Inlägg 25 APRIL 2015: KOMMUNISMENS/VÄNSTERNS SKULD. ERINRAN OM STALINTERRORN OCH GULAG

Med hänsyn till olika ”vänsterinlägg” till Kommunismens/Vänsterns/Putins försvar (hur nu detta går ihop rent ideologiskt?) publicerar jag ett utdrag ur DAGBOK FRÅN UD KAP 26, vilket erinrar om den fruktansvärda ”Stalinterrorn” och den förfärliga företeelse som kallas GULAG. Vet ”vänstern” inte vad GULAG är/var? Rena döds- och utrotningsläger i kommunismens namn. Jag tjänstgjorde som diplomat vid svenska ambassaden i Moskva under åren 1974-1976 och följde noga den lokala sovjetiska befolkningens umbäranden och vedermödor ”i kommunismens namn”. ”Så här får det inte vara”, var min slutsats! 

Här nedan – var så god – en Service till dem som ”inte var med då”, men som tycker ”kommunismen nog var/är OK”. Finns mer att läsa i mina volymer DAGBOK FRÅN UD. Upplev det själva! (se även flik 4 DAGBOK FRÅN UD Vol 2, inlägg nr 4) 

KAPITEL 26

1968 – VÄNSTERSVÄNG I SVENSK UTRIKESPOLITIK – ERINRAN OM STALINTERRORN – GULAG

 Och nu var det 1968! Alltså studentrevolternas år. Överallt ser och hör man vänsteragitatörer med marxist-leninistiska drömmar och preferenser. Som nämndes inledningsvis sprider sig detta också till Sverige med kårhusockupationen m m. Allt detta går mig emellertid spårlöst förbi, dels beroende på att jag arbetade för fullt i Bagdad, dels beroende på att jag var immun mot alla slags vänsteridéer på grund av de ständiga påminnelserna om det aggressiva och kommunistiska Sovjetunionens militärt hotfulla uppträdande mot Sverige, synligt inte minst på våra ”PPI:n” och på den storbild som fanns i operationsrummet på O 5.

I min ovan nämnda 2002 publicerade artikel ”Folkrätten i svensk utrikespolitik” (se länk till denna artikel) berör jag dessa märkliga förhållanden, nämligen att jag i UD återsåg ett icke ringa antal av de på barrikaderna kämpande ”revolutionärerna”, vilka var både Castro- och Che Guevara-kramare. Men hur hade detta gäng tagit sig in i UD? Såg de inte faran med kommunismen och marxism-leninismen, dels för demokratin dels för de mänskliga rättigheterna? Såg och hörde de ingenting? Var straffkolonin Gulag ett okänt begrepp för dessa ivrare? Hade de inte, eller ville de inte, läsa Alexandr Solzjenitsyns 1973 utkomna bok om Gulag? Här rörde det sig inte om sådana inflytandeagenter varom talats i kap 22 utan om ”rena hårdvaran” alltså bekännande marxist-leninistiska eller maoistiska revolutionärer som verkligen trodde på det revolutionära budskapet.

Siffrorna över de som bragtes om livet under Stalin-terrorn och därefter är så ofattbara att de inte når in i förnuftet – 50 miljoner, kanske 100 miljoner döda! Fattade inte vänsterfolket allt detta? Var de ”dumma i skallen”? Nej, de fattade inte. Snarare tycktes det vara en tjänstemerit att ha visat sig som revolutionär vänsteranhängare! Detta förebådar en märklig ”sväng” i svensk utrikespolitik, där Sverige på ett oroande sätt närmade sig vänsterdiktaturer och föga demokratiskt inriktade makthavare. Jag har ovan i kap 22 berört ”vänsterns permanenta maktövertagande” i UD, där inget längre skulle bli sig likt.

Kittlade tesen om proletariatets diktatur där – i avvaktan på Världsrevolutionens slutliga seger och införandet av det utopiska slutmålet ”den sanna socialismen” – proletariatet skulle styras av den upplyste ledaren och den upplysta nomenklaturan? Var det kanske ”bara” den privilegierade nomenklaturan man ville tillhöra? Kanske sträckte sig de ”revolutionära ambitionerna” inte längre än så?

Som jag framhävt flera gånger blockerade detta för decennier framöver Sveriges naturliga plats bland de västliga demokratierna, där den naturliga platsen för Sverige hade varit som tidig medlem av EEC, senare EU. Den på grundval av den svenska neutralitetsdoktrinen utvecklade ”kålsuparteorin”– d v s den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen likställdes med den kapitalistiska demokratin USA – drev också fram en märklig antiamerikanism, där det blev legitimt att för decennier framåt häva ur sig ”vad som helst” om USA, medan däremot förhållandena i det kommunistiska Sovjetunionen och dess lydstater, inte minst Östtyskland, framhävdes som mönster i olika avseenden.

Det är egentligen på sitt sätt ofattbart hur en revolutionär vänsterideologi – med total frånvaro av mänskliga rättigheter och respekt för det enskilda livet och med död, terror och förintelse som ledstjärnor – så till den milda grad kunde komma att dominera efterkrigstidens svenska politiska agenda, t o m med möjlighet att sitta i en svensk regering. Hur är detta överhuvudtaget möjligt? Det är samma sak som att tänka sig nazister i en svensk regering. Varför är det så få som inser parallellen i detta? Jag återkommer till min slutsats i kap 22, nämligen de otroliga framgångar som de östliga underrättelse-, propaganda- och desinformationstjänsterna i form av KGB, IA, GRU, STASI m fl inhöstade vid denna tid.

Se vidare DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 153-157.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s