Om stats- och utrikesministerns speciella ställningsfullmakt att tala å rikets vägnar – ”bufferttänkande” mm

Angående stats- och utrikesministrarnas s k ställningsfullmakt för riket.

I anledning av den debatt som flammat upp efter statsminister Stefan Löfvens intervju i Sydsvenska Dagbladet ( http://blog.svd.se/ihogermarginalen/2015/05/03/lofven-maste-overge-lofvendoktrinen/ ) är det angeläget påpeka att en statsminister och en utrikesminister har en s k ställningsfullmakt att företräda riket samt att uppträda å rikets vägnar. Vad de än säger och var de än säger det ”binder” uttalandet riket, speciellt om de uttalar sig om rikets försvars- och utrikespolitik satt i relation till andra länder. Detta var vad som hände utrikesminister Margot Wallström i den s k Saudiarabien-affären. Vad en utrikesminister säger, oavsett var det sägs, har officiell tyngd och ”binder” som sagt riket. Samma gäller för en statsminister. En stats- eller utrikesminister kan inte anses som ”pryo” eller ”okunnig” el. dyl. De ansvarar ”fullt ut” för vad de säger. Det är därför som uttalanden/ tal/ anföranden av stats- och utrikesministrarna ”vägs på guldvåg” och normalt föregås av mycket noggranna överväganden inom olika beredningsgrupper.

Speciellt när de gäller relationerna till Finland har alltid stats- och utrikesministrarnas uttalanden (t ex s k linjetal inför Paasikivisamfundet) beretts ytterst noggrant. Samma sak gäller för viktiga intervjuer om känsliga försvars- och utrikespolitiska förhållanden som stats- och/eller utrikesministern håller. Såväl personer i Sverige som i utlandet har anledning sätta tilltro till vad en svensk stats- och/eller utrikesminister uttalar om Sverige och dess försvars-säkerhetspolitiska- eller utrikespolitiska förhållanden. Det är inget som man förväntar i efterhand skall ”avfärdas” som ”okunnigt” eller som ”personliga/okunniga åsikter” etc. Ställningsfullmakten uppställer stort ansvar för vad stats- och/eller utrikesministern uttalar. Det tål alltså ”att tänkas på” före dessa ”säger något”. Vare sig stats- eller utrikesministern kan uttala sig som ”privatpersoner” utan deras uttalanden har alltid officiell prägel. Visserligen kan gränsen vara något flytande ( t ex populärprogram på TV), men detta är hur som helst huvudprincipen.

Alltför stor ”vidlyftighet” har fått parlamentariska konsekvenser för både svenska och utländska stats- och utrikesministrar. Får här erinra om statsminister Palmes ”duster” med riksdagen och riksdagens Konstitutionsutskott KU. Utrikesminister Bodström ställdes inför misstroendevotum i riksdagen p g a sina uttalanden inför journalister om ubåtarna på 1980-talet.

Speciellt i förhållande till Finland har det varit känsligt.  Utrikesminister Hederstierna tvingades 1923 avgå ur statsminister Ernst Tryggers ministär på grund av ett middagstal han höll om försvarspolitisk samverkan med Finland, vilket han inte hade underställt statsministern för godkännande. Utrikesminister Richard Sandler tvingades avgå vid finska vinterkrigets utbrott 1939 då han var oenig med statsminister Per Albin Hansson om den svenska Finlandspolitiken, där han ville ge Finland ett mer aktivt svensk stöd vid det sovjetiska överfallet på Finland.

Vad statsminister Löfvens ”sensationella intervju” i Sydsvenskan leder till vet vi f n inte. Det är självfallet ytterst uppseendeväckande det han säger om Sverige och NATO, nämligen att ”det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.”

Statsministern omnämner här Sverige och Finland som alliansfria, vilket är märkligt med hänsyn till båda ländernas medlemskap i EU i 20 år, sedan 1995. Jag får här hänvisa till mina andra inlägg på denna Blogg, där jag pekar på den militärallians som faktiskt finns i EU:s grundfördrag det s k Lissabonfördraget, som trädde i kraft redan 2009. Sverige – liksom Finland –  är faktiskt med i Unionen/Alliansen EU, som också enligt artikel 42 i Lissabonfördraget är en militär försvarsallians.

Statsminister Löfven pratar i intervjun vidare i termer av ”buffertzonstänkande” – ”geografiskt fria ytor” – som man aldrig tidigare har hört från någon svensk statsminister på detta sätt. Dessutom, säger han, är ”det inte bra om två militärallianser har direktkontakt”!

