Hirdman går utöver gränsen!

Många av mina f d äldre kollegor i UD tillhör ”1812 års män” (dessa är, liksom jag själv, numera uppe i 70-75-80-årsåldern). Om detta uttryck se andra passager i min blogg). Bland dessa märks förre svenske ambassadören i  Moskva (1994-2004) Sven Hirdman och f d ambassadörerna Rolf Ekéus och Anders Ferm, båda med framträdande roller under Olof Palmes tid. Ekéus dessutom som ensamutredare av ubåtsfrågan och ”den svenska neutraliteten” och Ferm som sekreterare i den s k Palme-kommissionen vilken 1982 framlade dokumentet ”Gemensam säkerhet” /alltså med Sovjetunionen/. Framträdande sovjetisk medlem av Palme-kommissionen var medlemmen i sovjetiska kommunistpartiets Centralkommitté Georgij Arbatov (upphovsmannen till den s k Ferm-Arbatov-affären 1983 (om denna se Dagbok från UD volym 1 kap 11 och 19). 

Dessa har i olika debattinlägg nyligen vänt sig mot svenskt NATO-medlemskap, liksom de förespråkar någon form av ”entente med” / ”förståelse för” Ryssland och dess agerande.  Längst i sin förståelse för Ryssland går Sven Hirdman – t o m utöver gränsen för vad som må anses tillåtet/lämpligt  i den krigs- och hotfulla situation som ändå föreligger för vårt land och vår region. Det är  Ryssland som tillskapat det hotfulla läget genom sin folkrättsvidriga annektering av Krim och det direkta kriget mot Ukraina samt i övrigt den demonstrativt hotfulla bild som klart framträder för varje person som ser sig omkring. Rysslands agerande kan omöjligen ursäktas. Det utgör klara brott mot folkrätten och FN-stadgan. Sverige med sin non-existenta försvarsmakt och utan något egentligt militärt paktstöd måste naturligtvis kunna försvara sig. Och det raskt! 

Men man kan inte lita på att dessa ”1812 års män” representerar den ”objektiva sanningen” eller ”ens någon sanning alls”. Vad de säger är oftast grundat på ett ”nostalgiskt ideologiskt budskap” eller ett i praktiken värdelöst ”teoretiserande” kring den svenska säkerhetspolitiken. Flera av dessa borde också redovisa sina direkta kopplingar till såväl det gamla Sovjetunionen som till det nya Ryssland. De talar alltså främst i ”egen sak”! Mer om detta framgår av Dagbok från UD, volym 1 och 2, liksom det än tydligare kommer att framgå av de kommande volymerna 3, 4 och 5.

Sverige – mest lyckade inflytandeoperationen någonsin

Det är under den stora ”vänstervågen” på 1960-70-talen som den ”ideologiska irrfärden” intensifieras i Sverige, mycket tack vare det oerhört skickligt genomförda infiltrations-, desinformations-, inflytandeagents- och propagandaspelet från KGB, GRU, IA, STASI m fl öststatsorgan. Dåtidens underrättelsetjänster såg på ”fallet Sverige” som ett av de historiskt sett mest lyckade sovjetiska ”inflytande-operationerna” någonsin. Det är detta skickliga underrättelsearbete Ryssland nu 50-60 år senare kan ”skörda frukterna av”. Den i Sverige dagsaktuella försvars- och säkerhetspolitiska debatten bevisar detta, där den kommunistiska/socialistska vänsterns agerande ”går Rysslands/Putins ärenden”. Sverige har däremot lagt ned sitt ”psykologiska försvar” och lämnar fältet fritt för propaganda och desinformation.

Utdrag ur Dagbok från UD Vol 2 sid 332. Min vistelse som svensk diplomat i Moskva 1974-1976.

I alla fall kommer jag iväg måndag den 16 september 1974, då jag anländer med SK 768 till Sheremetjevo flygplatsen i Moskva kl 15.20. Det är mitt första besök i Moskva. Som sagt, Sovjetunionen hade jag mest betraktat från en radarskärm och min inställning till det kommunistiska systemet var helt klar. Men man fick väl skilja på Sovjet och Ryssland och det ryska folket. Det kommunistiska eller marxist-leninistiska systemet hade egentligen tvingats på det ryska folket av marxismens ledande koryféer vid bolsjevikernas revolution 1917 under Lenins ledning. Efter all terror och blodiga utrensningar under Lenin och Stalins tid var det ingen som vågade opponera. Miljoner hade dött eller avrättats. Sovjetunionen var alltså en terrorstat i ordets värsta bemärkelse, där ingen form av mänskliga rättigheter accepterades (se kap 42). Hur kom det sig att ingen bland de ledande vänsterpersonligheterna i Sverige förmådde sig se dödandet som den barbariska handling det är, enbart om det så hade gällt ett enda liv.Och om de såg det! Eller visste! Så mycket värre!

