Inlägg 14 april 2015: OM SVENSKT NATO-SAMARBETE – KOMMANDE OCH TIDIGARE UTREDNINGAR

SÄKERHETSPOLITISKA UTREDNINGAR OM SVERIGES FÖRHÅLLANDE TILL FRÄMST NATO-LÄNDER 1949-1969 RESP 1969-1989 (SAMT OM UBÅTAR)

 UTDRAG UR DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 54:

 Utöver de böcker (PG Vinge, Carl Persson, förre ÖB Bengt Gustafsson m fl )11 som publicerats i ämnet, skall här även nämnas 1993 års Neutralitetspolitikkommissions ”Om kriget kommit… Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969” (SOU 1994:11), som utredde Sveriges förhållande främst till NATO-länder under tidsperioden 1949-1969. Den säkerhetspolitiska utredningens (Rolf Ekéus) rapport ”Fred och säkerhet” (SOU 2002:108) behandlade Sveriges säkerhetspolitiska miljö 1969-1989. Min f d kollega i UD Rolf Ekéus var i början av 2000-talet flitigt brukad av den socialdemokratiska regeringen Göran Persson12 som ensamutredare i svåra och högst intrikata utrikes- och säkerhetspolitiska spörsmål, inte minst berörande de ubåtskränkningar jag själv bevakade under min tid som UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987. Den 5 oktober 2000 tillkallades han som utredare ”för att analysera det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från 1980 och fram till idag”. Ubåtsutredningen framlade sin rapport ”Perspektiv på ubåtsfrågan” (SOU 2001:85) den 15 november 2001.

Båda Ekéus-utredningarna från 2001 och 2002 har kritiserats från flera håll, bl a av mig själv, såsom alltför mycket ”speglande husbondens röst” i den debatt som förts om socialdemokratins ”dubbelspel” i den svenska neutralitets- och säkerhetspolitiken, alltså en tillrättalagd beskrivning av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ubåtsutredningen 2001 har därutöver öppnat för en olycklig inrikespolitisk debatt om underlaget för Ekéus bedömningar, där utredningen hellre ser NATO-ubåtar/ Västubåtar som kränkare av de svenska vattnen än de sovjetiska ubåtar som det i verkligheten rörde sig om. Här menar jag att man måste ta hänsyn till – samt väga in – enmansutredaren Rolf Ekéus starka vänsterengagemang under åren kring den revolutionära 1968-årsrörelsen och hans väsentliga roll i UD i dessa sammanhang. Och där han dessutom kom i motsatsställning till den 1973 tillträdde utrikesministern Sven Andersson, som 1983 fastslog att det var sovjetiska ubåtar som hade kränkt Sverige i Hårsfjärden i oktober 1982.

Se vidare Dagbok från UD Vol 2.

Det är alltså av oerhört stor vikt att den utredning som nu kan komma att tillsättas om svenskt NATO-medlemskap inte leds av personer med ideologiskt och annat samröre med direkta NATO-motståndare.

Annonser

Inlägg 13 april 2015: INFO OM DAGBOK FRÅN UD-PROJEKTET

Se två nya flikar om DAGBOK FRÅN UD VOL 4 OCH 5. INFO OM UTGIVNING MM.

DAGBOK FRÅN UD VOL 5 kan knappast utkomma förrän 2017, då jag ännu arbetar med att färdigställa VOL 3, som jag hoppas kunna utge under hösten 2015. Därefter skall VOL 4 färdigställas och utges under 2016.

Utgivandet av min memoar-dagboksserie DAGBOK FRÅN UD i 5 volymer är ett stort projekt, som inget av de ordninära förlagen ”mäktat med”. Serien utges därför av mig själv och mitt folkrättsliga Institut

STOCKOLM INSTITUTE OF INTERNATIONAL LAW ARBITRATION AND CONCILIATION (SILAC)

Detta innebär att allt arbete från skrivande, text- och bildredigering, korrekturläsning, själva tryckeriarbetet, reklam och marknadsföring måste göras av mig själv. Resultatet är väl ”inte helt proffsigt” men i varje fall ”bättre än ingenting”. Tycker att mina anteckningar om Försvaret, UD och Regeringen (och Universitetet) bör ”komma ut” och bli offentliga eftersom jag under två decennier under det ”kalla kriget” var både aktör i och centralt vittne till ”nästan alla kriser” som då ägde rum. 

