Sovjetisk/rysk påverkan, infiltration och desinformation!

Sovjetisk/rysk påverkan, infiltration och desinformation!

Vi alla märker hur pro-ryska och pro-Putin-anhängare gör sina röster allt starkare. Ryssland och Putin försöker vinna informationskriget över Väst, EU, NATO och andra demokratiska krafter. Detta gäller inte minst här i Sverige, där personer och krafter som var aktiva redan under 1960-70-talets ”röda våg” fortfarande gör sig breda i informationsflödet. Med syftet att till varje pris förhindra att Sverige äntligen blir formell medlem av NATO, vilket Sverige fortfarande 66 år efter NATO:s bildande 1949 inte är.

Eftersom Sverige f n inte har något försvar att tala om medan det ryska direkta hotet tilltar är det en nödvändighet – för dem som verkligen vill försvara Sverige – att Sverige snarast ansluter sig till den enda militära organisation som i realiteten kan försvara Sverige mot Rysslands allt starkare hotfulla åtgärder (inte minst mot det helt försvarslösa Gotland), nämligen NATO. Detta är de demokratiska västmakternas militära samarbetsorgan, direkt omnämnt i EU:s grundfördrag Lissabonfördraget. Sverige är sedan 1995 medlem av EU och måste därför i första rummet honorera EU-fördragets regler och bestämmelser. Ett formellt inträde i NATO är en naturlig följd av Sveriges inträde i EU för 20 år sedan. Av EU:s 28 medlemsstater är det endast Sverige, Finland, Österrike, Irland och Malta som inte samtidigt är med i NATO.

I de hitintills utkomna två volymerna av Dagbok från UD beskriver jag i detaljerade ordalag den ”kamp” jag som UD:s Folkrättssakkunnige (1976-1987) utkämpade mot den dåvarande svenska socialdemokratiska eftergiftspolitiken mot Sovjetunionen. Denna kännetecknades inte minst av en ideologisk slagsida till förmån för kommunism/marxism och allmänt vänstertänkande. Eftersom jag själv sedan unga år tjänstgjorde i försvaret på sådana positioner som gav mig stor insyn i ”allt hemligt som hände” insåg jag tidigt att Sveriges verkliga fiende utgjordes av det kommunistiska Sovjetunionen (fr o m 1991 åter Ryssland). Och att den enda verkliga militära hjälpen stod att få hos NATO, med vilken organisation vi hemligen samarbetade.

Parallellt tjänstgjorde jag i UD. Åren 1966-1976 som ”vanlig diplomat” med stationering dels hemma på UD dels i Bagdad, New York och Moskva. Från och med 1976 som UD:s Folkrättssakkunnige. På denna viktiga position i UD hade jag emellertid ”mäktiga motståndare” i departementet, vilka själva stod på de ”röda barrikaderna” alltifrån 1960-talets början och framåt. I mars 1987 – efter att jag hade innehaft befattningen som UD:s Folkrättssakkunnige i ett decennium 1976 – 1987 – avgick jag från posten ”i protest” mot bl a den då förda svenska sovjetpolitiken. Jag hade 1976 efterträtt Hans Blix på posten som folkrättssakkunnig i UD, vilken då (efter Thorbjörn Fälldins tillträde som statsminister i oktober 1976) blev statssekreterare i UD.

Vad jag vill understryka med detta inlägg är att de UD-män som på 1960-70-talet stod ”på de röda barrikaderna” fortfarande utgör den ”styrande klicken” bakom den nuvarande svenska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Där de fortfarande – efter ett antal decennier – har blicken riktad mot Moskva. Det var där de hämtade sin ideologiska näring, trots att den dåvarande Sovjet-staten utgjorde en av de värsta terrorstaterna i historien med miljontals människor döda och mördade i tvångslägren. Men hur de rödglödgade vänsteraktivisterna idag kan finna ideologisk näring i Putins nuvarande autokratiska Ryssland är en fullständig gåta.

I min Dagbok från UD understryker jag gång på gång hur oerhört framgångsrika de öst-statliga underrättelsetjänsterna var i sina desinformations- och påverkanskampanjer i Sverige. De lyckades långt utöver sina egna förväntningar att närmast totalt kunna initiera och styra 60-70-talets vänstervåg, där de hade Sverige ”fullständigt i sin hand”. Och många svenskar mottog det desinformerade budskapet med ”öppna armar – och svalde det ”med hull och hår”. Varför? Fanns det ingen motståndskraft hos svenska folket?

