingspapper” översatta till svenska.

[5] Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift KKrVAHT nr 1/2002 sid 77-98.