Jag är mycket tacksam för de beställningar som görs – både av böckernas ”pappersversion” och ”nedladdningsbara E-boksversion” – eftersom dessa hjälper till att täcka de omfattande kostnaderna samt trygga Dagboksseriens utgivande i samtliga 5 volymer. 

Inlägg/Ny FLIK 12 april 2015: Om Ålands rättsliga ställning

Då Ålands rättsliga ställning har berörts gång efter annan i den aktuella debatten om ökade ryska hot finns anledning att repetera det jag skrev i min bok FOLKRÄTT OCH SÄKERHETSPOLITIK (ISBN 9118678726; 596 sidor), Norstedts Stockholm 1986, som utkom som någon form av ”folkrättsligt testamente” i samband med min avgång på egen begäran 1987 från posten som UD:s Folkrättssakkunnige. I denna bok läggs stor vikt vid ”närområdets folkrätt”, inte minst Åland, men också Arktis, Svalbard/Spetsbergen mm, alltså de högstrategiska områden som Sverige ”ligger mitt i”. Sverige har som signatärmakt till 1921 års Konvention om Ålandsöarnas icke-befästande och demilitarisering en väsentlig roll att spela för upprätthållandet av Ålands nuvarande rättsliga och folkrättsliga ställning. + UPPDATERING. 

SE NY FLIK nr 7. ÅLANDS RÄTTSLIGA STÄLLNING 

Inlägg 11 april 2015: 40 ÅR SEDAN RÖDA KHMERERNAS (POL POTS) KOMMUNISTISKA SKRÄCKVÄLDE INLEDDES. KOMMUNISMENS SKULD

40 ÅR SEDAN KOMMUNISTISKA RÖDA KHEMERERNA 1975 BÖRJADE OMVANDLADE KAMBODJA TILL FOLKREPUBLIKEN KAMPUCHEA MED FOLKMÖRDAREN POL POT I SPETSEN – KOMMUNISMENS BROTT

 Som tjänsteman på UD:s Politiska avdelnings 2:a byrå (Pol 2) var jag 1975 handläggare av Kambodja/Kampuchea och bevittnade på nära håll Röda Khmerernas (Pol Pots) folkmord. Här nedan utdrag ur DAGBOK FRÅN UD Vol 2 sid 249 (se tidigare inlägg Bloggen 28 mars 2015):

 Men stopp, i Kambodja gick det väl ändå alldeles för långt i folkutrotningen och det gällde att snabbt slå till reträtt! ”Detta visste vi aldrig någonting om” och ”hade ingen aning om”! Jean-Christophe Öberg besökte Pol Pots och de Röda Khmerernas Kambodja 1977, men såg ingenting, för vilket han ändå starkt kritiserades, inte minst av utrikesminister Karin Söder. Jag då var UD:s Folkrättssakkunnige. 1978 var Jan Myrdal m fl i Kambodja, men såg ingenting heller! Människoliv och mänskliga rättigheter var inte den starka sidan hos revolutionärerna i UD och annorstädes, om man säger så. Lite ”svinn” fick man ta i den stora ideologins namn och vid försöken att omforma människorna efter ideologins krav och riktlinjer.

Den fundamentala frågan kvarstår: hur kunde den kommunistiska vänstern i Sverige och i världen i övrigt sätta sig till doms över andra människors liv, som om dessa saklöst kunde utrotas därför att de inte omfattade rätt ideologi? Vad är svaret? När kommer det? Oavsett när det kommer och vad det innehåller kan det aldrig accepteras. Ideologiska ställningstaganden medför enligt min uppfattning alltid ett personligt ansvar för ideologins gärningar och ogärningar och kan inte suddas ut eller ursäktas av tidens gång (se dagboksanteckningarna ovan för den 24 oktober 1982 med utdrag ur polacken Mrozeks pjäs Ambassadören, där det bl a sägs: ”Den som påstår att konsekvenserna av den i handling omsatta totalitära idén undgått hans uppmärksamhet kräver i själva verket att bli behandlad som en idiot”).

