Sverige motvilligt in i NATO – precis som med EU

SVERIGE MOTVILLIGT IN I NATO – PRECIS SOM MED EU

Sveriges inträde i NATO kommer helt sannolikt att följa samma ”tröga avvaktande ovilliga process”  som långt om länge av rent ekonomiska skäl tvingade den dåvarande socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson att 1991 inge Sveriges ansökan om medlemskap i dåvarande EG, den västeuropeiska demokratiska organisation som sedermera blev EU (Europeiska unionen). Det fanns helt inget realistisk alternativ än fullt inträde i EG för att ”rädda svensk ekonomi”. En omvändelse ”under galgen” kan man säga.

Beaktande frånvaron av svenskt försvar och ökande direkta hot från Ryssland mot Sverige inser varje sansad bedömare att det till slut inte heller finns något realistiskt alternativ än ett fullt inträde i NATO om Sverige överhuvudtaget skall kunna försvaras. Vilket många i ”vänstern” tvekar om! Eftersom det inte finns några som helst vare sig politiska eller ekonomiska förutsättningar att avsätta de 100-tals miljarder kronor som behövs för återuppbyggandet av ett svensk försvar (som f ö aldrig på egen hand kan stå emot Ryssland) finns helt enkelt INGET ALTERNATIV ÄN NATO. Mer än att ”ligga i Rysslands/Putin skugga” som många i vänstern hellre vill.

Sveriges ”tröga och ovilliga” närmande till EG/EU på 1990-talet ger ett utmärkt exempel på hur processen mot ett fullt NATO-medlemskap kommer att se ut. Till slut ”tar verkligheten över” och lämnar de ”trilskande och ovilliga politikerna” inget alternativ än att inge en svensk ansökan om fullt medlemskap i NATO.

Se i övrigt mina olika inlägg på denna BLOGG, särskilt de som berättar om det oerhört starka ”Sovjet-Öststatsgreppet” om Sverige (via KGB, GRU, IA, STASI m fl) som fanns ända från 1960-talet och framåt, vilket väsentligt bidrog till 1960-talets vänstervåg. Och som fungerar på samma sätt ännu i idag 2015. Vi är idag utsatta för ett intensivt ryskt propagandakrig som inte står det sovjetiska propaganda- och desinformationskriget under det kalla kriget efter.

Läs beskrivningen nedan om vägen till det ”ovilliga Sveriges” fulla inträde i EG/EU 1995. Har något att lära ifråga om NATO!

SVERIGE OCH DEN EUROPEISKA UNIONEN (EU)  (utdrag ur BLOGGEN punkt 8)

Ovan har nämnts hur dåvarande svenska regeringarna Erlander och Palme på 1960- 70-talen gjorde bedömningen att medlemskap i dåvarande Europeiska Gemenskaperna (EG) inte kunde förenas med den fredstida neutralitetspolitiken syftande till folkrättslig neutralitet i krig. Medlemskap i EG avvisades därför. Neutralitetspolitiken gav ”inte ens utrymme” till medlemskap i ett handels- och tullförbund, som EG då var.

Allteftersom kom den strikta neutralitetslinjen i Sverige att luckras upp, samtidigt som möjligheterna till ett svensk medlemskap i EG/EU började vinna mark i debatten. Genom Maastricht-fördraget – eller Fördraget om den Europeiska Unionen – som trädde i kraft den 1 november 1993 hade de Europeiska Gemenskaperna omvandlats till den mer politiska Europeiska Unionen med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som ledstjärna. Via Nice-fördraget den 1 februari 1993 nådde den Europeiska unionen genom EU-fördraget i Lissabon – det s k LISSABONFÖRDRAGET – en ny nivå avseende den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med de starka ”Unionsband” som binder Unionsmedlemmarnas utrikes- och säkerhetspolitik samman i Lissabonfördragets kapitel 2.

För svenskt vidkommande var emellertid ännu i december 1990 (Ingvar Carlsson var då statsminister) ett neutralitetsförbehåll kopplat till det bemyndigande som den socialdemokratiska regeringen erhöll av riksdagen att ansöka om svenskt medlemskap i EG med ”bibehållen neutralitetspolitik”.

Den 14 juni 1991 (Ingvar Carlsson var då fortfarande statsminister) beslutade riksdagen att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EG dock med fortsatt förbehåll att neutralitetspolitiken skulle bevaras. Den 1 juli 1991 ansökte den socialdemokratiska regeringen Ingvar Carlsson om svenskt medlemskap i EG, som det då ännu benämndes, dock denna gång utan något neutralitetsförbehåll.

Eftersom det vid den svenska ansökan 1991 stod klart att EG var under omvandling till den Europeiska Unionen EU (Maastrichtfördraget 1992 som trädde i kraft 1 november 1993) insåg man från svensk sida att inträdet i den Europeiska Unionen med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik omöjliggjorde en krigstida svensk neutralitet. En svensk krigstida neutralitet kunde alltså inte förenas med ett svenskt medlemskap i EG/EU.

