Den geopolitiska gränslinjen mot Ryssland – viktigt bevara status quo!

Den geo-politiska gränslinjen mot Ryssland – viktigt bevara status quo

 Utdrag ur kommande Dagbok från UD Volym 3:

Umeå var intaget av ryska styrkor. Den 23 mars 1809 kapitulerar svensk trupp vid Kalix. Vid ett slag den 15 maj 1809 tvingas svenska styrkor bort från Skellefteå. I augusti 1809 misslyckas ett svensk försök att återta Umeå. Slaget vid Piteå den 25 augusti 1809 följdes av Piteå plundring. Detta var finska krigets sista strid. Vapenvila ingicks den 2 september 1809. Den hårda slutliga freden slöts i Fredrikshamn den 17 april 1809. Sverige tvingades avstå från Finland, Åland samt delar av Västerbotten och Lappland öster om Torneå och Muonio älvar. Det forna ”östra Sverige” omvandlades till det ryska storfurstendömet Finland, vilket blev den självständiga staten Finland 1917. Freden i Fredrikshamn måste klassas som den största katastrofen i Sveriges historia.

Halva riket ”var borta” till följd av att Sverige dragits in i det europeiska maktspelet före och efter det Napoleonska kejsarrikets uppgång och fall. Å andra sidan hade det ”moskovitiska väldet” genom det finska kriget 1808-1809 lyckats i sina sekellånga ambitioner att förflytta sin geo-politiska gränslinje västerut ända fram till Bottenhavet och Bottenviken. En militär-politisk framgång som endast kan mäta sig med freden i Nystad 1721 – efter Karl XII:s död vid Fredriksstens fästning i Norge den 30 november 1718 – då Ryssland flyttade fram sin gräns till egentliga Östersjöns stränder genom att tvinga Sverige avträda bland annat sina finska och baltiska provinser Livland, Estland, Ösel, Dagö, Ingermanland, Viborgs län samt södra delen av Kexholms län. En katastrof i full paritet med freden i Fredrikshamn 1809. Sveriges stormaktsroll var 1721 till ända. Sveriges roll i Östersjön var radikalt förändrad. Ryssland var nu framme vid Östersjöns stränder, ett långsiktigt ryskt mål som äntligen hade gått i uppfyllelse. Strävan efter öppet vatten för den ryska flottan. Rysslands eviga problem, där den främsta motståndaren mot rysk expansion i det Nordiska rummet historiskt sett varit Sverige i dess olika geografiska skepnader (Sverige i Kalmarunionen, Stormakts-Sverige med sina tyska och baltiska provinser eller Sverige-Finland eller Sverige-Norge).

Genom Finlands och de Baltiska republikernas självständighet 1917-1918 – i samband med den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland 1917 – förskjuts den geo-politiska gränsen till det ”moskovitiska väldet” åter österut. Ryssland förlorar åter den direkta kontakten med Östersjöns, Bottenhavets och Bottenvikens stränder, liksom över Åland, detta viktiga lås till det bottniska rummet. Genom Sovjetunionens illegala annektering 1940 av Estland, Lettland och Litauen i samband med 2:a världskrigets utbrott 1939 kommer Sovjetunionen/Ryssland åter fram till Östersjöns stränder, dock endast för att 1941 avlösas av Nazi-Tysklands ockupation av de baltiska staterna. Fram emot krigsslutet införlivas 1944 åter de baltiska republikerna i Sovjetunionen, ett tillstånd som varar fram till Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1990-1991, då Estland, Lettland och Litauen åter blir självständiga stater. Ryssland/ Sovjetunionen förlorar åter den direkta kontakten med Östersjön (bortsett från enklaven Kaliningrad och det inträngda området kring Sankt Petersburg längst in i Finska viken).

Genom Sovjetunionens och kommunismens fall i början på 1990-talet fall omvandlas även det ”kommunistiska Polen” till en demokratisk stat. Den kommunistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR eller Östtyskland) införlivas den 3 oktober 1990 med Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland), då Berlin åter blev det enade Tysklands huvudstad. Den 26 december 1991 upplöstes det kommunistiska Sovjetunionen. Stalins och kommunismens maktvälde över östra Europa alltifrån 2:a världskrigets slut 1945 – vilande på Röda arméns bajonetter – föll 1990-1991, efter 45 års förtryck av de östeuropeiska och baltiska ländernas befolkning. Den 1955 bildade Warszawa-pakten upplöstes i samband med Sovjetunionens fall. De befriade östeuropeiska staterna sökte skydd för sin självbestämmanderätt och suveränitet genom anslutning såväl till den Europeiska Unionen EU som till den 1949 bildade Atlantpakten, mer känd under förkortningen NATO (North Atlantic Treaty Organisation), den demokratiska västvärldens försvars- och samarbetsorganisation

