Sovjetisk/rysk påverkan, infiltration och desinformation!

Sovjetisk/rysk påverkan, infiltration och desinformation!

Vi alla märker hur pro-ryska och pro-Putin-anhängare gör sina röster allt starkare. Ryssland och Putin försöker vinna informationskriget över Väst, EU, NATO och andra demokratiska krafter. Detta gäller inte minst här i Sverige, där personer och krafter som var aktiva redan under 1960-70-talets ”röda våg” fortfarande gör sig breda i informationsflödet. Med syftet att till varje pris förhindra att Sverige äntligen blir formell medlem av NATO, vilket Sverige fortfarande 66 år efter NATO:s bildande 1949 inte är.

Eftersom Sverige f n inte har något försvar att tala om medan det ryska direkta hotet tilltar är det en nödvändighet – för dem som verkligen vill försvara Sverige – att Sverige snarast ansluter sig till den enda militära organisation som i realiteten kan försvara Sverige mot Rysslands allt starkare hotfulla åtgärder (inte minst mot det helt försvarslösa Gotland), nämligen NATO. Detta är de demokratiska västmakternas militära samarbetsorgan, direkt omnämnt i EU:s grundfördrag Lissabonfördraget. Sverige är sedan 1995 medlem av EU och måste därför i första rummet honorera EU-fördragets regler och bestämmelser. Ett formellt inträde i NATO är en naturlig följd av Sveriges inträde i EU för 20 år sedan. Av EU:s 28 medlemsstater är det endast Sverige, Finland, Österrike, Irland och Malta som inte samtidigt är med i NATO.

I de hitintills utkomna två volymerna av Dagbok från UD beskriver jag i detaljerade ordalag den ”kamp” jag som UD:s Folkrättssakkunnige (1976-1987) utkämpade mot den dåvarande svenska socialdemokratiska eftergiftspolitiken mot Sovjetunionen. Denna kännetecknades inte minst av en ideologisk slagsida till förmån för kommunism/marxism och allmänt vänstertänkande. Eftersom jag själv sedan unga år tjänstgjorde i försvaret på sådana positioner som gav mig stor insyn i ”allt hemligt som hände” insåg jag tidigt att Sveriges verkliga fiende utgjordes av det kommunistiska Sovjetunionen (fr o m 1991 åter Ryssland). Och att den enda verkliga militära hjälpen stod att få hos NATO, med vilken organisation vi hemligen samarbetade.

Parallellt tjänstgjorde jag i UD. Åren 1966-1976 som ”vanlig diplomat” med stationering dels hemma på UD dels i Bagdad, New York och Moskva. Från och med 1976 som UD:s Folkrättssakkunnige. På denna viktiga position i UD hade jag emellertid ”mäktiga motståndare” i departementet, vilka själva stod på de ”röda barrikaderna” alltifrån 1960-talets början och framåt. I mars 1987 – efter att jag hade innehaft befattningen som UD:s Folkrättssakkunnige i ett decennium 1976 – 1987 – avgick jag från posten ”i protest” mot bl a den då förda svenska sovjetpolitiken. Jag hade 1976 efterträtt Hans Blix på posten som folkrättssakkunnig i UD, vilken då (efter Thorbjörn Fälldins tillträde som statsminister i oktober 1976) blev statssekreterare i UD.

Vad jag vill understryka med detta inlägg är att de UD-män som på 1960-70-talet stod ”på de röda barrikaderna” fortfarande utgör den ”styrande klicken” bakom den nuvarande svenska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Där de fortfarande – efter ett antal decennier – har blicken riktad mot Moskva. Det var där de hämtade sin ideologiska näring, trots att den dåvarande Sovjet-staten utgjorde en av de värsta terrorstaterna i historien med miljontals människor döda och mördade i tvångslägren. Men hur de rödglödgade vänsteraktivisterna idag kan finna ideologisk näring i Putins nuvarande autokratiska Ryssland är en fullständig gåta.

I min Dagbok från UD understryker jag gång på gång hur oerhört framgångsrika de öst-statliga underrättelsetjänsterna var i sina desinformations- och påverkanskampanjer i Sverige. De lyckades långt utöver sina egna förväntningar att närmast totalt kunna initiera och styra 60-70-talets vänstervåg, där de hade Sverige ”fullständigt i sin hand”. Och många svenskar mottog det desinformerade budskapet med ”öppna armar – och svalde det ”med hull och hår”. Varför? Fanns det ingen motståndskraft hos svenska folket?