Situationen idag är närmast identisk med den situation som rådde under det kalla kriget. Den ryska underrättelsetjänsten arbetar minst lika effektivt som sin föregångare KGB. Och svenska folket förmår fortfarande inte urskilja vad som ligger i Sveriges och folkets eget intresse. Inflytandeagenterna och desinformationen kommer inte att ”ge sig” förrän Sverige – som det enda europeiska land – får någon form av öppet eller underförstått ”non-aggressions-avtal” med Putin – långt bort från de demokratiska ideal som Sverige har påtagit sig sträva efter genom inträdet i EU för 20 år sedan. De i EU-fördraget knäsatta demokratiska grundsatserna förpassas därmed i den desinformerade debatten tyvärr allt längre ut i periferin.

Idag känner jag för att göra ett utdrag ur kapitel 22 i Dagbok från UD Vol 2, som handlar om det oerhörda påverkans- och desinformationstryck som Sverige var utsatt för under det kalla kriget från KGB, GRU, STASI, IA samt polska och tjeckiska underrättelsetjänsten med flera organ. Och som är likadant idag. 

Utdrag ur Dagbok från UD Vol 2 kap 22:

Som nämnts i andra sammanhang dömdes översten i Flygvapnet Stig Wennerström den 12 juni 1964 till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjets räkning. I Wennerströms fall hade väl GRU/KGB frångått den annars gällande principen för rekrytering av agenter/spioner att dessa normalt skulle hämtas från ”de ideologiskt bereddas” skara, inte gärna där utanför. Efter murens fall 1989 skröt ju den östtyske spionchefen Markus Wolf öppet om sina STASI-agenter – vilka han kallade för ”kunskapare för fred” – samt poängterade deras starka politiska och ideologiska engagemang. Den ideologiska grunden för rekrytering av agenter/ spioner var mycket viktigare än vad man velat tro. Ideologin låg nog innerst inne också till grund för den svenska kommunist-och sovjetvänliga politiken. ”Den sanna socialismen” hägrade som slutmål såväl för Socialdemokratin som för Marxism-leninismen. Det var ”bara” vägen dit som skiljde dem åt.

KGB/STASI sökte alltså enligt denna ”rekryteringsformel” sina agenter i de kretsar som var mest ideologiskt motiverade att samverka med dessa organ. ”Agentkriget” hade emellertid en illegal och en legal värld mellan vilka gränsen var minst sagt suddig. Vid något stadium övergick normala legitima kontakter till något som inte var normala legitima kontakter, utan någon betydligt mer. Ville frejdade vänsterpolitiker och vänsterjournalister inte gå över gränsen till det illegala gällde det att snabbt stoppa just vid ”brytpunkten” mellan ”normalt umgänge” och ”brottslig verksamhet”.

Socialdemokratin var naturligtvis – såsom ”ideologisk granne” till kommunismen/ marxism-leninismen – i högsta grad utsatt för infiltration. Hur besvarade då Socialdemokratin sådana ideologiska påtryckningar och ”propåer att spela med i det kommunistiska spelet”, som ju huvudsakligen och definitionsmässigt var riktat mot Väst”? Att värva bundsförvanter i kommunismens kamp mot Väst var infiltrationens och påtryckningarnas ultimata syfte.

Relaterat till Östs ”propåer och påtryckningar att spela med” valde man från Socialdemokratins sida två huvudinriktningar. Den ena huvudinriktningen var ”att spela det anti-västliga och pro-kommunistiska spelet” framförallt i Tredje världen (Latinamerika, Cuba, Afrika, Asien, Indien) genom Socialistinternationalen, vilket förklarar denna organisations uppsving och betydelse under 1970-1980-talen.

Detta sammanfaller med Willy Brandts och Olof Palmes mest intensiva perioder och med Bernt Carlssons tid som sekreterare i Socialistinternationalen. Detta sammanfaller dessutom tidsmässigt med Palmekommissionens verksamhet och det sommaren 1982 utgivna dokumentet ”Gemensam säkerhet”. I detta ingick Sovjetunionen som en viktig komponent i det ”gemensamma säkerhetsarbetet”. Samma roll som Bernt Carlsson spelade i Socialistinternationalen spelade Anders Ferm i Palmekommissionen, där ”efterspelet” till den svenska protestnoten till Sovjetunionen den 26 april 1983 leder fram till den s k Ferm Arbatov-affären. Palme måste ha haft svårt att hålla samman detta mångfasetterade internationella storspel.

