Hur mycket eldkraft har vi bakom oss? Det enda som räknas.

Se tidigare inlägg 9 maj. Vad det handlar om är hur mycket militär slagkraft vi har bakom oss. Hur mycket eldkraft. Erfarenheter från ”incidenten” under kalla kriget.

Som framgår av detta inlägg ”var jag själv med” i det kalla krigets kamp mot Sovjetunionen. Hur många här på nätet satt i ”operativa militära positioner” i år efter år och såg med egna ögon den sovjetiska aggressiviteten mot vårt land. Jag talar av egen erfarenhet, inte utifrån några ”dimmiga teorier” som många nu ägnar sig åt. Mitt enda problem i incidentberedskapen – I SYFTE ATT SKYDDA SVERIGE – var ”hur mycket militär slagkraft har jag bakom mig”. Hur mycket ”eldkraft” har jag bakom mig? Det var endast det språket som Sovjetunionen förstod. Och detta var ändå under en period få Sverige hade ett mycket starkt flygvapen och där vi kunde ge ordern ”roten starta ost” till de 17 flygbaser över hela landet varifrån beredskapsroten kunde starta. Jämför detta med den miserabla situation som föreligger idag. Arma land! På väg in i ”buffertstatens ideologiska dimma”!

Per Anderssons recension av Dagbok från UD Vol 1 – Högdramatik i UD, Ubåtar, Protestnoter och annat (1981-1983)

RECENSION AV ÖVERSTELÖJTNANT PER ANDERSSON I FORUM NAVALE (SJÖHISTORISKA SAMFUNDETS TIDSKRIFT) NR 70/ 2014 (SID 152-156) AV DAGBOK FRÅN UD – HÖGDRAMATIK I UD – UBÅTAR  – PROTESTNOTER OCH ANNAT (1981-1983). 

Bo J Theutenberg, Dagbok från UD, Volym 1: Högdramatik i UD – ubåtar, protestnoter och annat (1981–1983) (Stockholm: Stockholm Institute of International Law, Arbitration and Concliation, 2013). 320 s, kartonnage, ill.

Anmäld av Per Andersson

För ett knappt år utkom första delen av Bo Theutenbergs planerade bokserie om fem volymer. Volym 1 avhandlar perioden 1981 – 1983. Theutenberg har haft en mångårig tjänstgöring på UD som bland annat UD:s folkrättssakkunnige och tjänstgjorde under lång tid också vid sektorstab O 5 och därefter vid Operationsledning 2 (OP 2) vid Försvarsstaben. Theutenberg var också ÖB:s folkrättssakkunnige.

Det som gör boken extra intressant för läsare med marin anknytning är att Theutenberg var den som formulerade protestnoten i samband med Hårsfjärdenincidenten och han var djupt engagerad som sakkunnig i händelserna på den politiska nivå både under U137-händelsen 1981 och Hårsfjärden 1982. Boken innehåller bl.a. detaljerade redogörelser om det politiska spelet under dessa två händelser.

För oss läsare har detta varit en okänd del av händelseförloppet och som nu tillsammans med den kunskap som vi alla till mans har i olika grader gör att vi bättre förstår helheten och den spänning som dessa händelser åstadkom hos regeringen. Det blev ju inte heller enklare av att Sverige bytte regering hösten 1982, en regering vars första uppgift blev att hantera Hårsfjärdenincidenten.

Theutenbergs specialkunskaper inom folkrättsområdet ledde också till att han arbetade nära Sven Anderssons ubåtsskyddskommission och därför befann sig mitt i alla interna förvecklingar som spelades upp under arbetets gång, händelser som resulterade i att regeringen överlämnade en protestnot till Sovjetunionen för deras intrång och kränkningar med ubåtar i Stockholms södra skärgård. Spänningen och skiljaktigheterna i uppfattning mellan olika ministrar i regeringen Palme framkommer mellan raderna i boken på ett intressant sätt och stundtals i en minutaktuell redogörelse. I boken finns också kopior på några av Theutenbergs handskrivna anteckningar av olika utkast till memorandum med då förtrolig information till olika politiker.

Under regeringens arbete med U137-affären var Theutenberg med på första parkett och skrev underlaget till bl.a. utrikesministerns olika uttalanden. Han deltog även i författandet av de riktlinjer till Överbefälhavaren som mynnade ut i förhören av bl.a. ubåtschefen och senare hur det skulle gå till när ubåten lossdrogs och återlämnades till Sovjetunionen.

Redan vid lunchtid första dagen när ubåten upptäckts kallades Theutenberg till överbefälhavaren Lennart Ljung och försvarsstabschefen Bengt Schuback, med assistans från underrättelseavdelningen, för att diskutera ubåtens status som statsfartyg och vad som gällde för att denne skulle kunna ha immunitet. Att ubåten befann sig på inre vatten och dessutom i ett skyddsområde och inte heller anmält nödsituation gjorde att man i gruppen kunde fastställa att kränkningen måste betraktas som grov. Theutenbergs råd till överbefälhavaren var att ubåten inte skulle släppas.