Sovjetunionens diktator Stalin gjorde ihärdiga försök att återerövra det gamla ryska Storfurstendömet Finland, dels genom sovjetiskt stöd till den ”röda sidan” i det finska inbördeskriget 1918, dels genom Vinterkriget 1939 dels genom det s k Fortsättningskriget 1941, då Finland i sin kamp mot Stalin mottog militär hjälp från Nazi-Tyskland samt dessutom deltog på Nazi-Tysklands sida i operation Barbarossa, d v s det tyska angreppet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 efter att 1939 års Molotov-Ribbentrop-pakt hade fallit. Genom den s k Mellanfreden mellan Finland och Sovjetunionen den 19 september 1944, med hårda villkor, samt genom Parisfreden 1947 överlevde i varje fall Finland som en fri och suverän nation, ehuru landet även fortsättningsvis kom att ligga under ”sovjetisk kontroll” genom 1948 års s k VSB-pakt.  (1948 års fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland), vilken upphörde först 1992. Med hänsyn till denna sovjetiska bindning var det omöjligt för Finland att ens överväga medlemskap i NATO.

Inte heller Tage Erlanders socialdemokratiska regering med Östen Undén som utrikesminister ”vågade” vid NATO:s bildande 1949 bestämma sig för svenskt medlemskap i denna kollektiva västliga demokratiska försvarsorganisation, trots att de socialdemokratiskt styrda Danmark och Norge beslutade sig för att t o m delta som grundare av NATO. Jag har i volym 2 av Dagbok från UD belyst de faktorer som låg bakom denna svenska ”tvekan”, som inte minst var av rent ideologisk art. Sverige höll sig i NATO-vägvalet 1949 – förutom till de starkt ideologiska preferenserna till förmån för det marxistiskt-kommunistiskt styrda Sovjetunionen – till den s k 1812 års politik, grundlagd av den svenske kronprinsen Karl Johan Bernadotte efter dennes val 1810 till svensk tronföljare efter kung Karl XIII. Den s k 1812 års politik har definierats på följande sätt: dels begravde Sverige stridsyxan mot Ryssland, dels kompenserades Sverige med Norge efter förlusten av Finland, dels företog Sverige en strategisk reträtt från europeisk politik i tiden efter kejsare Napoleons abdikation 1814. Sveriges kronprins Karl Johan inledde således 1812 något av en ”entente cordial” med Ryssland, en politik som de tidiga socialistiska och socialdemokratiska partihövdingarna ”gillade fullt och fast” och har fortsatt ända fram till skrivande stund 2015.

Men här måste infogas att mellan stadfästandet av 1812 års politik och den radikalt ändrade situationen under såväl 1:a som 2:a världskriget hade så dramatiska förändringar skett (bl a ryska revolutionen 1917 och den kommunistiska staten Sovjetunionens tillkomst 1922), järnridåns tillkomst efter 2:a världskrigets slut 1945, Atlantpakten/NATO:s bildande 1949, haveriet i förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund 1949, tillkomsten av den sovjetisk-finska VSB-pakten /1948 års fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland/ samt Warszawapaktens bildande 1955) att de ursprungliga parametrarna för 1812 års politik för länge sedan hade brustit. Och därmed egentligen lösgjort Sverige från hänsynstagande till dessa parametrar.

Den 5 november 1810 omfamnar i Rikssalen på Stockholms slott kung Karl XIII sin andre adoptivson fursten av Ponte Corvo och tillika den forne marskalken av Frankrike Jean Baptiste Bernadotte nu med det försvenskade namnet Karl Johan. Dennes val vid riksdagen i Örebro den 16 augusti 1810 till svensk kronprins – efter kronprins Karl Augusts död den 28 maj 1810 – tillkom främst genom löjtnanten Otto Mörners mer eller mindre självsvåldiga agerande, men vilket, måste man ändå säga, ”på ett ytterst märkligt sätt” blev Ständernas beslut i tronföljdsfrågan. Plötsligt hade Sverige – till ”sin förvåning” – en fransk marskalk som tronföljare och kronprins.

Till saken hör att den allmänna känslan i Ständerna liksom ute i landet efter den just ingångna katastrofala freden i Fredrikshamn den 17 april 1809 – med det förlorade Finland – var att endast en erfaren kejsare Napoleon närstående krigsvan fransk marskalk kunde reda ut det för Sverige synnerligen komplicerade läget samt återta det förlorade Finland. Det var återtagandet av Finland som var den främsta faktorn i valet av en fransk marskalk, vilken antogs med kejsarens hjälp kunna återta den förlorade rikshalvan. Kejsare Napoleon gav också under viss tvekan den 23 september 1810 fursten av Ponte Corvo tillstånd att anta erbjudandet av den svenska tronen.

