Proryska ideologiska vålnader styr svensk försvars-och säkerhetspolitik

När jag läser försvarsminister Hultqvists och utrikesminister Wallströms ordrika med helt innehållslösa DN-debatt artikel den 7 januari 2016 (länk nedan), förstärkt av den svenske statsministern Löfvens och hans finske dito Sipliläs gemensamma artikel (likaså på DN- Debatt – länk nedan) den 10 januari 2016 finner jag anledning att här på Bloggen  göra ett utdrag ur Volym 2 av min DAGBOK FRÅN UD, kap 30, sid 205, där jag behandlar ”det finska kortet” som ett rent maktpolitiskt men helt ”symboliskt kort” i syfte att klara den svenska socialdemokratin från att än en gång behöva ”bekänna säkerhetspolitiskt färg”.

Detta kan man nämligen inte göra av nostalgisk-ideologiska skäl – vare sig idag eller tidigare – därför att ett klart ”bekännande av färg” i så fall raserar partiets egen maktpolitiska existens och leder till dess fall. Så var det redan för ca 50-60 år sedan och så är det än idag. ”Makten framför allt”. Att sedan landet de facto inte kan försvaras med ”historisk ordrik symbolism” är en annan sak. Men egentligen oväsentligt för maktens bevarande.

”ALLA” vet att Finland inte kan försvara Sverige, liksom ”ALLA” vet att Sverige vare sig vill eller kan försvara Finland. Men båda länderna griper i desperation varandras händer och försöker lansera idén om ”det kraftfulla gemensamma försvaret” – vilket är en chimär.

I Dagbok från UD Vol 2 sid 205 säger jag:

”Men det är också så att ”de prosovjetiska ideologiska vålnaderna” från den Undénska tiden jagar den svenska säkerhetspolitiken ännu i skrivande stund 2014, där Sverige aldrig tycks kunna föra sin säkerhetspolitik framåt på realistiska grundvalar, utan istället just låter sig jagas och påverkas av de ideologiska vålnader som har sin grund i 1917 års bolsjevikiska revolution i Ryssland, som förde marxism-leninismen och stalinismen till makten. Tala om inflytandeagenternas fortsatta makt”.

Jag går tillbaka till sid 203 i volym 2 a v Dagbok från UD, varur jag citerar:

”Men trodde Sovjetunionen någonsin på Sveriges neutralitetspolitik syftande till en krigstida folkrättslig neutralitet? Nej, helt visst inte! Genom sina spioner och agenter visste Sovjetunionen förvisso om varifrån Sverige fick sin högteknologi och med vilka vi egentligen avsåg samarbete i ett krig. Detta kunde inte vara okänt för en spioninriktad diktatur som Sovjetunionen med ständiga underrättelseoperationer pågående mot Sverige. Den 12 juni 1964 dömdes som sagt översten i Flygvapnet Stig Wennerström till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning. Alltså kunde Sverige inte ”lura” Sovjetunionen. De enda som blev ”lurade” eller kanske snarare förda bakom ljuset var svenska folket. Men hade egentligen inte svenska folket känt sig  betydligt säkrare om folket redan efter 2:a världskrigets slut 1945 hade fått veta om att Sverige samarbetade med och skyddades av USA och det västliga försvaret Atlantpakten/NATO, alltså de demokratiska krafter som ändå hade segrat i 2:a världskriget.

Visserligen tillhörde även Sovjetunionen segrarmakterna, men det stod snabbt klart att denna marxist-leninistiska diktatur under Stalins ledning inte stod för demokrati och mänskliga rättigheter. Detta borde ha varit glasklart för den svenska statsledningen med folkrättsprofessorn Östen Undén som långvarig utrikesminister! Sovjetunionen var väl ingen demokratisk samrbetspartner att satsa på! Och ändå gör Sverige detta! Varför?