Situationen idag är närmast identisk med den situation som rådde under det kalla kriget. Den ryska underrättelsetjänsten arbetar minst lika effektivt som sin föregångare KGB. Och svenska folket förmår fortfarande inte urskilja vad som ligger i Sveriges och folkets eget intresse. Inflytandeagenterna och desinformationen kommer inte att ”ge sig” förrän Sverige – som det enda europeiska land – får någon form av öppet eller underförstått ”non-aggressions-avtal” med Putin – långt bort från de demokratiska ideal som Sverige har påtagit sig sträva efter genom inträdet i EU för 20 år sedan. De i EU-fördraget knäsatta demokratiska grundsatserna förpassas därmed i den desinformerade debatten tyvärr allt längre ut i periferin.

Idag känner jag för att göra ett utdrag ur kapitel 22 i Dagbok från UD Vol 2, som handlar om det oerhörda påverkans- och desinformationstryck som Sverige var utsatt för under det kalla kriget från KGB, GRU, STASI, IA samt polska och tjeckiska underrättelsetjänsten med flera organ. Och som är likadant idag. 

Utdrag ur Dagbok från UD Vol 2 kap 22:

Som nämnts i andra sammanhang dömdes översten i Flygvapnet Stig Wennerström den 12 juni 1964 till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjets räkning. I Wennerströms fall hade väl GRU/KGB frångått den annars gällande principen för rekrytering av agenter/spioner att dessa normalt skulle hämtas från ”de ideologiskt bereddas” skara, inte gärna där utanför. Efter murens fall 1989 skröt ju den östtyske spionchefen Markus Wolf öppet om sina STASI-agenter – vilka han kallade för ”kunskapare för fred” – samt poängterade deras starka politiska och ideologiska engagemang. Den ideologiska grunden för rekrytering av agenter/ spioner var mycket viktigare än vad man velat tro. Ideologin låg nog innerst inne också till grund för den svenska kommunist-och sovjetvänliga politiken. ”Den sanna socialismen” hägrade som slutmål såväl för Socialdemokratin som för Marxism-leninismen. Det var ”bara” vägen dit som skiljde dem åt.

KGB/STASI sökte alltså enligt denna ”rekryteringsformel” sina agenter i de kretsar som var mest ideologiskt motiverade att samverka med dessa organ. ”Agentkriget” hade emellertid en illegal och en legal värld mellan vilka gränsen var minst sagt suddig. Vid något stadium övergick normala legitima kontakter till något som inte var normala legitima kontakter, utan någon betydligt mer. Ville frejdade vänsterpolitiker och vänsterjournalister inte gå över gränsen till det illegala gällde det att snabbt stoppa just vid ”brytpunkten” mellan ”normalt umgänge” och ”brottslig verksamhet”.

Socialdemokratin var naturligtvis – såsom ”ideologisk granne” till kommunismen/ marxism-leninismen – i högsta grad utsatt för infiltration. Hur besvarade då Socialdemokratin sådana ideologiska påtryckningar och ”propåer att spela med i det kommunistiska spelet”, som ju huvudsakligen och definitionsmässigt var riktat mot Väst”? Att värva bundsförvanter i kommunismens kamp mot Väst var infiltrationens och påtryckningarnas ultimata syfte.

Relaterat till Östs ”propåer och påtryckningar att spela med” valde man från Socialdemokratins sida två huvudinriktningar. Den ena huvudinriktningen var ”att spela det anti-västliga och pro-kommunistiska spelet” framförallt i Tredje världen (Latinamerika, Cuba, Afrika, Asien, Indien) genom Socialistinternationalen, vilket förklarar denna organisations uppsving och betydelse under 1970-1980-talen.