Jag återger även här utdrag ur DAGBOK FRÅN UD Vol 1 sid 195-106 med den polske dramatikern Mrozeks förfärliga vidräckning med den kommunistiska diktaturens medlöpare. Polen hotades ständigt under 1970-80-talen av sovjetisk inmarsch enligt Brezjnevdoktrinen.

 24 oktober 1982 söndag (den totalitära idén)

På Dramaten såg vi den polske dramatikern Slawomir Mrozeks pjäs Ambassadören med Jarl Kulle. Har själv medverkat i programbladet under titeln ”Folk, Nation stat”. Pjäsen handlade om den polska kommunistiska diktaturen under generalen Wojciech Jaruzelskis ledning. I programbladet står något mycket allmängiltigt och symptomatiskt för dem som bara flyter med en totalitär lära som kommunismen. Här återges ett tänkt förhör där förhörsledaren frågar den anklagade:

CIT: Varför var ni anhängare av den totalitära idén? (Den anklagade): – För att jag ville det. (Förhörsledaren): – Ert svar är häpnadsväckande. Vanligen får man höra: ”Därför att jag inte kände till de förbrytelser som var följden av att den där idén förverkligades. Jag var fascinerad av idén som sådan. Jag var en vilseförd idealist”. – (Förhörsledaren): Personer i er situation brukar lämna den här sortens svar. Varför svarar ni annorlunda? – Den som påstår att konsekvenserna av den i handling omsatta totalitära idén undgått hans uppmärksamhet kräver i själva verket att bli behandlad som en idiot.

Fast hans uträkning är en annan. Han föreslår att man tillerkänner honom den hedrande status som tillkommer idealisten, han är desto större idealist, desto ädlare människa – ju mindre han märkt av den fula påtagliga verkligheten. Paradoxalt nog skall hans ädelhet vittna om det (påstådda) förhållandet, att han inte lagt märke till några förbrytelser. Ju mindre han uppmärksammat förbrytelserna, ju mera framstår han som ädel idealist. Av orsaker som jag nu inte vill gå in på, åtnjuter idealisten allmän respekt, helt bortsett från idealens natur. Respekten kommer väl till pass för den som åtnjuter den, då han behöver smita från sitt ansvar. Just i ett fall som det ovan nämnda, tjänar hänvisningen till idealism som en ursäkt för att man deltog i förbrytelsen, medan deltagandet i förbrytelsen tjänar som bevis att man har varit idealist. – Det betyder att ni handlade cyniskt? Ni såg konsekvenserna av den totalitära idén och förblev trots allt dess anhängare? SLUTCIT

I samband med Polen och händelserna där kan man ställa några frågor: Har en regering, som inte förmår hålla effektiv kontroll över sitt folk, rätt att kalla in främmande trupp? Har den rätt att på ett sådant sätt förtrycka sitt eget folk? Enligt västerländsk demokratisk tradition förutsätts folk och regering att befinna sig i samexistens med varandra. En regering är inte berättigad att utöva diktatur. Statsbegreppet som sådant brister i de fall folket inte vill ha regeringens kontroll. En effektiv regering förväntas inte utöva sitt styre med våld”. Alla är rädda för att Brezjnevdoktrinen sätts i kraft med en sovjetisk invasion.

SOM SAGT VAR: KOMMUNISMENS/VÄNSTERNS STORA SKULD!

