Från Fälldins första regeringsdeklaration 1977 fram till 2015 – de borgerliga lade sig i linje med det ”socialistiska mantrat” – försvaret utraderat

Från Fälldins första regeringsdeklaration 1977 fram till 2015 – de borgerliga lade sig i linje med det ”socialistiska mantrat” – försvaret utraderat

 Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD VOL 3 KAP 48 (ännu ej utgiven av trycket).

Medverkar också i utformningen av den regeringsdeklaration som skall hållas i utrikesdebatten i riksdagen den 30 mars 1977, där särskilt formuleringarna av “neutraliteten” diskuteras. Talar med kabinettssekreteraren, polchefen, Jan Lundvik och Krister Wahlbäck, den säkerhetspolitiske rådgivaren, om detta. Lördagen den 19 mars är jag t o m hemma hos Karin Söder i hennes villa i Näsbypark och diskuterar regeringsdeklarationen vid “hennes köksbord”. Hur mycket vågar den nya borgerliga regeringen avvika från de heliga och sakrosankta formlerna från de forna socialdemokratiska regeringarna? Det är den stora frågan. Man vill inte ha någon hetsig säkerhetspolitisk debatt efter regeringsdeklarationen, men vill ändå sätta sin “borgerliga prägel” på formlerna. Diskussionen fortsätter i UD på söndagen den 20 mars 1977.

Det skall här sägas att de borgerliga regeringar som styrde Sverige 1976-1982 (Thorbjörn Fälldin/Ola Ullsten), 1991-1994 (Carl Bildt) och 2006-2014 (Fredrik Reinfeldt) hade påtagliga svårigheter att ta initiativet i såväl utrikes- som säkerhetspolitiken utan accepterade det socialistiska/socialdemokratiska 100-åriga ”mantrat” i form av monopol på den ”idévärld, normatik, vokabulär, retorik och debatteknik” som jag avslutningsvis nämner i volym 1 av Dagbok från UD. Borgerligheten – i synnerhet åren 2006-2014 – vågade inte förfäkta sina och sina väljares grundidéer utan lade sig alldeles nära socialdemokratin och dess socialistiska vänsterbudskap.

Med tiden blev detta helt förödande för den politiska debatten och demokratin liksom inför de säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar som Sverige kom att ställas inför från och med Rysslands annektering av Krim i mars 2014 och det direkta krig som Ryssland vid samma tid inledde mot Ukraina. Och där direkta militära hot riktades mot såväl Sverige som dess nordiska och baltiska grannländer. Hade de borgerliga regeringarna hållit fast vid sina grundläggande värderingar avseende försvars- och säkerhetspolitiken – med en positiv USA-och NATO-inställning – hade mycket sett annorlunda ut i den stund då dessa dagboksanteckningar från 1977 redigeras i maj 2015. Ingen vet längre om Sverige överhuvudtaget ”klarar sig” utan eget försvar och med en markerad socialistisk/ kommunistisk/miljöpartistisk USA- och NATO-fientlighet. ”Vi står alltså ensamma utan försvar, militära allianser och vänner”.[1]

Borgerlighetens ansvar är tungt för att den inte under ”maktens åtta långa år” såg till att värna Sveriges försvar och ”styra upp” den svenska säkerhetspolitiken. Ansvaret för ”avskaffandet” av det svenska försvaret – där den centrala ön Gotland idag ligger helt utan militärt försvar – vilar tungt på den moderate statsministern 2006-2014 Fredrik Reinfeldt, som svek sina väljares förtroende. I ett inlägg den 21 april 2014 på SvD:s Ledarblogg – under rubriken Sovjet/Ryssland var och är en farlig stat – ställde jag den relevanta frågan om hur detta ”magistrala analysfel” kunde ha uppkommit:[2]

Nu frågar sig hela etablissemanget varför de har invaggat sig själva i en totalt felaktig föreställning. Mitt svar är att det är mycket beroende på att kritiker och nej-sägare, som jag själv, antingen självmant på sin tid lämnade sina poster i UD och andra relevanta instanser, eller att de sorterades bort. Politikerna ville bara ha ja-sägare på bekostnad av de kärvare och besvärligare experterna. Detta gällde på min tid den socialdemokratiska regeringen, men samma sak tycks tyvärr gälla fortfarande.