Det är också här den socialdemokratiska taktiken ”går snett”. För USA/ Väst framstod det socialdemokratiska agerandet i Tredje världen via Socialistinternationalen som ett direkt avståndstagande från USA:s och Västs demokratiska premisser och idévärld. I Moskva begriper man inte heller det ”socialdemokratiska spelet” via Socialistinternationalen, utan ser verksamheten som oönskad konkurrens samt som försök att störa Östs inflytande i den Tredje världen. När Olof Palme (mördad den 28 februari 1986) genom Socialistinternationalen och sin gode vän Rajiv Gandhi (mördad den 21 maj 1991) medverkade till att Sverige fick sälja haubitsar till Indien (Boforsaffären) irriterade detta såväl konkurrenterna i Frankrike som i Sovjetunionen. Med vilket resultat?

Den andra huvudriktningen i Socialdemokratins bemötande av ”uppvaktningarna från Öst” (från KGB/STASI m fl ) var helt enkelt att ”absorbera inflytandeimpulserna från Öst”, d v s ”svälja betet” och verka i ”den av Sovjet/Öst/KGB/STASI önskade eller föreslagna riktningen”. I Östtyskland drevs denna form av påtryckningsarbete mot den västtyska socialdemokratin av Hauptverwaltung Aufklärung (HV A/X) och byggde i grunden på ett doktorsarbete 1970 vid Stasis högskola i Potsdam av MfS-översten Curt Gailat med titeln ”Der Kampf um die Durchsetzung demokratischer Entwicklungsprozesse in Westdeutschland sowie die politisch.operative Aufgaben zur Förderung und Formierung sozialer Kräfte und politischer Platformen.” (Kampen för att genomdriva demokratiska utvecklingsprocesser i Västtyskland liksom de politisk-operativa uppgifterna med att främja och skapa progressiva sociala krafter och politiska plattformar”). Häri instrueras om hur man genom olika metoder skapar agenter av olika slag och sociala plattformar för agenternas verksamhet. Adepterna görs ”ideologiskt insats- och stridsberedda” och ”opereras in” i lämplig politisk plattform, i detta fall det västtyska socialdemokratiska partiet.

Därmed blev inriktningen att satsa på en korsning av perspektiv-agenter och inflytande-agenter. Arbetet hade en detaljerad genomarbetad plan hur MfS skulle kunna penetrera den västtyska socialdemokratin (liksom även de Gröna) och därmed ”tränga den västtyska socialdemokratin mot vänster”.

Man rekryterade ett stort antal socialdemokratiska förbundsdagsledamöter (27 st) inom detta program men även CDU-are (13 st) samt FDP-are (3 st). Kulmen på HV A/X:s infiltration i västtysk politik var placerandet av STASI-spionen Günter Guillaume som förbundskansler Willy Brandts närmaste medarbetare. DDR kom alltså ända inpå livet på den styrande västtyska instansen, vilket var grundsyftet med hela Potsdam-programmet.

Guillaume hade utbildats vid spionskolan i Belzig och fick – efter erhållen asyl i Västtyskland – 1957 order från MfS att söka bli medlem av västtyska socialdemokratiska partiet SPD, efter att hans och agenthustrun Christels son hade fötts samma år. Det var vid Willy Brandts tillträde som förbundskansler som den framträdande socialdemokraten Georg Leber den 13 november 1969 presenterade Guillaume för Brandts kanslerminister Horst Ehmke. Efter vissa indikationer överenskoms med Egon Bahr att Guillaume skulle utfrågas ytterligare om sin bakgrund, vilket skedde genom ett förhör den 7 januari 1970. Efter förhöret godkändes han och flyttades tillsammans med sin hustru till Bonn. Han fick nu tillgång till viktiga dokument, bl a om de västtyska ståndpunkterna i förhandlingarna med DDR om tillträdet till Berlin 1972, förhörsprotokoll från flyktingsupptagningsläger samt korrespondens mellan olika västtyska politiker.