I september 1991 blev moderatledaren Carl Bildt statsminister (1991-1994). Under de förhandlingar med EG som avslutades í mars 1994 var frågan om neutralitetsförbehåll inte uppe till diskussion, varför slutsatsen är att den svenska regeringen till fullo insåg att den förde in Sverige i en mycket långtgående politisk Union/Allians med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt gemensamt försvar i sin ”konstitution”. Detta gjordes ”med öppna ögon” och i full medvetenhet om Unionssamarbetets långgående planer och konstruktion. Maastrichtfördraget om den Europeiska Unionen hade som sagts ovan trätt i kraft den 1 november 1993, mitt under förhandlingarna.

Efter valet i september 1994 tillträdde åter Ingvar Carlssons som socialdemokratisk statsminister. Inget ändras i Sveriges EU-planer, trots medvetenheten om att Sverige var på väg in i en ”allomfattande politisk Union”. ”Lagt kort ligger”. Den 13 november 1994 ägde folkomröstningen rum om Sveriges inträde som Unionsmedlem i Europeiska Unionen. Ja-sidan vann med 52,3 % mot nej-sidans 46,8 %. Den 14 december 1994 godkände Riksdagen medlemskapsavtalet med EU.

Per den 1 januari 1995 är Sverige fullvärdig Unionsmedlem i den Europeiska Unionen, Sverige deltog därefter aktivt i Unionens samtliga organ och hade förhållandevis stor möjlighet att påverka EU:s ”inre liv och förhållanden”. Detta effektuerades genom Göran Perssons tillträde som socialdemokratisk statsminister den 22 mars 1996. Året därpå flyttade EU fram ”sina politiska positioner” genom det s k Amsterfördraget, som undertecknades i Amsterdam den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999. Nice-fördraget – med ytterligare reformer inför EU:s utvidgning 2004 med främst östeuropeiska stater – undertecknades i Nice den 26 februari 2001 och trädde i kraft den 1 februari 2003. Socialdemokraten Göran Persson var då fortfarande svensk statsminister.

Samtidigt pågick arbetet med utarbetandet av EU:s konstitution under aktiv svensk socialdemokratisk medverkan. Fördraget om upprättande av en konstitution för Europeiska Unionen färdigförhandlades och undertecknades i Rom den 29 oktober 2004. Genom detta fördrag skulle Europeiska Unionen bli en egen juridisk person. För att fördraget om konstitutionen skulle träda i kraft fordrades ratificering av samtliga medlemstater. Efter att folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna förkastat ”konstitutionen” kunde Rom-fördraget 2004 om den Europeiska konstitutionen inte genomföras. Hade EU-konstitutionen antagits hade den trätt i kraft den 1 november 2006.

År 2007 påbörjades arbetet med att ”rädda kvar EU-konstitutionen” i form av ett nytt reviderat fördrag, i vilket en del kontroversiella passager hade tagits bort eller överförts till annan rättslig konstruktion. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt hade den 6 oktober 2006 tillträtt som ny svensk statsminister efter Göran Persson. Han satt kvar på posten fram till den 3 oktober 2014, då han efterträddes som statsminister av socialdemokraten Stefan Löfvén.

Stefan Löfvén leder en koalitionsregering bestående av socialdemokrater och miljöpartister med stöd av Vänsterpartiet. Det skall understrykas att de ”stora fördragsbyggena” I EU – fram till det nu gällande EU-fördraget – LISSABONFÖRDRAGET – har tillkommit med aktiv medverkan från både socialdemokratiskt och borgerligt håll. Båda riktningarna har ”med öppna ögon” utan tvekan anslutit Sverige till en mycket långtgående politisk Union med klara utrikes- och säkerhetspolitiska åtaganden för svensk del. Yttersta målet i EU är ett gemensamt försvar. Båda politiska riktningarna har gemensamt ”avskaffat Neutralitetspolitiken”, d v s den alliansfria utrikes- och säkerhetspolitik som syftade till folkrättslig neutralitet i krig.

LISSABONFÖRDRAGET (undertecknat i Lissabon den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009) är i stort detsamma som den ”förkastade Konstitutionen” men med vissa väsentliga undantag. Känntecknande för Lissabonfördraget är stärkandet av den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken samt av de gemensamma funktionerna (bl a Hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt permanent ordförande för Europeiska rådet).

Den gemensamma utrikes-,säkerhets- och försvarspolitiken regleras främst i Lissabonfördragets kapitel 2. Se nedan, där jag rödmarkerat särskilt för Sverige viktiga fördragsförpliktelser, som Sverige måste fullgöra i sin roll sedan 1995 som lojal medlem av Unionen. (se vidare under BLOGGENS punkt 8). 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s