”Jag såg det kalla kriget äga rum framför mina ögon” – tankar på nätterna i incidentberedskapen under ”kalla kriget”

”Jag såg det kalla kriget äga rum framför mina ögon” – tankar på nätterna i incidentberedskapen under ”kalla kriget”. Roten starta ost!

Utdrag ur Dagbok från UD Vol 2 sid 96-97.

Av olika anledningar kunde roten sändas upp i luftrummet för att markera svensk närvaro i samband med NATO:s flygningar. Givetvis såg vi som satt på våra poster i O 5 NATO:s närvaro som betryggande och välkommen. Det var med isande realism man lärde sig inse att det var mycket lite som skiljde ”det kalla kriget” från ett ”varmt krig” och att Sverige – trots att Sverige genom sitt starka flygvapen räknades som en regional stormakt – inte hade en chans att ensamt klara ett sovjetiskt angrepp mot landet. Jag tänkte ofta på detta när jag satt på post mitt i natten.

Tänk om det anflygande planet inte skulle vända vid beslutslinjen utan fortsätta rakt in mot oss …. Detta formade min syn på både Sovjetunionen och svensk säkerhetspolitik. Varför denna sovjetiska aggressivitet mot oss? Och varför skyddade sig Sverige inte bättre? Vem skulle hjälpa oss om det plötsligt ”hettade till”. Vi kanske aldrig skulle få den förvarning som politiker och andra talade om. Enligt strateger och andra ”förståsigpåare” skulle ett sådant plötsligt direktanfall mot Sverige vara närmast uteslutet, av en massa olika skäl (jfr försvarsdebatten 2013-2014, där ett anfall mot Sverige anses helt uteslutet – ända fram till den ryske presidenten Putins ingripande mot Krim och Ukraina i mars 2014, då den säkerhetspolitiska bilden radikalt ändrades ”över en natt”).

Men där jag på 1960-1970-talen satt i mitt atombombssäkra berg kände jag mig faktiskt inte alls övertygad om det korrekta i dessa bedömningar. Det kunde lika gärna hända nu och här. Jag satt väl helt säker i ”mitt berg”, men inga andra skulle klara sig i händelse av ett massivt angrepp, resonerade jag. Jag skådade in i en ”realismens värld” som det var få förunnat att få se. Jag såg det kalla kriget äga rum framför mina ögon. Ofta informerade vi VO i Försvarsstaben om akuta händelser, liksom VO i Militärområdet (MILO Ö).

I efterhand har avancerade sovjetiska anfallsplaner mot Europa avslöjats. Tänk om det hade hänt då just jag satt där. Bomber över Södertälje och Norrköping med tusentals döda och lemlästade barn och vuxna… Det finns inget heroiskt över ett krig, bara skadade och döda, elände och splittrade familjer. Men det kanske fanns folk i vänstern som tyckte att detta skulle vara en bra utveckling? Att få hamna i det eftersträvansvärda ”sovjetiska paradiset”. Inom ramen för den ”proletära internationalismen” eller rent av inom ramen för den ”socialistiska internationalismen”.

Som framgått ovan drevs i krigsspel och övningar situationen in till den gräns där den svenska neutraliteten ”hade fallit” och att det nu gällde att Sverige med militär hjälp utifrån skulle överleva som nation. Det läget hade alltså inträffat att den av Sverige proklamerade folkrättsliga neutraliteten vid krig mellan främmande makter berörande vårt område inte hade respekterats av de krigförande eller någon av de krigförande makterna, varpå alltså kriget hade förts in på svenskt området. Sverige skyddades inte längre av de folkrättsliga reglerna om neutralitet utan var de facto prisgivet åt de krigförande makterna eller snarare den krigförande makten, där Sovjetunionen var den enda realistiska angriparen.

Som nämnts ovan var det många i spelet deltagande politiker som hesiterade. Man kunde eller vågade inte överge den traditionella ”neutraliteten” utan började laborera med någon av form av ”neutral krigföring”, d v s man kunde inte tänka sig att kriga tillsammans med NATO, inte ens i ett läge där nationens överlevnad stod på spel.

Så hårt hade den svenska neutralitetspolitiken – ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – ”satt sig”, trots att den ”bara” var en självpåtagen doktrin, som Sverige egentligen när som helst kunde överge eller omforma. Det vill säga om man vågade fjärma sig från kronprins Karl (XIV) Johan Bernadottes s k 1812 års politik (konventionerna i Petersburg och Stockholm den 5 och 9 april 1812), vilken utformades efter Sveriges förlust av Finland 1809 och Napoleonkrigen 1803-1812. Den s k 1812 års politik har definierats på följande sätt: dels begravde Sverige stridsyxan mot Ryssland, dels kompenserades Sverige med Norge, dels företog Sverige en strategisk reträtt från europeisk politik i tiden efter kejsar Napoleons abdikation 1814

Men mellan stadfästandet av 1812 års politik och den radikalt ändrade situationen under såväl 1:a som 2:a världskriget hade så dramatiska förändringar skett

  • bl a ryska revolutionen 1917,
  • den kommunistiska staten Sovjetunionens tillkomst 1922,
  • 2:a världskriget 1939-1945,
  • järnridåns tillkomst efter 2:a världskrigets slut 1945,
  • tillkomsten av den sovjetisk-finska VSB-pakten /1948 års fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland/
  • Atlantpakten/NATO:s bildande 1949,
  • haveriet 1949 i förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund 1949,
  • samt Warszawapaktens bildande 1955)

att de ursprungliga parametrarna för 1812 års politik för länge sedan hade brustit. Och därmed egentligen lösgjort Sverige från hänsynstagande till dessa parametrar.