Det måste – som understrukits ovan – vara ideologi och sådana omständigheter som spelar in, då alla andra reella faktorer, försvarsmässiga och andra, pekar på att Sverige fullt ut istället skulle ha satsat på ett samarbete med väst. Endast så skulle Sverige fullt ut kunna skyddas i ett krig – inte medelst den ”hasardartade neutralitetspolitiken” (se återigen mina artiklar r på SvD:s ledarsida 1998 i volym 1), speciellt som våra grannländer Norge och Danmark 1949 valde ett västalternativ för sitt försvar, t o m med anslutning till den 1 april 1949 bildade försvarsorganisationen Atlantpakten. Ur alla synvinklar hade det varit mest rationellt, logiskt och effektivt också med ett ”Atlantpakts-Sverige” eller ”NATO-Sverige”. Men i denna kortlek fanns det ”finska kortet”, som nästan alltid användes som legitimation för Sveriges egen utrikes- och neutralitetspolitik. Så också dag 2016.

Men var det egentligen legitimt att basera Sverige mest centrala säkerhetspolitiska dogm – landets överlevnad i ett krig – på ett annat lands ”väl och ve”, alltså Finlands? När helt uppenbart Sveriges egen säkerhet  allra bäst hade gynnats av ett samarbete med Danmark och Norge – och USA – inom ramarna för Atlantpakten/NATO. I själva verket hängde Sveriges överlevnad i ett krig i vårt område på ett samarbete med USA/NATO. Men varför då denna ständiga hänsyn till Finland? Vad vann Sverige på det? Skulle Sverige ”äventyra” och till slut ”offra” sin egen överlevnad som fri nation för Finlands skull? Vann Finland något på det? Egentligen hade nog  Finland bäst skyddats mot sovjetiska ”fientligheter” av ett starkt NATO-block bestående av Sverige, Danmark och Norge. Till sist är det endast den militära förmågan och slagstyrkan som räknas.

Som det nu blev, blev Sverige på något sätt gisslan i det obegripliga och neurotiska spelet mellan Sovjetunionen och Finland baserat på den s k VSB-pakten av 1948, alltså det den 6 april 1948 på Stalins initiativ ingångna ”Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd”. Här fanns t o m en klausul om militärt samarbete, d v s stationering av sovjetisk trupp intill de svensk-finska gränserna. Detta långgående avtal upphörde att gälla först 1992, efter Sovjetunionens och kommunismens fall 1991.

Varje ”millimeterförskjutning” i VSB-förhållandet Finland-Sovjetunionen förorsakade frossbrytningar i svenska UD. Men varför? Problemet var i hög grad självförvållat! En annan västpolitik och den svenske utrikesministern hade lugnt kunnat luta sig tillbaka i sin antika stol i Arvfurstens palats utan att hetsas upp av ständiga positionsförskjutningar mellan Finland och Sovjet, t ex den s k nattfrosten 1958 och notkrisen 1961,

Men, som nyss sades, för att säkra det socialdemokratiska maktinnehavet var man tvungna att spela ut de svenska kommunisterna (tillägg 2016: alla vänsterkrafter och miljöpartister m fl) – för att kunna behålla makten. Alltså bättre med en bysantinsk eller rent av ”machiavellisk” dubbelpolitik under mottot ”ändamålet helgar medlen”. Sverige var de facto med i NATO, men formellt inte (Tillägg 2016: alltså precis som år 2016). Men framförallt kunde makten behållas av det Socialdemokratiska partiet. Det var detta som var det viktiga och den egentliga grunden till ”dubbelspelet”, där det ”finska kortet” kunde hållas upp för att skyla de egentliga maktmotiven (tillägg 2016: precis som året 2016, där intetsägande appeller, deklarationer och artiklar försöker presentera saken som ett verkligt och realistisk försvarsalternativ – vilket det inte är).

Men statsminister Tage Erlander skall ju ändå ha en eloge för att han såg till att Sverige skulle kunna försvaras (alltså i samarbete med och under skydd av USA/NATO) och på så sätt t o m överleva i ett kommande krig involverande Sovjetunionen. Det var de ”amerikanska vapnen och den amerikanska kärnvapenskölden” som tillsammans med NATO-samarbetet i övrigt de facto skyddade Sverige under hela efterkrigstiden, inte den hasardartade och ofullkomliga neutralitetspolitiken. Som man från vänsterhåll frambesvärjer som den ”räddande ängeln”, vilket är en grov osanning.