 

Inlägg 3 april 2015: Presentation av DAGBOK FRÅN UD VOL 3, ny Polarpolitik, Dialogen med Islam, tolkningen av Sharia

PRESENTATION AV DEN KOMMANDE VOLYM 3 av DAGBOK FRÅN UD. Omfattar tiden från mitt tillträde som UD:s Folkrättssakkunnige i november 1976 fram till 1980. Volymerna 4 och 5 omfattar resten av min tid som UD;s Folkrättssakkunnige fram till 1987/1988. Volym 3 är ännu ej utkommen. Beräknas utkomma under 2015. 

SE NY FLIK: DAGBOK FRÅN UD VOL 3 (1976-1980)

DAGBOK FRÅN UD VOL 3 inleds med mitt tillträde i november 1976 som UD:s Folkrättssakkunnige. Jag kom till denna post i UD direkt från min post som svensk diplomat vid ambassaden i Moskva. När jag efter Hans Blix utnämndes till UD:s Folkrättssakkunnige hade jag varit i UD:s tjänst i 10 år som ”vanlig diplomat” (1966-1976) med tjänstgöring både hemma i UD och i Bagdad, New York och Moskva. Jag var sedan 1972 både jur.dr och docent i folkrätt, en förutsättning för att få sitta på denna post. Började genast bygga upp den nya svenska POLARPOLITIKEN samt efter Imam Khomeinis maktövertagande i Iran 1979 den viktiga ”DIALOGEN MED ISLAM”, som gällde ”samexistens och fred” mellan Islam och Väst.

Redan för 30 år sedan inledde jag som UD:s Folkrättssakkunnige en ”rättsdialog” med det berömda Al-Azhar-Universitetet i Kairo, som är Sunni-Islams främsta tolkningsinstans av shariarätten. Jag beskriver i Voym 3 mitt besök 1980 hos Shejk Al-Azhar och till Al-Azhar-universitets rättsfakultet, en kontakt jag fortsatt med ända fram till idag. Hur skall man tolka sharia är det ”stora frågan”? Kan ömsesidig ”dialog och debatt” om rättsinnehållet i sharia på något sätt ”påverka/slipa av tolkningen” av shariarätten, som till stor del är en ”tolknings- och praxisrätt”. Vilka tolkningsmekanismer finns i sharia? Kan dessa tolkningsmekanismer användas än idag? Är den stora frågan! Ulama (de lärda uttolkarna) har en stor tolkningsmakt och kan genom en fatwa starkt påverka tolkning och tillämpning av olika sharia-rättsliga regler, t ex jihad-doktrinen, frågan om mänskliga rättigheter etc. Detta är speciellt viktigt i den dagsaktuella situationen. 

Denna frågeställning – som jag reste redan för 30 år sedan i Kairo – visade sig bli ”livsviktig” för folkrättens sammanhållning och  fredens bestånd. Det viktigaste en folkrättsjurist kunde göra för 30 år sedan var  att försöka hindra att ”sprickan” mellan Islam/Väst överhuvudtaget uppkom. I den mån den redan hade uppkommit var frågan hur man kunde man förhindra att ”sprickan vidgades”? Och ändå vidgades sprickan! Frågan är NU hur vi ”lagar sprickan” igen? Islam har över 1 miljard bekännare världen över. Man måste ta hänsyn till detta och till varje pris försöka ”laga sprickan”.

Det mest ändamålsenliga sättet att närma sig detta är via en s k rättsdialog, alltså en dialog med Ulama (uttolkarna) rörande rättsbegreppen i sharia. Sådana samtal kan – utifrån min egen erfarenhet – vara mycket nyttiga och fruktbärande. Inget får störa en sådan fruktbärande dialog, som ändå pågått ”i det tysta” under flera decennier. Alla ”i Väst” (inklusive politiker med mandatperioden som riktmärke) är så otåliga. Förändringar NU! Men hur förändras/påverkas rätts- kultur – och religionssystem med 1000-åriga rötter? Sverige har f ö ingen ”bra record” själv när det gäller sådana här frågor. Den svenska lagen om religionsfrihet kom först 1951. Dödsstraffet i krig i Sverige avskaffades först 1973. Tänk på detta alla 60- respektive 40-åringar. 