I mars 1973 får det västtyska kontraspionaget indikationer på att ”allt inte står rätt till”. I juni 1973 skulle Willy Brandt med familj göra en resa till Norge, där de ägde en stuga nära sjön Mjösa vid Hamar. Även om misstankarna mot Guillaume hade stärkts fick han ändå medfölja på resan. På återresan med bil från Hamar träffar han på Hotell Hallandia i Halmstad den 31 juli 1973 sin ledningsofficer som på hotellet får tillgång till en av de attachéportföljer Guillaume hade med sig till Norge för att förvilla ev övervakning. I väskan fanns hemliga NATO-planer vid kärnvapenkrig samt korrespondens med president Nixon, som alltså östtyska MfS får direkt tillgång till genom Guillaume.

Den 24 april 1974 hölls husrannsakan hos Guillaume, som erkände sitt spionage på stående fot. Han dömdes till 13 års fängelse och hustrun Christel till åtta år. 1981 frigavs han i utbyte mot inte mindre än åtta västliga spioner och mottogs av spionchefen Markus Wolf med röda rosor (filmen hittades efter DDR:s kollaps). Guillaume avled 1995.  Vid avslöjandet av Guillaume 1974 tvingades Willy Brandt avgå som Västtysklands förbundskansler. DDR/STASI hade alltså nått ända inpå den styrande maktinstansen. Detta var alltid syftet med såväl KGB som DDR-infiltrationen. Att direkt kunna påverka maktens främste utövare. Att förse denne med lämpligt ”entourage”.

STASI-bearbetningen av den västtyska socialdemokratin hade sin motsvarighet även i Sverige, som hade en socialdemokrati av liknande snitt som i Västtyskland. Även här gällde det att påverka såväl regeringen som riksdagens ledamöter liksom andra beslutsfattare och journalister ”till vänster”. Detta ”påverkansarbete” – så länge det inskränkte sig till detta – var primärt inte liktydigt med spioneri men utgjorde ändå en dold påverkan på det politiska livet. I detta påverkans- och rekryteringsarbete hade emellertid här i Sverige KGB huvudansvaret och STASI mer en assisterande roll. Detta inflytandearbete, som åtminstone i stora stycken var icke-olagligt och svårt att bevisa i de fall det var olagligt, återspeglas t ex i några av de STASI-fall som berör Sverige.

Utan att konkretisera ”alltför mycket” gällde det t ex xxx (xxx se Dagbok från UD Vol 2), en socialdemokratisk free-lance-journalist på xxx-tidningen som ”brann för DDR”, d v s den stat som hade fängslat 4-5000 av de av hans socialdemokratiska partikamrater som hade motsatt sig det kommunistiska ”Tysklands Socialistiska Enhetspartis” (SED:s) omvandling 1949 till ett renodlat marxistiskt-leninistiskt parti. Likaså var DDR/Östtyskland en stat som i sin konstitution tvingade det kvarvarande Socialdemokratiska partiet (SPD) att i sina partistatuter ”underordna sig arbetsklassens parti”, alltså det kommunistiska SED. Denne på ytan socialdemokratiske journalist umgicks och samarbetade med höga, kända och framskjutna svenska socialdemokrater.

Det gällde också DDR-ambassadens i Stockholm pressattaché, Wolfgang Eschka, som tillika var STASI-resident i Sverige. Han uppgav själv i en intervju med en bokförfattare att han umgicks med följande personer: 1)  xxx 2) xxx, profilerad vänsterjournalist 3) xxx och 4) xxx.

Andra aktörer som låtit tala om sig i dessa sammanhang är KGB-männen Nikolaj Nejland och Jevgenij Gergel, den senare kontaktman till en annan framträdande ”vänsterjournalist”, som ”så när hade snärjts i KGB:s nät”. Vid sin stationering i Sverige skall Gergel haft som särskild uppgift att ”komma åt” dels IB dels ”Stay Behind”-organisationen. Denna organisations karaktär gör den till det mest hemliga man hade i landet. Många har därför försökt avslöja den.

Många fler namn är kända och får publiceras allteftersom.

(utdrag ur Dagbok från UD Vol 2).

Annonser

Den geopolitiska gränslinjen mot Ryssland – viktigt bevara status quo!