Hos experterna fanns dock allt underlag som tänkas kan, men som politikerna valt att lägga ad acta – i dammhögen – och bortse ifrån. Allt skulle styras av politiska preferenser och önsketänkande. Detta utvecklar jag ytterligare i volym 2 av Dagbok från UD. Som tack vare Putins snabba aktion mot Krim och Ukraina möjligen kan ses som mer av relevant text än kalla-kriget-prosa.”

Dagen efter avlevererandet av regeringsdeklarationen, den 31 mars 1977, besöker mig på mitt tjänsterum på UD ministerrådet Jevgenij Rymko från Sovjetunionens ambassad här i Stockholm, min ”bekanting” från MID i Moskva, som förflyttats till sovjetiska ambassaden i Stockholm ungefär samtidigt med att jag 1976 flyttade från Moskva till min nya post som UD:s Folkrättssakkunnige. Det verkar som om han saknat mig och “flyttat efter”. Som nämndes i volym 2 kapitel 22 tillhörde Rymko Sovjetunionens kommunistiska partis Centralkommittés Internationella avdelning (IA), med de speciella uppdrag inom underrättelse- och desinformationsfälten som traditionellt ålåg denna avdelning – i samverkan med KGB och GRU.

I volym 2 har jag pekat på Rymkos speciella nyckelroll såväl vid den sovjetiska ubåtskränkningen i Karlskrona skärgård i november 1981 (U 137) som vid kränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982. Rymko ville vid sitt besök hos mig 1977 – alltså fyra år före U 137 – informera sig om den nya svenska fiskezonen, där gränsförhandlingar inom kort skulle komma att hållas med Sovjetunionen. Han ville också tala om regeringsdeklarationen. Samma konstellation som fanns i Moskva mellan mig och Internationella avdelningen (IA) var nu för handen också i Stockholm men i ombytta roller. Jag uppfattade helt ”den sovjetiska signalen” med Rymkos samtidiga förflyttning till Stockholm.[3]

För att exekvera den nya polarpolitik som jag hade i sikte gällde det att börja någonstans. Utöver alla mina havsrättsliga luntor från arbetet med avhandlingen 1970-1972 samlades nya luntor ihop i UD:s arkiv och bibliotek. Jag ser i dagboken att jag läser in mig på Svalbard och Arktis, men även på Antarktis. Som jag nämnde ovan i samband med beskrivningen av mitt avhandlingsarbete 1970-1972, gällde det att “gå fram” försiktigt, därför att Sverige närmade sig nu “farliga” primärområden för såväl Norge som Danmark (Grönland), Island, Finland och Sovjetunionen, vartill kom de amerikanska, kanadensiska och brittiska strategiska intressena i såväl Arktis som Antarktis. Som sagt, i Arktis rörde sig de strategiska atomubåtarna från både Sovjet och USA.[4] Minsta felgrepp eller okänslighet – eller oskicklighet – kunde bli katastrofal. Men lyckades vi med våra planer kunde detta också stärka det nordiska samarbetet, inte minst de norsk-svenska förbindelserna som inte hade mycket att yvas över sedan 1905.

[1] Sverige inträdde som medlem av Europeiska Unionen EU 1995, samma år som Finland. I EU:s grundfördrag, det s k Lissabonfördraget av 2007 (trädde i kraft 2009) är det kap 2 § 47 som är av betydelse för unionens gemensamma försvar, där det föreskrivs att varje EU-medlem förpliktar sig att ge medlem som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium stöd och bistånd med alla till buds stående medel.

[2] http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014/04/21/brev-till-ledarsidan-sovjetryssland-var-och-ar-en-farlig-stat/

[3] Om Jevgenij Rymko se Dagbok från UD Vol 1 sid 39, 40, 48, 101, 108, 225, 240, 274. Vol 2: sid 51, 52, 53, 302, 352, 415, 416, 422, 423, 427, 428, 438, 444, 446, 464, 471.

[4] Se min bok The Law of the Sea – A Study of Resources and Strategy with Special Regard to the Polar Areas, Tycooly International, Dublin 1984.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s