Väl inträdd i sin roll som svensk kronprins och de facto makthavare under den gamle slagrörde kungen låter Karl Johan sin realistiska syn på Napoleons välde och dettas framtida bestånd färga sin utrikes- och säkerhetspolitik. Det är alltså nu som Sverige närmar sig antagandet av den s k 1812 års politik som faktiskt varit den styrande faktorn i svensk utrikes-, säkerhets- och neutralitetspolitik under 200 år. Det som i folkmun går under devisen ”200 år av fred”. Alltså en freds- och neutralitetspolitik som gällt ända fram till i skrivande stund 2015. Men där Rysslands agerande fr o m annekteringen av Krim och kriget i Ukraina 2014 – samt dess hotfulla agerande mot såväl Sverige som alla andra länder – har fått den säkerhetspolitiska debatten att fortsatt referera till Karl Johans ”1812 års politik” som den ”enda vettiga”. Detta trots att Sverige åtskilliga gånger sedan 1812 avvikit från denna politik, inte minst senast konfirmerat av Sveriges inträde i den Europeiska Unionen EU år 1995. Alltså ett klart inträde på den europeiska scenen, tvärt emot vad som ”1812 års politik” ansågs innebära. Vad innebär egentligen Karl Johan Bernadottes ”1812 års politik”?

Mats Bergquist säger härom år 2012 (alltså vid 200-årsminet av 1812 års politik) i en recension med titeln ”1812: svensk och finsk vändpunkt” följande:”Recensenten har i annat sammanhang (Nordisk Tidskrift 2009:1) hävdat fyra sådana vändpunkter i Sveriges förhållande till omvärlden, vilka intressant nog inträffat med ungefär 200 års mellanrum, nämligen 1434, 1630, 1812 och 1995. Det första årtalet avser Engelbrektsupproret som innebar den första spiken i den dansk-norsk-svenska unionens kista, första steget i demonteringen av den danska dominansen i Norden samt början på kampen för en svensk nationalstat . År 1630 beslöt Gustav II Adolf att intervenera i trettioåriga kriget – förmodligen det enskilt mest dramatiska beslutet i svensk historia – och förde därmed in Sverige på den europeiska politiska scenen, vilket beslut Ingvar Carlsson på sätt och vis bisserade 1991 då hans regering ansökte om medlemskap i EU. Men då hade den franske marskalken Bernadotte som nyvald svensk kronprins under mellantiden, 1812, genom sin allians med samme ryske tsar som i Fredrikshamn 1809 berövat Sverige en tredjedel av dess territorium och en fjärdedel av dess befolkning, beslutat att Sverige skulle dra sig tillbaka från Europa. Detta blev 1812 års politik, som varat till dessa dagar. I svenska politikermemoarer eller – biografier över politiker under 1800- och 1900-talets första hälft – spelar Europa ingen stor roll. Vi firar i år 200-årsjubileet av denna vändpunkt i svensk historia.”

Sverige gjorde ett strategiskt vägval 1991 bort från ”1812 års politik” genom att den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson då ansökte om svenskt medlemskap i den västliga Europiska unionen. Sverige blev medlem av EU 1995, där det numera är Lissabonfördraget av 2007 (trädde i kraft 2009) som styr såväl Sveriges inrikes- som utrikes- och försvarspolitik. Sverige genomgick 1995 ett paradigmskifte och återinträdde på den europeiska scen som landet lämnade i samband med Napoleonkrigen 1812-1814. Det är av stor vikt utifrån västliga demokratiska kriterier sett att Sverige fasthåller vid den Europeiska Unionens freds- och demokratiprojekt och inte frånfaller den inledda politiken genom att fortsätta referera till ”1812 års politik” som den ”enda rätta” i Sveriges förhållande till det numera alltmer hotfulla Ryssland. I förlängningen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik ligger en naturlig anslutning till NATO, inte minst av vikt för att bevara status quo för den idag gällande gränslinjen mot det ”moskovitiska väldet”. Ryssland måste acceptera att spela enligt ”regelboken” och respektera principen om folkens självbestämmanderätt och suveränitet, vilka principer skyddas av folkrätten och FN-stadgan. Gör Ryssland inte det återstår någon form av militär situation där endast NATO kan skydda Sverige från att återfalla i ”1812 års politik”. Eller ännu värre: bli en ”buffertstat” till ett alltmer odemokratiskt och diktatoriskt styrt Ryssland – antagligen den enda i Europa

Annonser

One thought on “Den geopolitiska gränslinjen mot Ryssland – viktigt bevara status quo!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s