Inlägg 2 april 2015: Om rädslan för kommunistiskt maktövertagande, ideologins betydelse, infiltration, desinformation, agenter och inflytandeagenter

Om rädslan för kommunistiskt maktövertagande, ideologins betydelse, infiltration, desinformation, agenter, spioner och inflytandeagenter …

Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD Vol 2 s 79 ff.

Den polske kommunistledaren generalen Jaruzelskis drastiska ingripande i Polens inre liv Lucianatten den 13 december 1981 räddade sannolikt landet från det ingripande enligt Brezjnevdoktrinen som kunde förutses på samma sätt som inmarschen i Prag ägde rum den 21 augusti 1968. Ingripandet i Tjeckoslovakien skulle emellertid bli den sista sovjetiska inmarschen enligt Brezjnevdoktrinen.

Istället började det kommunistiska väldet knaka i fogarna. Vilket jag rent konkret försökte bidra till i Riga. Men 46 år senare, i mars 2014, återfaller Rysslands president Vladimir Putin i den ”gamla sovjetiska stilen” och annekterar Krim samt hotar staten Ukraina med militärt ingripande. Den gamla Brezjnevdoktorinen återuppstår under namn av Putin-doktrinen. En helt ny säkerhetspolitisk bild tar form i Europa.

Även om förhållandena i Tjeckoslovakien inför Pragkuppen 1948 inte direkt liknade förhållandena i Sverige kände ändå flera ledande personer här hemma stark oro efter Pragkuppen. Även om något kommunistiskt maktövertagande á la Prag inte stod för dörren i Sverige sägs såväl statsminister Erlander som utrikesminister Undén ha varit skakade av Pragkuppen samt av de svenska och finska kommunistpartiernas allt aggressivare uppträdande. Allt detta parat med rykten om sovjetiska framryckningar mot Norden.  ÖB Helge Jung (ÖB 1944-1951) fordrade i mars 1948 en skärpning av personkontrollen i försvarsmakten samt att kommunister skulle utestängas från vissa tjänster. Samma år återinförde rikspolisen registreringen av kommunister.

(Vad som här sägs om situationen 1948 följer exakt samma mönster som ”Putins framryckningar” påsken 2015  mot de Nordiska och Baltiska länderna, t o m inbegripande hot om kärnvapen).

I ”de sovjetiska framryckningarna” – här i landet omsatt i KGB:s aktiviteter – ingick en markant ökad KGB-aktivitet att värva agenter av ”olika rang”, alltifrån s k inflytandeagenter till rena spioner. Således avslöjades under 1950-1960-talen ett antal spionaffärer. En 30-årig journalist vid tidningen Norrskensflamman Frithiof Enbom greps av säkerhetspolisen 1952. I förhören uppgav han att han hade haft en grupp personer som varit aktiva med att spionera, bl a en f d furir Hugo Gjerswold, som avskedats p g a sina kommunistiska sympatier. Den 31 juli 1952 dömdes Enbohm och Gjerswold till livstids fängelse för spioneri. I oktober 1956 dömdes den s k radarspionen Anatole Ericsson, anställd vid L M Ericsson, till livstid fängelse för grovt spioneri.

Som nämnts i andra sammanhang dömdes översten i Flygvapnet Stig Wennerström den 12 juni 1964 till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjets räkning.  I Wennerströms fall hade väl KGB frångått den eljest gällande principen för rekrytering av agenter/spioner att dessa normalt skulle hämtas från ”de ideologiskt bereddas” skara, inte gärna där utanför. Efter murens fall 1989 skröt ju den östtyske spionchefen Markus Wolf öppet om sina STASI-agenter – vilka han kallade för ”kunskapare för fred” – samt poängterade deras starka politiska och ideologiska engagemang. Den ideologiska grunden för rekrytering av agenter/spioner var mycket viktigare än vad man velat tro.

Ideologin låg nog innerst inne också till grund för den svenska kommunist-och sovjetvänliga politiken. ”Den sanna socialismen” hägrade som slutmål såväl för Socialdemokratin som för Marxism-leninismen. Det var ”bara” vägen dit som skiljde dem åt. KGB/STASI sökte alltså enligt denna ”rekryteringsformel” sina agenter i de kretsar som var mest ideologiskt motiverade att samverka med dessa organ.

”Agentkriget” hade emellertid en illegal och en legal värld mellan vilka gränsen var minst sagt suddig. Vid något stadium övergick normala legitima kontakter till något som inte var normala legitima kontakter, utan något betydligt mer. Ville frejdade vänsterpolitiker och vänsterjournalister inte gå över gränsen till det illegala gällde det att snabbt stoppa just vid ”brytpunkten” mellan ”normalt umgänge” och ”brottslig verksamhet”. Socialdemokratin var naturligtvis – såsom ”ideologisk granne” till kommunismen/ marxism-leninismen – i högsta grad utsatt för infiltration. Hur besvarade då Socialdemokratin sådana ideologiska påtryckningar och ”propåer att spela med i det kommunistiska spelet”, som ju huvudsakligen och definitionsmässigt var riktat mot Väst”? Att värva bundsförvanter i kommunismens kamp mot Väst var infiltrationens och påtryckningarnas ultimata syfte.

Relaterat till Östs ”propåer och påtryckningar att spela med” valde man från Socialdemokratins sida två huvudinriktningar. Den ena huvudinriktningen var ”att spela det anti-västliga och pro-kommunistiska spelet” framförallt i Tredje världen (Latinamerika, Cuba, Afrika, Asien, Indien) genom Socialistinternationalen, vilket förklarar denna organisations uppsving och betydelse under 1970-1980-talen. Detta sammanfaller med Willy Brandts och Olof Palmes mest intensiva perioder och med Bernt Carlssons tid som sekreterare i Socialistinternationalen.

Detta sammanfaller dessutom tidsmässigt med Palmekommissionens verksamhet och det sommaren 1982 utgivna dokumentet ”Gemensam säkerhet”. I detta ingick Sovjetunionen som en viktig komponent i det ”gemensamma säkerhetsarbetet”. Samma roll som Bernt Carlsson spelade i Socialistinternationalen spelade Anders Ferm i Palmekommissionen, där ”efterspelet” till den svenska protestnoten till Sovjetunionen den 26 april 1983 leder fram till den s k Ferm-Arbatovaffären (se Volym 1). Palme måste ha haft svårt att hålla samman detta mångfasetterade internationella storspel.

(För fortsättningen hänvisas till boken antingen i dess papperstryckta form eller nedladdningsbara E-boksform.)

Det av Olof Palme lanserade begreppet ”gemensam säkerhet” – alltså uppbyggnad av en ”gemensam säkerhet” med Sovjetunionen/Ryssland är ett begrepp som idag tycks återupplivas från skilda håll, inte minst från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, och som säkert gärna omfamnas av olika ”gamla” svenska pro-sovjetiska aktörer och inflytandeagenter. 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s