Detta sammanfaller med Willy Brandts och Olof Palmes mest intensiva perioder och med Bernt Carlssons tid som sekreterare i Socialistinternationalen. Detta sammanfaller dessutom tidsmässigt med Palmekommissionens verksamhet och det sommaren 1982 utgivna dokumentet ”Gemensam säkerhet”. I detta ingick Sovjetunionen som en viktig komponent i det ”gemensamma säkerhetsarbetet”. Samma roll som Bernt Carlsson spelade i Socialistinternationalen spelade Anders Ferm i Palmekommissionen, där ”efterspelet” till den svenska protestnoten till Sovjetunionen den 26 april 1983 leder fram till den s k Ferm Arbatov-affären. Palme måste ha haft svårt att hålla samman detta mångfasetterade internationella storspel.

Det är också här den socialdemokratiska taktiken ”går snett”. För USA/ Väst framstod det socialdemokratiska agerandet i Tredje världen via Socialistinternationalen som ett direkt avståndstagande från USA:s och Västs demokratiska premisser och idévärld. I Moskva begriper man inte heller det ”socialdemokratiska spelet” via Socialistinternationalen, utan ser verksamheten som oönskad konkurrens samt som försök att störa Östs inflytande i den Tredje världen. När Olof Palme (mördad den 28 februari 1986) genom Socialistinternationalen och sin gode vän Rajiv Gandhi (mördad den 21 maj 1991) medverkade till att Sverige fick sälja haubitsar till Indien (Boforsaffären) irriterade detta såväl konkurrenterna i Frankrike som i Sovjetunionen. Med vilket resultat?

Den andra huvudriktningen i Socialdemokratins bemötande av ”uppvaktningarna från Öst” (från KGB/STASI m fl ) var helt enkelt att ”absorbera inflytandeimpulserna från Öst”, d v s ”svälja betet” och verka i ”den av Sovjet/Öst/KGB/STASI önskade eller föreslagna riktningen”. I Östtyskland drevs denna form av påtryckningsarbete mot den västtyska socialdemokratin av Hauptverwaltung Aufklärung (HV A/X) och byggde i grunden på ett doktorsarbete 1970 vid Stasis högskola i Potsdam av MfS-översten Curt Gailat med titeln ”Der Kampf um die Durchsetzung demokratischer Entwicklungsprozesse in Westdeutschland sowie die politisch.operative Aufgaben zur Förderung und Formierung sozialer Kräfte und politischer Platformen.” (Kampen för att genomdriva demokratiska utvecklingsprocesser i Västtyskland liksom de politisk-operativa uppgifterna med att främja och skapa progressiva sociala krafter och politiska plattformar”). Häri instrueras om hur man genom olika metoder skapar agenter av olika slag och sociala plattformar för agenternas verksamhet. Adepterna görs ”ideologiskt insats- och stridsberedda” och ”opereras in” i lämplig politisk plattform, i detta fall det västtyska socialdemokratiska partiet.

Därmed blev inriktningen att satsa på en korsning av perspektiv-agenter och inflytande-agenter. Arbetet hade en detaljerad genomarbetad plan hur MfS skulle kunna penetrera den västtyska socialdemokratin (liksom även de Gröna) och därmed ”tränga den västtyska socialdemokratin mot vänster”.

Man rekryterade ett stort antal socialdemokratiska förbundsdagsledamöter (27 st) inom detta program men även CDU-are (13 st) samt FDP-are (3 st). Kulmen på HV A/X:s infiltration i västtysk politik var placerandet av STASI-spionen Günter Guillaume som förbundskansler Willy Brandts närmaste medarbetare. DDR kom alltså ända inpå livet på den styrande västtyska instansen, vilket var grundsyftet med hela Potsdam-programmet.

Guillaume hade utbildats vid spionskolan i Belzig och fick – efter erhållen asyl i Västtyskland – 1957 order från MfS att söka bli medlem av västtyska socialdemokratiska partiet SPD, efter att hans och agenthustrun Christels son hade fötts samma år. Det var vid Willy Brandts tillträde som förbundskansler som den framträdande socialdemokraten Georg Leber den 13 november 1969 presenterade Guillaume för Brandts kanslerminister Horst Ehmke. Efter vissa indikationer överenskoms med Egon Bahr att Guillaume skulle utfrågas ytterligare om sin bakgrund, vilket skedde genom ett förhör den 7 januari 1970. Efter förhöret godkändes han och flyttades tillsammans med sin hustru till Bonn. Han fick nu tillgång till viktiga dokument, bl a om de västtyska ståndpunkterna i förhandlingarna med DDR om tillträdet till Berlin 1972, förhörsprotokoll från flyktingsupptagningsläger samt korrespondens mellan olika västtyska politiker.