Det var som om det kommunistiska systemet ”legitimerade” dödandet, att det s a s ”gick med i paketet”! Och detta i ett land bara en halvtimmes flygning från vårt eget! Detta synsätt kunde jag som sagt aldrig acceptera! Sverige – d v s allmänheten, massmedia, politikerna – har den mest märkliga förmåga att ”gå i taket” och hetsa upp sig för övergrepp och orättvisor i länder hundratals mil från Sverige, men så fort det gäller övergrepp och orättvisor inom armlängds avstånd avtar karskheten i relation till det allt kortare avståndet. Det bålda Sverige fanns helt enkelt inte när det gällde Sovjet och Baltikum! Det låg alltför nära och det var för farligt att protestera så det hördes!

Vol 2 sid 378.  GULAG

Till det svåra i den deprimerande kulturen i Moskva är den ständiga övervakningen såväl ute som hemma. Man kunde vara säker på att vara avlyssnad och t o m ”fotad” både hemma och ute. Det är den nedtryckta atmosfären och det misshandlade folket som gör att ”det skriker i hjärtat”! Men skall folk ha det så här? Att bo 5-6 personer i en 2:a i en förort med några rubler i dagsinkomst. Och opponerar man – GULAG eller någon annan förgäten ort. Så här får det inte vara! Detta överensstämmer inte med demokrati och minimistandards för hur en stat enligt folkrätten skall behandla sin befolkning.

”Satans kommunistsystem” – tänker jag gång på gång! Och detta som många av mina ”vänsterkollegor” på UD och andra vänstermänniskor tycker både är eftersträvansvärt och okej! Varför inte ta hit dessa ”drömmare” på ”kurs och praktik” tänker jag ofta samt låta dem uppleva hela helvetet själva – ända fram till GULAGS portar! Man kunde dock avstå från att realisera det ”sista nackskottet” som vanligtvis en vistelse i GULAG slutar med.

Det är fortfarande denna människofientliga ideologi som spelar stor roll i dagens debatt. Och som i svenska massmedier framförs helt öppet utan nämnvärt motstånd. Ideologin har s a s blivit ”normaliserad”. Det gamla svenska kommunistpartiet (numera under namnet Vänsterpartiet) ingår t o m i dagens regeringsunderlag och är därmed med och formar Sveriges säkerhets- och försvarspolitik med ett uttalat NATO- och USA-hat. Arma land! In i ”buffertstatens dimmor”!

Se mer i DAGBOK FRÅN UD, främst Volym 2 (med detaljer och källor). 

Hur kom det sig att ingen bland vänsterpersonligheterna i Sverige förmådde sig se dödandet i Sovjet som den barbariska handling det är, enbart om det gällt ett enda liv

Hur kom det sig att ingen bland de ledande vänsterpersonligheterna i Sverige förmådde sig se dödandet som den barbariska handling det är, enbart om det så hade gällt ett enda liv.

 Det är under den stora ”vänstervågen” på 1960-70-talen som den ”ideologiska irrfärden” intensifieras i Sverige, mycket tack vare det oerhört skickligt genomförda infiltrations-, desinformations-, inflytandeagents- och propagandaspelet från KGB, GRU, IA, STASI m fl öststatsorgan. Dåtidens underrättelsetjänster såg på ”fallet Sverige” som ett av de historiskt sett mest lyckade sovjetiska ”inflytande-operationerna” någonsin. Det är detta skickliga underrättelsearbete Ryssland nu 50-60 år senare kan ”skörda frukterna av”. Den i Sverige dagsaktuella försvars- och säkerhetspolitiska debatten bevisar detta, där den kommunistiska/socialistska vänsterns agerande ”går Rysslands/Putins ärenden”. Sverige har däremot lagt ned sitt ”psykologiska försvar” och lämnar fältet fritt för propaganda och desinformation.

Utdrag ur Dagbok från UD Vol 2 sid 332. Min vistelse som svensk diplomat i Moskva 1974-1976.