Vad som innerst inne istället gällde var att till varje pris bekämpa en sovjetisk ockupation av Sverige och bevara Sverige som ett fritt land. Detta kunde i realiteten inte ske via en mer eller mindre symbolisk neutralitetspolitik, där den militära försvarskraften i stort sett helt lyste med sin frånvaro, speciellt inte efter uppkomsten av den nya militär-strategiska bilden efter 2:a världskrigets slut och i synnerhet inte efter tillkomsten av den för Sveriges säkerhet farliga sovjetisk-finska VSB-pakten 1948. Enligt pakten kunde sovjetiska trupper komma att stå alldeles inpå de svenska gränserna. Alltså ett första klassens rent militärt hot mot Sverige, som det gällde att möta på ett militärt adekvat sätt om landet skulle överleva. Detta var min ståndpunkt, också efter mitt tillträde som UD:s Folkrättsakkunnige 1976. Att Sverige för sin egen överlevnad måste ha en adekvat militär försvarskraft alternativt på annat sätt ”skyddas militärt”. Detta ansåg jag i synnerlig grad ingick i den Folkrättssakkunniges centrala uppgifter.

———————–

TILLÄGG V-dagen 9 maj 2015 (politiskt vägskäl mellan ”västliga demokratiska ideal” och  ”östlig diktatur”

Man kan säga att de senaste dagarnas händelser i svensk säkerhetspolitik – i synnerhet statsminister Löfvens uppmärksammade intervju i ”Sydsvenskan” om Sverige och Finland som någon av ”buffertzon” eller ”fri geografisk yta mellan militärpakterna” (sic!) – på sitt sätt än en gång stadfäst att det är den s k 1812 års politik som fortfarande gäller för den svenska Rysslands- och säkerhetspolitiken, trots alla de parametrar som radikalt ändrat sig sedan 1812 (se ovan).

Det är olyckligt att den svenska röd-gröna regeringen inte förmår inse att Sverige med sitt minimala eller rent av obefintliga försvar för sin långsiktiga överlevnad som nation kräver medlemskap i en effektiv militärallians – alltså NATO (Atlantpakten). Ansluter sig Sverige inte till NATO medför detta ett såväl militärt som politiskt skymningsläge som just någon form av ”buffertstat” till det alltmer auktoritära Rysslands förmån.

Detta kan i sin tur underminera de i vårt land rådande västliga demokratiska värderingarna om Sverige som en fri och självständig nation med medlemskap i den västliga Europeiska Unionen. Det är denna politiska ledstjärna Sverige måste inrikta sin försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik mot. Inte undfallenhet och servilitet mot ett auktoritärt Ryssland.

Det är många av mina f d äldre kollegor i UD som tillhör ”1812 års män” (liksom jag själv numera uppe i 70-75-80-årsåldern). Men man kan inte lita på att dessa ”1812 års män” representerar den ”objektiva sanningen” eller ”ens någon sanning alls”. Vad de säger är oftast grundat på ett ”nostalgiskt ideologiskt budskap”. Flera av dessa borde också redovisa sina direkta kopplingar till såväl det gamla Sovjetunionen som till det nya Ryssland. De talar alltså främst i ”egen sak”! Mer om detta framgår av Dagbok från UD, volym 1 och 2, liksom det än tydligare kommer att framgå av de kommande volymerna 3, 4 och 5.

Som framgår av detta inlägg ”var jag själv med” i det kalla krigets kamp mot Sovjetunionen. Hur många här på nätet satt i ”operativa militära positioner” i år efter år och såg med egna ögon den sovjetiska aggressiviteten mot vårt land. Jag talar av egen erfarenhet, inte utifrån några ”dimmiga teorier” som många nu ägnar sig åt. Mitt enda problem i incidentberedskapen – I SYFTE ATT SKYDDA SVERIGE – var ”hur mycket militär slagkraft har jag bakom mig”. Hur mycket ”eldkraft” har jag bakom mig? Det var endast det språket som Sovjetunionen förstod. Och detta var ändå under en period få Sverige hade ett mycket starkt flygvapen och där vi kunde ge ordern ”roten starta ost” till de 17 flygbaser över hela landet varifrån beredskapsroten kunde starta. Jämför detta med den miserabla situation som föreligger idag. Arma land! På väg in i ”buffertstatens ideologiska dimma”!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s