För ca 30 år sedan var jag med och organiserade det s k JUS-81-seminariet vid universitetet i Uppsala, en stort seminarium med deltagare från hela världen, representerande de då ”olika folkrättsskolorna” .Syftet var att ”komma tillsammans” för att belysa och analysera ”folkrättens bestånd och bräcklighet”. Och vad man kunde göra för att ”staga upp” det folkrättsliga regelverket, med FN som central instans för fredens upprätthållande. Borde inte man göra något liknande IDAG?! Bjuda in till ett stor FOLKRÄTTSSYMPOSIUM med deltagare från alla hörn, inklusive Islam/sharia. Men här uppkommer ju då problemet med RYSSLANDS och PUTINS helt uppenbara åsidosättande av både folkrätt och FN-stadgan. 

Härnedan lägger jag in det inledande kapitlet 47 om mitt tillträde som UD:s Folkrättssakkunnige 25 november 1976. DETTA ÅTERFINNS UNDER DEN NYA FLIKEN DAGBOK FRÅN UD VOL 3. 

Inlägg 2 april 2015: Om rädslan för kommunistiskt maktövertagande, ideologins betydelse, infiltration, desinformation, agenter och inflytandeagenter

Om rädslan för kommunistiskt maktövertagande, ideologins betydelse, infiltration, desinformation, agenter, spioner och inflytandeagenter …

Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD Vol 2 s 79 ff.

Den polske kommunistledaren generalen Jaruzelskis drastiska ingripande i Polens inre liv Lucianatten den 13 december 1981 räddade sannolikt landet från det ingripande enligt Brezjnevdoktrinen som kunde förutses på samma sätt som inmarschen i Prag ägde rum den 21 augusti 1968. Ingripandet i Tjeckoslovakien skulle emellertid bli den sista sovjetiska inmarschen enligt Brezjnevdoktrinen.

Istället började det kommunistiska väldet knaka i fogarna. Vilket jag rent konkret försökte bidra till i Riga. Men 46 år senare, i mars 2014, återfaller Rysslands president Vladimir Putin i den ”gamla sovjetiska stilen” och annekterar Krim samt hotar staten Ukraina med militärt ingripande. Den gamla Brezjnevdoktorinen återuppstår under namn av Putin-doktrinen. En helt ny säkerhetspolitisk bild tar form i Europa.

Även om förhållandena i Tjeckoslovakien inför Pragkuppen 1948 inte direkt liknade förhållandena i Sverige kände ändå flera ledande personer här hemma stark oro efter Pragkuppen. Även om något kommunistiskt maktövertagande á la Prag inte stod för dörren i Sverige sägs såväl statsminister Erlander som utrikesminister Undén ha varit skakade av Pragkuppen samt av de svenska och finska kommunistpartiernas allt aggressivare uppträdande. Allt detta parat med rykten om sovjetiska framryckningar mot Norden.  ÖB Helge Jung (ÖB 1944-1951) fordrade i mars 1948 en skärpning av personkontrollen i försvarsmakten samt att kommunister skulle utestängas från vissa tjänster. Samma år återinförde rikspolisen registreringen av kommunister.

(Vad som här sägs om situationen 1948 följer exakt samma mönster som ”Putins framryckningar” påsken 2015  mot de Nordiska och Baltiska länderna, t o m inbegripande hot om kärnvapen).

I ”de sovjetiska framryckningarna” – här i landet omsatt i KGB:s aktiviteter – ingick en markant ökad KGB-aktivitet att värva agenter av ”olika rang”, alltifrån s k inflytandeagenter till rena spioner. Således avslöjades under 1950-1960-talen ett antal spionaffärer. En 30-årig journalist vid tidningen Norrskensflamman Frithiof Enbom greps av säkerhetspolisen 1952. I förhören uppgav han att han hade haft en grupp personer som varit aktiva med att spionera, bl a en f d furir Hugo Gjerswold, som avskedats p g a sina kommunistiska sympatier. Den 31 juli 1952 dömdes Enbohm och Gjerswold till livstids fängelse för spioneri. I oktober 1956 dömdes den s k radarspionen Anatole Ericsson, anställd vid L M Ericsson, till livstid fängelse för grovt spioneri.