I alla fall kommer jag iväg måndag den 16 september 1974, då jag anländer med SK 768 till Sheremetjevo flygplatsen i Moskva kl 15.20. Det är mitt första besök i Moskva. Som sagt, Sovjetunionen hade jag mest betraktat från en radarskärm och min inställning till det kommunistiska systemet var helt klar. Men man fick väl skilja på Sovjet och Ryssland och det ryska folket. Det kommunistiska eller marxist-leninistiska systemet hade väl egentligen tvingats på det ryska folket av marxismens ledande koryféer vid bolsjevikernas revolution 1917 under Lenins ledning. Efter all terror och blodiga utrensningar under Lenin och Stalins tid var det ingen som vågade opponera. Miljoner hade dött eller avrättats. Sovjetunionen var alltså en terrorstat i ordets värsta bemärkelse, där ingen form av mänskliga rättigheter accepterades (se kap 42). Hur kom det sig att ingen bland de ledande vänsterpersonligheterna i Sverige förmådde sig se dödandet som den barbariska handling det är, enbart om det så hade gällt ett enda liv.

Det var som om det kommunistiska systemet ”legitimerade” dödandet, att det s a s ”gick med i paketet”! Och detta i ett land bara en halvtimmes flygning från vårt eget! Detta synsätt kunde jag som sagt aldrig acceptera! Sverige – d v s allmänheten, massmedia, politikerna – har den mest märkliga förmåga att ”gå i taket” och hetsa upp sig för övergrepp och orättvisor i länder hundratals mil från Sverige, men så fort det gäller övergrepp och orättvisor inom armlängds avstånd avtar karskheten i relation till det allt kortare avståndet. Det bålda Sverige fanns helt enkelt inte när det gällde Sovjet och Baltikum! Det låg alltför nära och det var för farligt att protestera så det hördes!

Vol 2 sid 378.  GULAG

Till det svåra i den deprimerande kulturen är som sagt den ständiga övervakningen såväl ute som hemma. Man kunde vara säker på att vara avlyssnad och t o m ”fotad” både hemma och ute. Det är den nedtryckta atmosfären och det misshandlade folket som gör att ”det skriker i hjärtat”! Men skall folk ha det så här? Att bo 5-6 personer i en 2:a i en förort med några rubler i dagsinkomst. Och opponerar man – Gulag eller någon annan förgäten ort. Så här får det inte vara! Detta överensstämmer inte med demokrati och minimistandards för hur en stat enligt folkrätten skall behandla sin befolkning.

”Satans kommunistsystem” – tänker jag gång på gång! Och detta som många av mina ”vänsterkollegor” på UD och andra vänstermänniskor tycker både är eftersträvansvärt och okej! Varför inte ta hit dessa ”drömmare” på ”kurs och praktik” tänker jag ofta samt låta dem uppleva hela helvetet själva – ända fram till Gulags portar! Man kunde dock avstå från att realisera det ”sista nackskottet” som vanligtvis en vistelse i Gulag slutar med.

Det är fortfarande denna människofientliga ideologi som spelar stor roll i dagens debatt. Och som i svenska massmedier framförs helt öppet utan nämnvärt motstånd. Ideologin har s a s blivit ”normaliserad”. Det gamla svenska kommunistpartiet (numera under namnet Vänsterpartiet) ingår t o m i dagens regeringsunderlag och är därmed med och formar Sveriges säkerhets- och försvarspolitik med ett uttalat NATO- och USA-hat. 

Från Fälldins första regeringsdeklaration 1977 fram till 2015 – de borgerliga lade sig i linje med det ”socialistiska mantrat” – försvaret utraderat

Från Fälldins första regeringsdeklaration 1977 fram till 2015 – de borgerliga lade sig i linje med det ”socialistiska mantrat” – försvaret utraderat

 Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD VOL 3 KAP 48 (ännu ej utgiven av trycket).

Medverkar också i utformningen av den regeringsdeklaration som skall hållas i utrikesdebatten i riksdagen den 30 mars 1977, där särskilt formuleringarna av “neutraliteten” diskuteras. Talar med kabinettssekreteraren, polchefen, Jan Lundvik och Krister Wahlbäck, den säkerhetspolitiske rådgivaren, om detta. Lördagen den 19 mars är jag t o m hemma hos Karin Söder i hennes villa i Näsbypark och diskuterar regeringsdeklarationen vid “hennes köksbord”. Hur mycket vågar den nya borgerliga regeringen avvika från de heliga och sakrosankta formlerna från de forna socialdemokratiska regeringarna? Det är den stora frågan. Man vill inte ha någon hetsig säkerhetspolitisk debatt efter regeringsdeklarationen, men vill ändå sätta sin “borgerliga prägel” på formlerna. Diskussionen fortsätter i UD på söndagen den 20 mars 1977.