Redan efter 30 minuter från det att mötet på försvarsstaben påbörjats ringer kabinettssekreteraren Leif Leifland och meddelar att Theutenberg omedelbart ska inställa sig på UD varvid mötet avbryts och transport till UD sker. Där sker genast en föredragning om det juridiska läget och kort därpå anländer den sovjetiske ambassadören Jakovlev och han informeras formellt om grundstötningen. Efter mötet påbörjar Theutenberg arbetet med det första utkastet av en protestnot som därefter överlämnas personligen av utrikesminister Ola Ullsten.

Redan vid middagstid kommer den sovjetiske ambassadören till UD igen och meddelar då att ubåten förlorat kursen i dåligt väder och gått på grund. Ambassadören ber Ullsten att tre sovjetiska bogserbåtar ska få komma till haveristen för att dra loss den men får ett nekande svar på detta. Bara svenska bogserbåtar kommer att få göra detta. Dagen efter fortsätter diskussionerna om immunitetsfrågorna och diskussionerna om att förhör måste ske med fartygschefen och besättningen. Folkpartisten Carl Tham varnar för att våra åtgärder kan uppfattas som att Sverige uppträder som en stormakt medan Sven Hirdman, statssekreterare vid Försvarsdepartementet, undrar hur länge besättningen kan klarasig utan mattillförsel. Stort som smått diskuterades.

Statsministern håller presskonferens och de första rapporterna om vad som hände när marinofficeren Karl Andersson besökte ubåten och ett detaljerat sjökort togs fram som snabbt ersattes med ett sjökort som täckte hela södra Östersjön blev känt. Detta blev en händelse som senare kom att bli mycket viktigt när diskussionerna om ledningen på ubåten visste var de var någonstans eller inte. De efterföljande dagarna skedde en mängd interna möten och hastigt sammankallade grupper förde olika krissamtal inom UD och regeringskansliet om hur man skulle bemöta de allt mer intensiva framstötarna från den sovjetiska ambassaden om frisläppning och förhör m.m. samtidigt som sekretessen om vetskapen att det kanske fanns radioaktiv materiel ombord fanns inom en mycket begränsad krets i regeringen.

Man kan se spelet mellan regeringen och den sovjetiska ambassaden som ett kvalificerat schackspel där man inte visste hur mycket motspelaren visste. När ubåten slutligen fick lämna svenskt territorium fick Theutenberg en mängd propåer från olika länder om att få fördjupade informationer om vad som egentligen hänt i verkligheten och inte vad som skrivits i massmedia.

När Hårsfjärdenincidenten började i september 1982 blev Theutenberg snabbt engagerad. Det politiska spelet kring kränkningarna försvårades av att det skedde ett regeringsskifte och Olof Palme avlöser Torbjörn Fälldin och i princip alla politiska befattningshavare i regeringskansliet och departementen byts ut över en natt. Efter händelsen med U137 året innan, som i sig skapade ett stort massmediaintresse, fullkomligt exploderade mediaintresset och reportrar och TV-team från ett stort antal länder strömmade till Stockholm och till Hårsfjärden. Försvarsmakten informerade regeringen och UD regelbundet om de olika observationerna och indikationerna och misstankarna om att det var Sovjetunionen som kränkte Sverige kom tidigt att diskuteras.

Nya IKFN-regler om vapeninsatser hade arbetats fram och skulle nu tillämpas och diskussioner om att en ubåt kunde komma att skadas eller sänkas skedde. Trycket på regeringen resulterade i att beslut fattades om att tillsätta en ubåtsskyddskommission som i efterhand skulle utreda händelserna och bedöma ubåtshotet. Som ordförande i kommissionen utsågs den tidigare försvarsministern och utrikesministern Sven Andersson, en självständig och klok person. Theutenberg arbetade stundtals nära kommissionen om de folkrättsliga aspekterna.

I slutet av april 1983 fick Theutenberg ingående information om vad kommissionens slutsatser troligen skulle bli och han insåg att det skulle komma att leda till ett utpekande av Sovjetunionen som den kränkande parten. En initierad rapport om vad kommissionen skulle komma fram till skrevs av Theutenberg och gavs till kabinettssekreteraren Pierre Schori som informerade statsministern. I rapporten föreslogs också hur man borde agera. Ett förslag om att utrikesnämnden skulle sammankallas för möte samma dag som rapporten blev offentliggjord (den 26 april) fastställdes.

Om utrikesministern informerades i detta läge var oklart för Theutenberg som nu började skriva utkastet till protestnoten som skulle överlämnas till den sovjetiske ambassadören. Någon dag senare fick Theutenberg ta del av slututkastet till kommissions rapport och han kunde inarbeta delar av dessa slutsatser i protestnoten. Protestnoten kom att ändras flera gånger bl.a. för att olika ledande politiker hade olika uppfattningar hur den skulle utformas.

I boken kan man läsa några av Theutenbergs handanteckningar och ändringar som skedde efterhand som notens slutversion växte fram. Dagbok från UD volym 1 innehåller också detaljer som tidigare inte varit allmänt kända om de hemliga sonderingar som skedde med Sovjetunionen angående den s.k. vita zonen öster om Gotland. Theutenberg skulle vidare ha varit statsminister Palmes expert vid förhandlingarna i Moskva våren 1986 men Palme mördades några månader innan detta möte skulle ske.

Dagboken kan rekommenderas för de som vill ha kunskap om det politiska spelet kring två av de mest kända ubåtskränkningarna (U137 och Hårsfjärden) där Sovjetunionen var den agerande nationen i båda fallen.