Som nämnts i andra sammanhang dömdes översten i Flygvapnet Stig Wennerström den 12 juni 1964 till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjets räkning.  I Wennerströms fall hade väl KGB frångått den eljest gällande principen för rekrytering av agenter/spioner att dessa normalt skulle hämtas från ”de ideologiskt bereddas” skara, inte gärna där utanför. Efter murens fall 1989 skröt ju den östtyske spionchefen Markus Wolf öppet om sina STASI-agenter – vilka han kallade för ”kunskapare för fred” – samt poängterade deras starka politiska och ideologiska engagemang. Den ideologiska grunden för rekrytering av agenter/spioner var mycket viktigare än vad man velat tro.

Ideologin låg nog innerst inne också till grund för den svenska kommunist-och sovjetvänliga politiken. ”Den sanna socialismen” hägrade som slutmål såväl för Socialdemokratin som för Marxism-leninismen. Det var ”bara” vägen dit som skiljde dem åt. KGB/STASI sökte alltså enligt denna ”rekryteringsformel” sina agenter i de kretsar som var mest ideologiskt motiverade att samverka med dessa organ.

”Agentkriget” hade emellertid en illegal och en legal värld mellan vilka gränsen var minst sagt suddig. Vid något stadium övergick normala legitima kontakter till något som inte var normala legitima kontakter, utan något betydligt mer. Ville frejdade vänsterpolitiker och vänsterjournalister inte gå över gränsen till det illegala gällde det att snabbt stoppa just vid ”brytpunkten” mellan ”normalt umgänge” och ”brottslig verksamhet”. Socialdemokratin var naturligtvis – såsom ”ideologisk granne” till kommunismen/ marxism-leninismen – i högsta grad utsatt för infiltration. Hur besvarade då Socialdemokratin sådana ideologiska påtryckningar och ”propåer att spela med i det kommunistiska spelet”, som ju huvudsakligen och definitionsmässigt var riktat mot Väst”? Att värva bundsförvanter i kommunismens kamp mot Väst var infiltrationens och påtryckningarnas ultimata syfte.

Relaterat till Östs ”propåer och påtryckningar att spela med” valde man från Socialdemokratins sida två huvudinriktningar. Den ena huvudinriktningen var ”att spela det anti-västliga och pro-kommunistiska spelet” framförallt i Tredje världen (Latinamerika, Cuba, Afrika, Asien, Indien) genom Socialistinternationalen, vilket förklarar denna organisations uppsving och betydelse under 1970-1980-talen. Detta sammanfaller med Willy Brandts och Olof Palmes mest intensiva perioder och med Bernt Carlssons tid som sekreterare i Socialistinternationalen.

Detta sammanfaller dessutom tidsmässigt med Palmekommissionens verksamhet och det sommaren 1982 utgivna dokumentet ”Gemensam säkerhet”. I detta ingick Sovjetunionen som en viktig komponent i det ”gemensamma säkerhetsarbetet”. Samma roll som Bernt Carlsson spelade i Socialistinternationalen spelade Anders Ferm i Palmekommissionen, där ”efterspelet” till den svenska protestnoten till Sovjetunionen den 26 april 1983 leder fram till den s k Ferm-Arbatovaffären (se Volym 1). Palme måste ha haft svårt att hålla samman detta mångfasetterade internationella storspel.

(För fortsättningen hänvisas till boken antingen i dess papperstryckta form eller nedladdningsbara E-boksform.)

Det av Olof Palme lanserade begreppet ”gemensam säkerhet” – alltså uppbyggnad av en ”gemensam säkerhet” med Sovjetunionen/Ryssland är ett begrepp som idag tycks återupplivas från skilda håll, inte minst från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, och som säkert gärna omfamnas av olika ”gamla” svenska pro-sovjetiska aktörer och inflytandeagenter.