Förlorade slaget om sovjetpolitiken. Avgick från UD!

Detta inlägg på min Blogg görs i anslutning till mina inlägg idag 2 juni 2015 på Twitter om de intensiva framstötar som görs från vänsterhåll i syfte att ”slippa bygga upp ett militärt försvar mot Ryssland”. Hellre ”gemensam säkerhet” med Putin/Ryssland! Hellre en ”entente” med Putin/Ryssland än att Sverige blir medlem av den västliga demokratiska försvarsalliansen NATO. Hur ”galen” kan debatten tillåtas bli? Hur kan man hysa förståelse för en diktatorisk stormakt utan skrupler som annekterar, krigar och hotar grannländer och f ö hela världen?

Mina erfarenheter och berättelser kring ”underrättelsetemat” återfinns i de två volymer 1 och 2 av Dagbok från UD som kommit ut (3 volymer återstår att utge). Utdrag ur de redan utkomna volymerna 1 och 2  återfinns också på min blogg theutenberg.wordpress.com

Härnedan följer ett utdrag med titeln 

FÖRLORADE SLAGET OM SOVJETPOLITIKEN, AVGICK FRÅN UD! 

Utdrag ur Dagbok från UD Volym 1 (2012) sid 210.

Det är vare sig första eller sista gången jag blir nockad av ”benefit-of-the doubt”-doktrinen. Inte skulle väl Sovjet etc … Det kommer inom några år att hända igen i de svåra sonderingarna och förhandlingarna med Sovjetunionen om gränsdragningen i den s k Vita zonen (ibland kallad gråzonen) vilka jag fick ansvaret för att inleda med syftet att försöka låsa upp den hårt åtdragna knuten i förhandlingarna mellan Sverige och Sovjetunionen (se Del III året 1985).

Händer detta en gång till, skriver jag i Dagboken redan 1983, kommer jag att avgå från befattningen som UD:s Folkrättssakkunnige. Vilket jag också gjorde 1987! Jag ansåg att jag då hade ”förlorat slaget” om Sovjetunionen eller snarare slaget om den svenska sovjetpolitiken. Som UD:s Folkrättsakkunnige hade jag stångat pannan blodig mot en kompakt mur av oförstående ”rådgivare och jasägare”, som tyckte att jag ”bara var bråkig”. Varför skulle jag överhuvudtaget vara kvar i en atmosfär som denna? Var det utefter en rent ideologisk idéuppfattning som ”jasägarna” agerade eller var det efter andra mer okända agendor, frågade jag mig ofta.

Fanns det s k inflytelseagenter som ständigt ”krattade den sovjetiska manegen”, så att den svenska politiken anpassade sig så optimalt som möjligt till sovjetiska, marxistiska, socialistiska eller allmänt vänsterideologiska ståndpunkter? Inte ens Sovjetunionens och kommunismens fall 1991-1992 verkade kunna få denna gruppering på bättre tankar. Först långt in på 2000-.talet tycks statsskutans kurs vara på väg att ändras, även om det går trögt och långsamt. Socialismen hade verkligen satt sig fast i Sverige.

(denna volym 1 skrevs och utgavs slutet av 2012-början 2013. I skrivande stund i juni 2015 har läget blivit minst sagt lika illa).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s