I mars 1973 får det västtyska kontraspionaget indikationer på att ”allt inte står rätt till”. I juni 1973 skulle Willy Brandt med familj göra en resa till Norge, där de ägde en stuga nära sjön Mjösa vid Hamar. Även om misstankarna mot Guillaume hade stärkts fick han ändå medfölja på resan. På återresan med bil från Hamar träffar han på Hotell Hallandia i Halmstad den 31 juli 1973 sin ledningsofficer som på hotellet får tillgång till en av de attachéportföljer Guillaume hade med sig till Norge för att förvilla ev övervakning. I väskan fanns hemliga NATO-planer vid kärnvapenkrig samt korrespondens med president Nixon, som alltså östtyska MfS får direkt tillgång till genom Guillaume.

Den 24 april 1974 hölls husrannsakan hos Guillaume, som erkände sitt spionage på stående fot. Han dömdes till 13 års fängelse och hustrun Christel till åtta år. 1981 frigavs han i utbyte mot inte mindre än åtta västliga spioner och mottogs av spionchefen Markus Wolf med röda rosor (filmen hittades efter DDR:s kollaps). Guillaume avled 1995.  Vid avslöjandet av Guillaume 1974 tvingades Willy Brandt avgå som Västtysklands förbundskansler. DDR/STASI hade alltså nått ända inpå den styrande maktinstansen. Detta var alltid syftet med såväl KGB som DDR-infiltrationen. Att direkt kunna påverka maktens främste utövare. Att förse denne med lämpligt ”entourage”.

STASI-bearbetningen av den västtyska socialdemokratin hade sin motsvarighet även i Sverige, som hade en socialdemokrati av liknande snitt som i Västtyskland. Även här gällde det att påverka såväl regeringen som riksdagens ledamöter liksom andra beslutsfattare och journalister ”till vänster”. Detta ”påverkansarbete” – så länge det inskränkte sig till detta – var primärt inte liktydigt med spioneri men utgjorde ändå en dold påverkan på det politiska livet. I detta påverkans- och rekryteringsarbete hade emellertid här i Sverige KGB huvudansvaret och STASI mer en assisterande roll. Detta inflytandearbete, som åtminstone i stora stycken var icke-olagligt och svårt att bevisa i de fall det var olagligt, återspeglas t ex i några av de STASI-fall som berör Sverige.

Utan att konkretisera ”alltför mycket” gällde det t ex xxx (xxx se Dagbok från UD Vol 2), en socialdemokratisk free-lance-journalist på xxx-tidningen som ”brann för DDR”, d v s den stat som hade fängslat 4-5000 av de av hans socialdemokratiska partikamrater som hade motsatt sig det kommunistiska ”Tysklands Socialistiska Enhetspartis” (SED:s) omvandling 1949 till ett renodlat marxistiskt-leninistiskt parti. Likaså var DDR/Östtyskland en stat som i sin konstitution tvingade det kvarvarande Socialdemokratiska partiet (SPD) att i sina partistatuter ”underordna sig arbetsklassens parti”, alltså det kommunistiska SED. Denne på ytan socialdemokratiske journalist umgicks och samarbetade med höga, kända och framskjutna svenska socialdemokrater.

Det gällde också DDR-ambassadens i Stockholm pressattaché, Wolfgang Eschka, som tillika var STASI-resident i Sverige. Han uppgav själv i en intervju med en bokförfattare att han umgicks med följande personer: 1)  xxx 2) xxx, profilerad vänsterjournalist 3) xxx och 4) xxx.

Andra aktörer som låtit tala om sig i dessa sammanhang är KGB-männen Nikolaj Nejland och Jevgenij Gergel, den senare kontaktman till en annan framträdande ”vänsterjournalist”, som ”så när hade snärjts i KGB:s nät”. Vid sin stationering i Sverige skall Gergel haft som särskild uppgift att ”komma åt” dels IB dels ”Stay Behind”-organisationen. Denna organisations karaktär gör den till det mest hemliga man hade i landet. Många har därför försökt avslöja den.

Många fler namn är kända och får publiceras allteftersom.

(utdrag ur Dagbok från UD Vol 2).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s