Den geo-politiska gränslinjen mot Ryssland – viktigt bevara status quo

 Utdrag ur kommande Dagbok från UD Volym 3:

Umeå var intaget av ryska styrkor. Den 23 mars 1809 kapitulerar svensk trupp vid Kalix. Vid ett slag den 15 maj 1809 tvingas svenska styrkor bort från Skellefteå. I augusti 1809 misslyckas ett svensk försök att återta Umeå. Slaget vid Piteå den 25 augusti 1809 följdes av Piteå plundring. Detta var finska krigets sista strid. Vapenvila ingicks den 2 september 1809. Den hårda slutliga freden slöts i Fredrikshamn den 17 april 1809. Sverige tvingades avstå från Finland, Åland samt delar av Västerbotten och Lappland öster om Torneå och Muonio älvar. Det forna ”östra Sverige” omvandlades till det ryska storfurstendömet Finland, vilket blev den självständiga staten Finland 1917. Freden i Fredrikshamn måste klassas som den största katastrofen i Sveriges historia.

Halva riket ”var borta” till följd av att Sverige dragits in i det europeiska maktspelet före och efter det Napoleonska kejsarrikets uppgång och fall. Å andra sidan hade det ”moskovitiska väldet” genom det finska kriget 1808-1809 lyckats i sina sekellånga ambitioner att förflytta sin geo-politiska gränslinje västerut ända fram till Bottenhavet och Bottenviken. En militär-politisk framgång som endast kan mäta sig med freden i Nystad 1721 – efter Karl XII:s död vid Fredriksstens fästning i Norge den 30 november 1718 – då Ryssland flyttade fram sin gräns till egentliga Östersjöns stränder genom att tvinga Sverige avträda bland annat sina finska och baltiska provinser Livland, Estland, Ösel, Dagö, Ingermanland, Viborgs län samt södra delen av Kexholms län. En katastrof i full paritet med freden i Fredrikshamn 1809. Sveriges stormaktsroll var 1721 till ända. Sveriges roll i Östersjön var radikalt förändrad. Ryssland var nu framme vid Östersjöns stränder, ett långsiktigt ryskt mål som äntligen hade gått i uppfyllelse. Strävan efter öppet vatten för den ryska flottan. Rysslands eviga problem, där den främsta motståndaren mot rysk expansion i det Nordiska rummet historiskt sett varit Sverige i dess olika geografiska skepnader (Sverige i Kalmarunionen, Stormakts-Sverige med sina tyska och baltiska provinser eller Sverige-Finland eller Sverige-Norge).

Genom Finlands och de Baltiska republikernas självständighet 1917-1918 – i samband med den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland 1917 – förskjuts den geo-politiska gränsen till det ”moskovitiska väldet” åter österut. Ryssland förlorar åter den direkta kontakten med Östersjöns, Bottenhavets och Bottenvikens stränder, liksom över Åland, detta viktiga lås till det bottniska rummet. Genom Sovjetunionens illegala annektering 1940 av Estland, Lettland och Litauen i samband med 2:a världskrigets utbrott 1939 kommer Sovjetunionen/Ryssland åter fram till Östersjöns stränder, dock endast för att 1941 avlösas av Nazi-Tysklands ockupation av de baltiska staterna. Fram emot krigsslutet införlivas 1944 åter de baltiska republikerna i Sovjetunionen, ett tillstånd som varar fram till Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1990-1991, då Estland, Lettland och Litauen åter blir självständiga stater. Ryssland/ Sovjetunionen förlorar åter den direkta kontakten med Östersjön (bortsett från enklaven Kaliningrad och det inträngda området kring Sankt Petersburg längst in i Finska viken).