Det skall här sägas att de borgerliga regeringar som styrde Sverige 1976-1982 (Thorbjörn Fälldin/Ola Ullsten), 1991-1994 (Carl Bildt) och 2006-2014 (Fredrik Reinfeldt) hade påtagliga svårigheter att ta initiativet i såväl utrikes- som säkerhetspolitiken utan accepterade det socialistiska/socialdemokratiska 100-åriga ”mantrat” i form av monopol på den ”idévärld, normatik, vokabulär, retorik och debatteknik” som jag avslutningsvis nämner i volym 1 av Dagbok från UD. Borgerligheten – i synnerhet åren 2006-2014 – vågade inte förfäkta sina och sina väljares grundidéer utan lade sig alldeles nära socialdemokratin och dess socialistiska vänsterbudskap.

Med tiden blev detta helt förödande för den politiska debatten och demokratin liksom inför de säkerhets- och försvarspolitiska utmaningar som Sverige kom att ställas inför från och med Rysslands annektering av Krim i mars 2014 och det direkta krig som Ryssland vid samma tid inledde mot Ukraina. Och där direkta militära hot riktades mot såväl Sverige som dess nordiska och baltiska grannländer. Hade de borgerliga regeringarna hållit fast vid sina grundläggande värderingar avseende försvars- och säkerhetspolitiken – med en positiv USA-och NATO-inställning – hade mycket sett annorlunda ut i den stund då dessa dagboksanteckningar från 1977 redigeras i maj 2015. Ingen vet längre om Sverige överhuvudtaget ”klarar sig” utan eget försvar och med en markerad socialistisk/ kommunistisk/miljöpartistisk USA- och NATO-fientlighet. ”Vi står alltså ensamma utan försvar, militära allianser och vänner”.[1]

Borgerlighetens ansvar är tungt för att den inte under ”maktens åtta långa år” såg till att värna Sveriges försvar och ”styra upp” den svenska säkerhetspolitiken. Ansvaret för ”avskaffandet” av det svenska försvaret – där den centrala ön Gotland idag ligger helt utan militärt försvar – vilar tungt på den moderate statsministern 2006-2014 Fredrik Reinfeldt, som svek sina väljares förtroende. I ett inlägg den 21 april 2014 på SvD:s Ledarblogg – under rubriken Sovjet/Ryssland var och är en farlig stat – ställde jag den relevanta frågan om hur detta ”magistrala analysfel” kunde ha uppkommit:[2]

Nu frågar sig hela etablissemanget varför de har invaggat sig själva i en totalt felaktig föreställning. Mitt svar är att det är mycket beroende på att kritiker och nej-sägare, som jag själv, antingen självmant på sin tid lämnade sina poster i UD och andra relevanta instanser, eller att de sorterades bort. Politikerna ville bara ha ja-sägare på bekostnad av de kärvare och besvärligare experterna. Detta gällde på min tid den socialdemokratiska regeringen, men samma sak tycks tyvärr gälla fortfarande.

Hos experterna fanns dock allt underlag som tänkas kan, men som politikerna valt att lägga ad acta – i dammhögen – och bortse ifrån. Allt skulle styras av politiska preferenser och önsketänkande. Detta utvecklar jag ytterligare i volym 2 av Dagbok från UD. Som tack vare Putins snabba aktion mot Krim och Ukraina möjligen kan ses som mer av relevant text än kalla-kriget-prosa.”

Dagen efter avlevererandet av regeringsdeklarationen, den 31 mars 1977, besöker mig på mitt tjänsterum på UD ministerrådet Jevgenij Rymko från Sovjetunionens ambassad här i Stockholm, min ”bekanting” från MID i Moskva, som förflyttats till sovjetiska ambassaden i Stockholm ungefär samtidigt med att jag 1976 flyttade från Moskva till min nya post som UD:s Folkrättssakkunnige. Det verkar som om han saknat mig och “flyttat efter”. Som nämndes i volym 2 kapitel 22 tillhörde Rymko Sovjetunionens kommunistiska partis Centralkommittés Internationella avdelning (IA), med de speciella uppdrag inom underrättelse- och desinformationsfälten som traditionellt ålåg denna avdelning – i samverkan med KGB och GRU.