Sluta därför använda denna ”slogan”! ”Neutralitet” och ”neutralitetspolitik” används i debatten på ett oprecist och svepande sätt, ungefär som en ”trollformel” som kunde uppsättas som  en sköld mot en fientlig angripare. Det folkrättsliga  neutralitetsbegreppet är emellertid ett snårigt och svårtolkat begrepp, som jag behandlat på annan plats i denna blogg. Framförallt krävdes det – på sin tid – ett mycket starkt svenskt neutralitetsförsvar (som de facto byggdes med amerikansk högteknologi samt utvecklades i samarbete med USA och andra NATO-länder (se Dagbok från UD, volym 2). Något som Sverige inte längre har kvar och som inte ens kan återuppbyggas även om 100-tals miljarder satsas av alla de ”försvarsvänliga politiker” som sitter vid makten. Ett neutralitetsförsvar kan heller aldrig någonsin fungera som ett invasionsförsvar, d v s vid ett angrepp mot Sverige.

Socialdemokraterna – och vänstern – använder åter ”det finska kortet” för att skyla de verkliga ”maktmotiven”. Ett formellt erkännande av Sveriges snart 70-åriga gemenskap med NATO är en ideologisk omöjlighet i den sittande regeringskonstellationen. Det äventyrar makten i den nuvarande politiska konstellationen.

Men hur vore det att för en gång skulle – efter 70 år – låta ”sanningen få träda fram”. Sluta med den ”tystnadens konformism” som kännetecknat den svenska debatten sedan decennier. Helt uppenbara sanningar får inte uttalas, därför att de strider mot ”det politiskt korrekta” och mot ”den enda officiella sanning” som för tillfället accepteras som consensus av ”makteliten” eller ”nomenklaturan”. Sverige lider svårt av detta, som visats i invandrar- och integrationsfrågan, där en enda sanning var påtvingad (intill den sekund då consensus bröts och det tidigare onämnbara plötsligt kunde nämnas). Antagligen blir det precis samma sak i NATO-frågan – men kanske först när ”ryssen börjat bråka med Gotland”. Lita aldrig på Ryssland och Putin. Alla förutsägelser rörande Ryssland och dess avsikter har totalt huggit i sten.

Jag märker ju klart av denna ”tystnadens konformism” vad gäller publicerandet av min memoarserie DAGBOK FRÅN UD, där ”consensus” råder om att förtiga de sanningar som dessa böcker ändå innehåller. Men vilka på sitt sätt är förödande för många aktörer – liksom för svensk press och massmedia. I den recension som nyligen publicerades av Susanne Berger på WAR ON THE ROCKS (se länk på denna  blogg) säger hon mycket riktigt:

”The reaction in Sweden to Theutenberg´s revelations has been predictably muted, mainly because the content remains sensitive for a society that largely eschews public dissent”.

Hon satte fingret just på den ömma punkten för svenskt vidkommande. Det är ”utländska bedömare” som tycker Sverige uppträder ”konstigt och obegripligt”. Inte minst Lettlands president vid Folk och Försvar-konferensens i Sälen öppnande igår. Som talade klartext. Detta vill man inte höra i Sveriges f n styrande kretsar.

LANDET SOM INTE VILLE FÖRSVARA SIG. HELLRE LIGGA I PUTINS SKUGGA:

 

Här nedan länkarna till de artiklar som nämndes inledningsvis:

”V Vi utvecklar och fördjupar våra militära samarbeten”
Nato-medlemskap ingen fribiljett. Vi höjer nu ambitionsnivån i alla våra bilaterala, multilaterala och organisationsinriktade samarbeten. Men istället för att markera tyngden i dessa samarbeten, koncentrerar sig anmärkningsvärt nog de borgerliga enbart på medlemskapsfrågan i Nato, skriver Margot Wallström och Peter Hultqvist.
Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/debatt/vi-utvecklar-och-fordjupar-vara-militara-samarbeten/

år alliansfrihet bidrar till stabilitet i norra Europa”
Inga tvära kast. Ryckighet och snabba omslag lämpar sig särskilt illa i frågor som rör våra länders säkerhet. Finland och Sverige driver sin säkerhetspolitik långsiktigt, i gott samarbete och i allt närmare kontakt med varandra, skriver statsministrarna Juha Sipilä och Stefan Löfven.
Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/debatt/var-alliansfrihet-bidrar-till-stabilitet-i-norra-europa

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s