Genom Sovjetunionens och kommunismens fall i början på 1990-talet fall omvandlas även det ”kommunistiska Polen” till en demokratisk stat. Den kommunistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR eller Östtyskland) införlivas den 3 oktober 1990 med Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland), då Berlin åter blev det enade Tysklands huvudstad. Den 26 december 1991 upplöstes det kommunistiska Sovjetunionen. Stalins och kommunismens maktvälde över östra Europa alltifrån 2:a världskrigets slut 1945 – vilande på Röda arméns bajonetter – föll 1990-1991, efter 45 års förtryck av de östeuropeiska och baltiska ländernas befolkning. Den 1955 bildade Warszawa-pakten upplöstes i samband med Sovjetunionens fall. De befriade östeuropeiska staterna sökte skydd för sin självbestämmanderätt och suveränitet genom anslutning såväl till den Europeiska Unionen EU som till den 1949 bildade Atlantpakten, mer känd under förkortningen NATO (North Atlantic Treaty Organisation), den demokratiska västvärldens försvars- och samarbetsorganisation

Sovjetunionens diktator Stalin gjorde ihärdiga försök att återerövra det gamla ryska Storfurstendömet Finland, dels genom sovjetiskt stöd till den ”röda sidan” i det finska inbördeskriget 1918, dels genom Vinterkriget 1939 dels genom det s k Fortsättningskriget 1941, då Finland i sin kamp mot Stalin mottog militär hjälp från Nazi-Tyskland samt dessutom deltog på Nazi-Tysklands sida i operation Barbarossa, d v s det tyska angreppet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 efter att 1939 års Molotov-Ribbentrop-pakt hade fallit. Genom den s k Mellanfreden mellan Finland och Sovjetunionen den 19 september 1944, med hårda villkor, samt genom Parisfreden 1947 överlevde i varje fall Finland som en fri och suverän nation, ehuru landet även fortsättningsvis kom att ligga under ”sovjetisk kontroll” genom 1948 års s k VSB-pakt.  (1948 års fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland), vilken upphörde först 1992. Med hänsyn till denna sovjetiska bindning var det omöjligt för Finland att ens överväga medlemskap i NATO.

Inte heller Tage Erlanders socialdemokratiska regering med Östen Undén som utrikesminister ”vågade” vid NATO:s bildande 1949 bestämma sig för svenskt medlemskap i denna kollektiva västliga demokratiska försvarsorganisation, trots att de socialdemokratiskt styrda Danmark och Norge beslutade sig för att t o m delta som grundare av NATO. Jag har i volym 2 av Dagbok från UD belyst de faktorer som låg bakom denna svenska ”tvekan”, som inte minst var av rent ideologisk art. Sverige höll sig i NATO-vägvalet 1949 – förutom till de starkt ideologiska preferenserna till förmån för det marxistiskt-kommunistiskt styrda Sovjetunionen – till den s k 1812 års politik, grundlagd av den svenske kronprinsen Karl Johan Bernadotte efter dennes val 1810 till svensk tronföljare efter kung Karl XIII. Den s k 1812 års politik har definierats på följande sätt: dels begravde Sverige stridsyxan mot Ryssland, dels kompenserades Sverige med Norge efter förlusten av Finland, dels företog Sverige en strategisk reträtt från europeisk politik i tiden efter kejsare Napoleons abdikation 1814. Sveriges kronprins Karl Johan inledde således 1812 något av en ”entente cordial” med Ryssland, en politik som de tidiga socialistiska och socialdemokratiska partihövdingarna ”gillade fullt och fast” och har fortsatt ända fram till skrivande stund 2015.

Men här måste infogas att mellan stadfästandet av 1812 års politik och den radikalt ändrade situationen under såväl 1:a som 2:a världskriget hade så dramatiska förändringar skett (bl a ryska revolutionen 1917 och den kommunistiska staten Sovjetunionens tillkomst 1922), järnridåns tillkomst efter 2:a världskrigets slut 1945, Atlantpakten/NATO:s bildande 1949, haveriet i förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund 1949, tillkomsten av den sovjetisk-finska VSB-pakten /1948 års fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland/ samt Warszawapaktens bildande 1955) att de ursprungliga parametrarna för 1812 års politik för länge sedan hade brustit. Och därmed egentligen lösgjort Sverige från hänsynstagande till dessa parametrar.

Den 5 november 1810 omfamnar i Rikssalen på Stockholms slott kung Karl XIII sin andre adoptivson fursten av Ponte Corvo och tillika den forne marskalken av Frankrike Jean Baptiste Bernadotte nu med det försvenskade namnet Karl Johan. Dennes val vid riksdagen i Örebro den 16 augusti 1810 till svensk kronprins – efter kronprins Karl Augusts död den 28 maj 1810 – tillkom främst genom löjtnanten Otto Mörners mer eller mindre självsvåldiga agerande, men vilket, måste man ändå säga, ”på ett ytterst märkligt sätt” blev Ständernas beslut i tronföljdsfrågan. Plötsligt hade Sverige – till ”sin förvåning” – en fransk marskalk som tronföljare och kronprins.