I volym 2 har jag pekat på Rymkos speciella nyckelroll såväl vid den sovjetiska ubåtskränkningen i Karlskrona skärgård i november 1981 (U 137) som vid kränkningarna i Hårsfjärden i oktober 1982. Rymko ville vid sitt besök hos mig 1977 – alltså fyra år före U 137 – informera sig om den nya svenska fiskezonen, där gränsförhandlingar inom kort skulle komma att hållas med Sovjetunionen. Han ville också tala om regeringsdeklarationen. Samma konstellation som fanns i Moskva mellan mig och Internationella avdelningen (IA) var nu för handen också i Stockholm men i ombytta roller. Jag uppfattade helt ”den sovjetiska signalen” med Rymkos samtidiga förflyttning till Stockholm.[3]

För att exekvera den nya polarpolitik som jag hade i sikte gällde det att börja någonstans. Utöver alla mina havsrättsliga luntor från arbetet med avhandlingen 1970-1972 samlades nya luntor ihop i UD:s arkiv och bibliotek. Jag ser i dagboken att jag läser in mig på Svalbard och Arktis, men även på Antarktis. Som jag nämnde ovan i samband med beskrivningen av mitt avhandlingsarbete 1970-1972, gällde det att “gå fram” försiktigt, därför att Sverige närmade sig nu “farliga” primärområden för såväl Norge som Danmark (Grönland), Island, Finland och Sovjetunionen, vartill kom de amerikanska, kanadensiska och brittiska strategiska intressena i såväl Arktis som Antarktis. Som sagt, i Arktis rörde sig de strategiska atomubåtarna från både Sovjet och USA.[4] Minsta felgrepp eller okänslighet – eller oskicklighet – kunde bli katastrofal. Men lyckades vi med våra planer kunde detta också stärka det nordiska samarbetet, inte minst de norsk-svenska förbindelserna som inte hade mycket att yvas över sedan 1905.

[1] Sverige inträdde som medlem av Europeiska Unionen EU 1995, samma år som Finland. I EU:s grundfördrag, det s k Lissabonfördraget av 2007 (trädde i kraft 2009) är det kap 2 § 47 som är av betydelse för unionens gemensamma försvar, där det föreskrivs att varje EU-medlem förpliktar sig att ge medlem som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium stöd och bistånd med alla till buds stående medel.

[2] http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014/04/21/brev-till-ledarsidan-sovjetryssland-var-och-ar-en-farlig-stat/

[3] Om Jevgenij Rymko se Dagbok från UD Vol 1 sid 39, 40, 48, 101, 108, 225, 240, 274. Vol 2: sid 51, 52, 53, 302, 352, 415, 416, 422, 423, 427, 428, 438, 444, 446, 464, 471.

[4] Se min bok The Law of the Sea – A Study of Resources and Strategy with Special Regard to the Polar Areas, Tycooly International, Dublin 1984.

Neutraliteten var en chimär! – det rörde sig om ”rena hasarden”!

NEUTRALITETEN VAR EN CHIMÄR! ALLIANSEN MED USA/NATO SKYDDADE SVERIGE (se hela inlägget flik 8) 

Det svenska folket har ännu 2015 att slåss mot chimären att Sverige var tryggt som en alliansfri och neutral stat, vilket måste betecknas som en av de största osanningarna i svensk historia. Att hävda att alliansfriheten och ”neutraliteten” skulle skydda Sverige och hålla landet utanför krigiska handlingar och ockupationer var egentligen att bygga landets säkerhet på en hasard (se bl a debatten mellan mig och Sverker Åström på Svenska Dagbladets ledarsida 1998 på annan plats i denna Blogg samt Dagbok från UD volym 1 kap 20 samt ytterligare Dagbok från UD volym 2 kap 29 och 41 om det hemliga militärsamarbetet med USA och NATO, som de facto gav Sverige den militära styrka och det militära skydd som neutralitetspolitiken i sig själv inte kunde erbjuda).

Detta tål att upprepas i den debatt som förs idag om ”neutralitetens fördelar”. Neutraliteten var ingen ”trollformel” som ”fredade” landet från angrepp. Neutraliteten förutsatte ett mycket STARKT NEUTRALITETSFÖRSVAR, som kunde hävda/försvara neutraliteten. Det fick inte uppstå någon militär obalans i förhållande till de krigförande makterna. Uppkom ett militärt vakuum eller en militär obalans kunde någon av de krigförande makterna  ”fylla detta vakuum” eller denna ”obalans” genom egna styrkor. Idag saknar Sverige – förutom att Sverige är med i EU-Unionen – alla militära förutsättningar för ett starkt neutralitetsförsvar. 