Detta är märkliga uttalanden, som närmast hörts i Moskvas vokabulär. Här talar han tydligen också på Finlands vägnar, som han valt att lägga Sverige ”i allians med”. Se ovan vad jag skriver om den känslighet som tidigare präglat svensk ”Finlandspolitik” (avgångar mm). Hur sedan NATO-länderna Danmark och Norge – liksom organisationen NATO – skall uppfatta denna intervju är oklart. Antagligen på ett mycket negativt sätt.

Det är också så att EU- och NATO-länderna Estland, Lettland idag gränsar direkt till Ryssland. Är det något fel på detta? Söderöver i Europa ligger Vitryssland och Ukraina som ”buffertar” (fult ord) mot Ryssland. Nu tycks Sveriges statsminister frivillig erbjuda såväl Sverige som Finland som ”buffertstater” till Rysslands förmån. Man häpnar när man hör och ser detta! Sådant ”bufferttänkande” har som sagt aldrig vädrats i sådana här offentliga sammanhang, även om ett sådant arrangemang naturligtvis är ytterst välkommet för den ”nostalgiska vänsterfalang” som alltid syns i dessa sammanhang, förstärkt med de s k 1812 års män (som ännu faktiskt lever, t ex i form av f ambassadören i Ryssland Sven Hirdman).

Men varför skall de självständiga staterna Sverige och Finland – där dessutom Sverige har hela Östersjön mellan sitt eget territorium och de i NATO ingående länderna Estland, Lettland och Lituaen – erbjuda sig som ”geografiskt fria buffertytor” till Rysslands förmån? Det är helt obegripligt.

Beträffande ”buffertzoner” vill jag hänvisa till vad som sägs i min Dagbok från UD Vol 2 sid 360, där jag redogör för mitt första besök på den amerikanska ambassaden i Moskva strax efter att jag tillträtt som svensk diplomat vid svenska ambassaden i Moskva (1974-1976). Här talas om ”containment” och ”accomodation” som begreppen tolkades under Stalins tid.

Annonser

3 thoughts on “Om stats- och utrikesministerns speciella ställningsfullmakt att tala å rikets vägnar – ”bufferttänkande” mm

  1. Svenska skolan rasar i PISA-mätningar (följdfrågan är om OECDs metoder är tillförlitliga eller om våra inhemska betyg är de korrekta. Både OECD och svenska institutioner har intresse av att visa sin kompetens och nytta. Den som kritiserar, kan uppfattas som kompetent. Den som kritiserar mycket kan uppfattas som väldigt kompetent. Mer pengar till de kompetenta!), medan statsministerkvaliteten sjunker i samma omfattning.
    Utbildar inte partierna sina kandidater längre eller förfallet har börjat hos de vuxna, vilket sipprat ner till barnen? Äpplena faller som bekant ej långt ifrån trädet. Det är som om korpalaget i fotboll råkat träda in på en VM-stadion.
    För egen del har jag lika lite till övers för buffliga ryssar i svarta skinnjackor med tillhörande gorillanackar, som New York-strebers som aldrig hållit i en gödselgrep men som har svaren på allt med en rasande munsvada.
    Löfvén är blott symptomet på ett djupare förfall. Vilka som bär ansvaret för detta förfall, det får någon kvalificerad nutidshistoriker reda ut i grunden.
    Ett är väl säkert – om inte våra riksdags- och regeringsledamöter fullt ut är medvetna om innehållet i de internationella traktat tidigare regeringar och riksdagar ingått – så är frågan om de kan hållas för fullt ut ansvariga. Om de inte kan hållas fullt ut ansvariga, är frågan om de skall inneha ansvarsfulla positioner? Om tidigare regeringar och riksdagar inte visste vad de skrev på – kan dessa avtal då anses vara ingångna?

    Gilla

  2. Ping: Håll (rätt) gräns! | annika nordgren christensen

  3. Tack för din intressanta, viktiga och klargörande artikel. Återigen märkliga uttalanden från landets högsta politiska ledning, med risk för såväl ogynnsamma som oväntade konsekvenser.
    För mig som professionellt arbetar med Ledningssystem (bl.a inom Kvalitetsområdet) så hoppas jag på någon form av granskning/ utvärdering av det skedda. Riksrevisionsverket?
    När man reviderar individer i olika befattningar (näringslivet) brukar man kontrollera vad resp individ har för kompetens (meriter) kopplade till sina aktuella uppdrag. Sambandet är enkelt, ju mer komplex befattning, desto mer utbildning & erfarenhet krävs. Denna lagbundenhet förefaller inte finnas på regeringsnivå.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s