Till saken hör att den allmänna känslan i Ständerna liksom ute i landet efter den just ingångna katastrofala freden i Fredrikshamn den 17 april 1809 – med det förlorade Finland – var att endast en erfaren kejsare Napoleon närstående krigsvan fransk marskalk kunde reda ut det för Sverige synnerligen komplicerade läget samt återta det förlorade Finland. Det var återtagandet av Finland som var den främsta faktorn i valet av en fransk marskalk, vilken antogs med kejsarens hjälp kunna återta den förlorade rikshalvan. Kejsare Napoleon gav också under viss tvekan den 23 september 1810 fursten av Ponte Corvo tillstånd att anta erbjudandet av den svenska tronen.

Väl inträdd i sin roll som svensk kronprins och de facto makthavare under den gamle slagrörde kungen låter Karl Johan sin realistiska syn på Napoleons välde och dettas framtida bestånd färga sin utrikes- och säkerhetspolitik. Det är alltså nu som Sverige närmar sig antagandet av den s k 1812 års politik som faktiskt varit den styrande faktorn i svensk utrikes-, säkerhets- och neutralitetspolitik under 200 år. Det som i folkmun går under devisen ”200 år av fred”. Alltså en freds- och neutralitetspolitik som gällt ända fram till i skrivande stund 2015. Men där Rysslands agerande fr o m annekteringen av Krim och kriget i Ukraina 2014 – samt dess hotfulla agerande mot såväl Sverige som alla andra länder – har fått den säkerhetspolitiska debatten att fortsatt referera till Karl Johans ”1812 års politik” som den ”enda vettiga”. Detta trots att Sverige åtskilliga gånger sedan 1812 avvikit från denna politik, inte minst senast konfirmerat av Sveriges inträde i den Europeiska Unionen EU år 1995. Alltså ett klart inträde på den europeiska scenen, tvärt emot vad som ”1812 års politik” ansågs innebära. Vad innebär egentligen Karl Johan Bernadottes ”1812 års politik”?

Mats Bergquist säger härom år 2012 (alltså vid 200-årsminet av 1812 års politik) i en recension med titeln ”1812: svensk och finsk vändpunkt” följande:”Recensenten har i annat sammanhang (Nordisk Tidskrift 2009:1) hävdat fyra sådana vändpunkter i Sveriges förhållande till omvärlden, vilka intressant nog inträffat med ungefär 200 års mellanrum, nämligen 1434, 1630, 1812 och 1995. Det första årtalet avser Engelbrektsupproret som innebar den första spiken i den dansk-norsk-svenska unionens kista, första steget i demonteringen av den danska dominansen i Norden samt början på kampen för en svensk nationalstat . År 1630 beslöt Gustav II Adolf att intervenera i trettioåriga kriget – förmodligen det enskilt mest dramatiska beslutet i svensk historia – och förde därmed in Sverige på den europeiska politiska scenen, vilket beslut Ingvar Carlsson på sätt och vis bisserade 1991 då hans regering ansökte om medlemskap i EU. Men då hade den franske marskalken Bernadotte som nyvald svensk kronprins under mellantiden, 1812, genom sin allians med samme ryske tsar som i Fredrikshamn 1809 berövat Sverige en tredjedel av dess territorium och en fjärdedel av dess befolkning, beslutat att Sverige skulle dra sig tillbaka från Europa. Detta blev 1812 års politik, som varat till dessa dagar. I svenska politikermemoarer eller – biografier över politiker under 1800- och 1900-talets första hälft – spelar Europa ingen stor roll. Vi firar i år 200-årsjubileet av denna vändpunkt i svensk historia.”