Praktiskt taget samtliga neutrala länder i Europa under 2:a vk angreps / ockuperades av Nazi-Tyskland och/eller det kommunistiska Sovjetunionen. Att Sverige undgick ockupationens grymma öde hade förvisso inget med det då svaga svenska försvaret att göra. Det rörde sig istället om ”rena hasarden”. Tror vi att ”rena hasarden” än en gång skall stå oss bi? Är det ”hasard-principen” vi åter grundar svensk utrikes- och säkerhetspolitik på? Gick det ”en gång, går det väl nästa gång”! ”Går det så går det”! Det är väl denna norm eller princip (eller vad man nu skall kalla den för) som tycks vägleda detta optimistiska land  enligt satsen ”det händer aldrig oss”. Arma land! 

”Jag såg det kalla kriget äga rum framför mina ögon” – tankar på nätterna i incidentberedskapen under ”kalla kriget”

”Jag såg det kalla kriget äga rum framför mina ögon” – tankar på nätterna i incidentberedskapen under ”kalla kriget”. Roten starta ost!

Utdrag ur Dagbok från UD Vol 2 sid 96-97.

Av olika anledningar kunde roten sändas upp i luftrummet för att markera svensk närvaro i samband med NATO:s flygningar. Givetvis såg vi som satt på våra poster i O 5 NATO:s närvaro som betryggande och välkommen. Det var med isande realism man lärde sig inse att det var mycket lite som skiljde ”det kalla kriget” från ett ”varmt krig” och att Sverige – trots att Sverige genom sitt starka flygvapen räknades som en regional stormakt – inte hade en chans att ensamt klara ett sovjetiskt angrepp mot landet. Jag tänkte ofta på detta när jag satt på post mitt i natten.

Tänk om det anflygande planet inte skulle vända vid beslutslinjen utan fortsätta rakt in mot oss …. Detta formade min syn på både Sovjetunionen och svensk säkerhetspolitik. Varför denna sovjetiska aggressivitet mot oss? Och varför skyddade sig Sverige inte bättre? Vem skulle hjälpa oss om det plötsligt ”hettade till”. Vi kanske aldrig skulle få den förvarning som politiker och andra talade om. Enligt strateger och andra ”förståsigpåare” skulle ett sådant plötsligt direktanfall mot Sverige vara närmast uteslutet, av en massa olika skäl (jfr försvarsdebatten 2013-2014, där ett anfall mot Sverige anses helt uteslutet – ända fram till den ryske presidenten Putins ingripande mot Krim och Ukraina i mars 2014, då den säkerhetspolitiska bilden radikalt ändrades ”över en natt”).

Men där jag på 1960-1970-talen satt i mitt atombombssäkra berg kände jag mig faktiskt inte alls övertygad om det korrekta i dessa bedömningar. Det kunde lika gärna hända nu och här. Jag satt väl helt säker i ”mitt berg”, men inga andra skulle klara sig i händelse av ett massivt angrepp, resonerade jag. Jag skådade in i en ”realismens värld” som det var få förunnat att få se. Jag såg det kalla kriget äga rum framför mina ögon. Ofta informerade vi VO i Försvarsstaben om akuta händelser, liksom VO i Militärområdet (MILO Ö).

I efterhand har avancerade sovjetiska anfallsplaner mot Europa avslöjats. Tänk om det hade hänt då just jag satt där. Bomber över Södertälje och Norrköping med tusentals döda och lemlästade barn och vuxna… Det finns inget heroiskt över ett krig, bara skadade och döda, elände och splittrade familjer. Men det kanske fanns folk i vänstern som tyckte att detta skulle vara en bra utveckling? Att få hamna i det eftersträvansvärda ”sovjetiska paradiset”. Inom ramen för den ”proletära internationalismen” eller rent av inom ramen för den ”socialistiska internationalismen”.

Som framgått ovan drevs i krigsspel och övningar situationen in till den gräns där den svenska neutraliteten ”hade fallit” och att det nu gällde att Sverige med militär hjälp utifrån skulle överleva som nation. Det läget hade alltså inträffat att den av Sverige proklamerade folkrättsliga neutraliteten vid krig mellan främmande makter berörande vårt område inte hade respekterats av de krigförande eller någon av de krigförande makterna, varpå alltså kriget hade förts in på svenskt området. Sverige skyddades inte längre av de folkrättsliga reglerna om neutralitet utan var de facto prisgivet åt de krigförande makterna eller snarare den krigförande makten, där Sovjetunionen var den enda realistiska angriparen.

Som nämnts ovan var det många i spelet deltagande politiker som hesiterade. Man kunde eller vågade inte överge den traditionella ”neutraliteten” utan började laborera med någon av form av ”neutral krigföring”, d v s man kunde inte tänka sig att kriga tillsammans med NATO, inte ens i ett läge där nationens överlevnad stod på spel.

Så hårt hade den svenska neutralitetspolitiken – ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – ”satt sig”, trots att den ”bara” var en självpåtagen doktrin, som Sverige egentligen när som helst kunde överge eller omforma. Det vill säga om man vågade fjärma sig från kronprins Karl (XIV) Johan Bernadottes s k 1812 års politik (konventionerna i Petersburg och Stockholm den 5 och 9 april 1812), vilken utformades efter Sveriges förlust av Finland 1809 och Napoleonkrigen 1803-1812. Den s k 1812 års politik har definierats på följande sätt: dels begravde Sverige stridsyxan mot Ryssland, dels kompenserades Sverige med Norge, dels företog Sverige en strategisk reträtt från europeisk politik i tiden efter kejsar Napoleons abdikation 1814

Men mellan stadfästandet av 1812 års politik och den radikalt ändrade situationen under såväl 1:a som 2:a världskriget hade så dramatiska förändringar skett

  • bl a ryska revolutionen 1917,
  • den kommunistiska staten Sovjetunionens tillkomst 1922,
  • 2:a världskriget 1939-1945,
  • järnridåns tillkomst efter 2:a världskrigets slut 1945,
  • tillkomsten av den sovjetisk-finska VSB-pakten /1948 års fördrag om vänskap, samarbete och bistånd mellan Sovjetunionen och Finland/
  • Atlantpakten/NATO:s bildande 1949,
  • haveriet 1949 i förhandlingarna om ett nordiskt försvarsförbund 1949,
  • samt Warszawapaktens bildande 1955)

att de ursprungliga parametrarna för 1812 års politik för länge sedan hade brustit. Och därmed egentligen lösgjort Sverige från hänsynstagande till dessa parametrar.

Vad som innerst inne istället gällde var att till varje pris bekämpa en sovjetisk ockupation av Sverige och bevara Sverige som ett fritt land. Detta kunde i realiteten inte ske via en mer eller mindre symbolisk neutralitetspolitik, där den militära försvarskraften i stort sett helt lyste med sin frånvaro, speciellt inte efter uppkomsten av den nya militär-strategiska bilden efter 2:a världskrigets slut och i synnerhet inte efter tillkomsten av den för Sveriges säkerhet farliga sovjetisk-finska VSB-pakten 1948. Enligt pakten kunde sovjetiska trupper komma att stå alldeles inpå de svenska gränserna. Alltså ett första klassens rent militärt hot mot Sverige, som det gällde att möta på ett militärt adekvat sätt om landet skulle överleva. Detta var min ståndpunkt, också efter mitt tillträde som UD:s Folkrättsakkunnige 1976. Att Sverige för sin egen överlevnad måste ha en adekvat militär försvarskraft alternativt på annat sätt ”skyddas militärt”. Detta ansåg jag i synnerlig grad ingick i den Folkrättssakkunniges centrala uppgifter.

———————–

TILLÄGG V-dagen 9 maj 2015 (politiskt vägskäl mellan ”västliga demokratiska ideal” och  ”östlig diktatur”

Man kan säga att de senaste dagarnas händelser i svensk säkerhetspolitik – i synnerhet statsminister Löfvens uppmärksammade intervju i ”Sydsvenskan” om Sverige och Finland som någon av ”buffertzon” eller ”fri geografisk yta mellan militärpakterna” (sic!) – på sitt sätt än en gång stadfäst att det är den s k 1812 års politik som fortfarande gäller för den svenska Rysslands- och säkerhetspolitiken, trots alla de parametrar som radikalt ändrat sig sedan 1812 (se ovan).