Sverige gjorde ett strategiskt vägval 1991 bort från ”1812 års politik” genom att den socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson då ansökte om svenskt medlemskap i den västliga Europiska unionen. Sverige blev medlem av EU 1995, där det numera är Lissabonfördraget av 2007 (trädde i kraft 2009) som styr såväl Sveriges inrikes- som utrikes- och försvarspolitik. Sverige genomgick 1995 ett paradigmskifte och återinträdde på den europeiska scen som landet lämnade i samband med Napoleonkrigen 1812-1814. Det är av stor vikt utifrån västliga demokratiska kriterier sett att Sverige fasthåller vid den Europeiska Unionens freds- och demokratiprojekt och inte frånfaller den inledda politiken genom att fortsätta referera till ”1812 års politik” som den ”enda rätta” i Sveriges förhållande till det numera alltmer hotfulla Ryssland. I förlängningen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik ligger en naturlig anslutning till NATO, inte minst av vikt för att bevara status quo för den idag gällande gränslinjen mot det ”moskovitiska väldet”. Ryssland måste acceptera att spela enligt ”regelboken” och respektera principen om folkens självbestämmanderätt och suveränitet, vilka principer skyddas av folkrätten och FN-stadgan. Gör Ryssland inte det återstår någon form av militär situation där endast NATO kan skydda Sverige från att återfalla i ”1812 års politik”. Eller ännu värre: bli en ”buffertstat” till ett alltmer odemokratiskt och diktatoriskt styrt Ryssland – antagligen den enda i Europa

Förlorade slaget om sovjetpolitiken. Avgick från UD!

Detta inlägg på min Blogg görs i anslutning till mina inlägg idag 2 juni 2015 på Twitter om de intensiva framstötar som görs från vänsterhåll i syfte att ”slippa bygga upp ett militärt försvar mot Ryssland”. Hellre ”gemensam säkerhet” med Putin/Ryssland! Hellre en ”entente” med Putin/Ryssland än att Sverige blir medlem av den västliga demokratiska försvarsalliansen NATO. Hur ”galen” kan debatten tillåtas bli? Hur kan man hysa förståelse för en diktatorisk stormakt utan skrupler som annekterar, krigar och hotar grannländer och f ö hela världen?

Mina erfarenheter och berättelser kring ”underrättelsetemat” återfinns i de två volymer 1 och 2 av Dagbok från UD som kommit ut (3 volymer återstår att utge). Utdrag ur de redan utkomna volymerna 1 och 2  återfinns också på min blogg theutenberg.wordpress.com

Härnedan följer ett utdrag med titeln 

FÖRLORADE SLAGET OM SOVJETPOLITIKEN, AVGICK FRÅN UD! 

Utdrag ur Dagbok från UD Volym 1 (2012) sid 210.

Det är vare sig första eller sista gången jag blir nockad av ”benefit-of-the doubt”-doktrinen. Inte skulle väl Sovjet etc … Det kommer inom några år att hända igen i de svåra sonderingarna och förhandlingarna med Sovjetunionen om gränsdragningen i den s k Vita zonen (ibland kallad gråzonen) vilka jag fick ansvaret för att inleda med syftet att försöka låsa upp den hårt åtdragna knuten i förhandlingarna mellan Sverige och Sovjetunionen (se Del III året 1985).

Händer detta en gång till, skriver jag i Dagboken redan 1983, kommer jag att avgå från befattningen som UD:s Folkrättssakkunnige. Vilket jag också gjorde 1987! Jag ansåg att jag då hade ”förlorat slaget” om Sovjetunionen eller snarare slaget om den svenska sovjetpolitiken. Som UD:s Folkrättsakkunnige hade jag stångat pannan blodig mot en kompakt mur av oförstående ”rådgivare och jasägare”, som tyckte att jag ”bara var bråkig”. Varför skulle jag överhuvudtaget vara kvar i en atmosfär som denna? Var det utefter en rent ideologisk idéuppfattning som ”jasägarna” agerade eller var det efter andra mer okända agendor, frågade jag mig ofta.

Fanns det s k inflytelseagenter som ständigt ”krattade den sovjetiska manegen”, så att den svenska politiken anpassade sig så optimalt som möjligt till sovjetiska, marxistiska, socialistiska eller allmänt vänsterideologiska ståndpunkter? Inte ens Sovjetunionens och kommunismens fall 1991-1992 verkade kunna få denna gruppering på bättre tankar. Först långt in på 2000-.talet tycks statsskutans kurs vara på väg att ändras, även om det går trögt och långsamt. Socialismen hade verkligen satt sig fast i Sverige.

(denna volym 1 skrevs och utgavs slutet av 2012-början 2013. I skrivande stund i juni 2015 har läget blivit minst sagt lika illa).