Det är olyckligt att den svenska röd-gröna regeringen inte förmår inse att Sverige med sitt minimala eller rent av obefintliga försvar för sin långsiktiga överlevnad som nation kräver medlemskap i en effektiv militärallians – alltså NATO (Atlantpakten). Ansluter sig Sverige inte till NATO medför detta ett såväl militärt som politiskt skymningsläge som just någon form av ”buffertstat” till det alltmer auktoritära Rysslands förmån.

Detta kan i sin tur underminera de i vårt land rådande västliga demokratiska värderingarna om Sverige som en fri och självständig nation med medlemskap i den västliga Europeiska Unionen. Det är denna politiska ledstjärna Sverige måste inrikta sin försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik mot. Inte undfallenhet och servilitet mot ett auktoritärt Ryssland.

Det är många av mina f d äldre kollegor i UD som tillhör ”1812 års män” (liksom jag själv numera uppe i 70-75-80-årsåldern). Men man kan inte lita på att dessa ”1812 års män” representerar den ”objektiva sanningen” eller ”ens någon sanning alls”. Vad de säger är oftast grundat på ett ”nostalgiskt ideologiskt budskap”. Flera av dessa borde också redovisa sina direkta kopplingar till såväl det gamla Sovjetunionen som till det nya Ryssland. De talar alltså främst i ”egen sak”! Mer om detta framgår av Dagbok från UD, volym 1 och 2, liksom det än tydligare kommer att framgå av de kommande volymerna 3, 4 och 5.

Som framgår av detta inlägg ”var jag själv med” i det kalla krigets kamp mot Sovjetunionen. Hur många här på nätet satt i ”operativa militära positioner” i år efter år och såg med egna ögon den sovjetiska aggressiviteten mot vårt land. Jag talar av egen erfarenhet, inte utifrån några ”dimmiga teorier” som många nu ägnar sig åt. Mitt enda problem i incidentberedskapen – I SYFTE ATT SKYDDA SVERIGE – var ”hur mycket militär slagkraft har jag bakom mig”. Hur mycket ”eldkraft” har jag bakom mig? Det var endast det språket som Sovjetunionen förstod. Och detta var ändå under en period få Sverige hade ett mycket starkt flygvapen och där vi kunde ge ordern ”roten starta ost” till de 17 flygbaser över hela landet varifrån beredskapsroten kunde starta. Jämför detta med den miserabla situation som föreligger idag. Arma land! På väg in i ”buffertstatens ideologiska dimma”!

 

 

Var det egna ideologiska funderingar ”på kammaren” eller KGB/STASI-infiltration? Stor obekant X-faktor forskningen!

Var det egna ideologiska funderingar ”på kammaren” eller KGB/STASI-infiltration? Stor obekant X-faktor i det statsvetenskapliga och historiska kartläggandet.

Utdrag från förordet till Dagbok från UD Vol 2 s 8 (jfr även flik 4)

I denna volym 2 betonar jag särskilt ”infiltrationens” stora betydelse för 1960-talets ”politiska tänkande och doktriner”, något som tyvärr är ett okänt och närmast oåtkomligt fält för nutida kartläggande forskare på olika fält. Man har alltså här en stor obekant ”x-faktor” i det statsvetenskapliga och historiska kartläggandet. Vad härrörde från ”egna ideologiska funderingar på kammaren”? Och vad härrörde från det oerhört skickligt genomförda infiltrationsarbetet från KGB:s och STASI:s sida?

Har berört detta i volym 1 där jag talar om ”det sovjetiska manegekrattandet i UD”, som var någon form av officiell svensk politik gentemot Sovjetunionen med signum Östen Undén, som var utrikesminister under det kalla kriget 1945-1962, men tillika UD:s Folkrättssakkunnige. En pro-kommunistisk undfallenhets-, försiktighets- och eftergiftspolitik som fortsattes av hans efterträdare som utrikesministrar.

Som UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987 motsatte jag mig denna politik. Tyckte det var ”konstigt” att en folkrättsjurist som Undén inte ville se den sovjetiska inrikes-och utrikespolitiken som ”klara brott mot folkrätten”. Och att en sådan sovjetpolitik skulle fortplantas i UD. Jag satt alltså på samma befattning som folkrättssakkunnig som Östen Undén själv hade innehaft. Men vi gjorde på samma post en totalt konträr bedömning av Sovjetunionen. Finner det angeläget att ännu mer i detalj uppehålla mig vid dessa teman i denna volym 2, där jag som UD:s Folkrättssakkunnige ”försökte hålla emot” så länge det gick. Detta ledde till att jag blev en ”måltavla för vänsterns attacker”.