Inlägg 1 april 2015: Om motstånd mot ockupationsmakten, evakuering och styrande i exil

Om motstånd mot ockupationsmakten, motståndsrörelse, evakuering och styrande av landet från exilplats

Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD Vol 2 kap 22.

I sammanhanget skall även nämnas den år 1978 tillsatta s k Folkrättskommitténs betänkande ”Folkrätten i krig” (SOU 1984;56), överlämnad till försvarsminister Erik Krönmark den 20 juni 1984. Alltså 16-17 år före de Ekéiska utredningarna. I denna kommitté var jag själv huvudsekreterare 1978-1980 och skrev kapitlet om ”folkrättens regler under ockupation”, där frågan om moståndsrörelser och rätten att göra motstånd mot ockupationsmakten berörs. I detta sammanhang satte jag mig in i frågan om motståndsrörelserna i Sverige efter inträffad ockupation, inte minst eftersom jag var krigsplacerad att tjänstgöra i Högkvarteret (HKV Krigsupl se ovan).

Motståndsrörelsernas verksamhet skulle integreras i det NATO- samarbete jag ovan redogjort för i korthet. I detta sammanhang blev den s k ”Staybehind”- organisationen (alltså motståndsrörelsen) aktuell, liksom frågan om delar av statsledningens och högkvarterets tilltänkta exil-uppehåll i England under pågående ockupation. I detta sammanhang kunde man räkna med att Väst- eller NATO-ubåtar kunde operera i svenska vatten inom ramen för den s k ”Stay-behind”-rörelsen, bl a för att understödja motståndsrörelsen i kampen mot ockupationsmakten, liksom i evakueringssyfte av delar av den svenska statsledningen och Högkvarteret. Även i de övningar som i fredstid skedde inom dessa ramar.

I detta sammanhang kan hänvisas till kap 49 ”Ouvertyrer mot Norge” i den följande volym 3, där något berörs den norske kungen Haakon VII:s och kronprins Olavs närmast panikartade flykt undan de tyska bombardemangen av kungens uppehållsplatser i samband med den tyska ockupationen av Norge den 9 april 1940. Efter att den svenska samlingsregeringen under Per Albin Hanssons ledning och med Christian Günther som utrikesminister skamligt nog vägrat den norske kungen att få gå i exil i Sverige evakuerades han och kronprinsen från Nordnorge den 7 juni 1940 ombord på en engelsk jagare med destination London, där den norska exilregeringen (statsminister Johan Nygaardsvolds exilregering 1940-1945) kom att verka fram till fredsslutet 1945.

Tanken från svensk sida var att i händelse av krig och ockupation om möjligt undvika ett liknande panikartat händelseförlopp genom att i god tid och i förväg planera för ”det helt otänkbara”, nämligen att Sverige hade ockuperats av fienden.

Detta var emellertid både svårt och riskfyllt. Om befolkningen fick veta att det förbereddes för konungens och statsstyrelsens evakuering kunde detta leda till defaitism i försvaret av landet. Liksom i Norge och Danmark vid den tyska ockupationen 1940 fick man räkna med att konungen i händelse av krig och ockupation skulle framträda som den samlande symbolen för folkets motståndskamp mot ockupanten. Den i det ockuperade Danmark kvarblivande danske kungen Christian X:s dagliga ridturer genom Köpenhamn betydde mycket för den danska motståndsviljan. Samma moraliska stöd utövade den norske kungen från sin exil i England.

Det var alltså av stor vikt att konungen och statsstyrelsen kunde förbli i riket så länge som möjligt, t o m efter en inträffad ockupation. Vissa delar, t ex riksdagens krigsdelegation skulle alltid kvarstanna i landet. Det fanns för-och nackdelar att väga mot varandra i frågan om ”kvarblivande” eller ”exil”, beroende på det aktuella läget och vilka risker som antogs föreligga för konungens person från ockupationsmaktens sida. Om riskerna för våld mot konungens person eller våld mot medlemmar av statsstyrelsen ansågs överhängande måste evakuering ske till —-  utländska uppehållsplats. Men detta då – med hänsyn till den allmänna motståndsviljan – ”först i sista sekund”. —–

Statsminister Johan Nygaardsvold från Arbeiderpartiet hade blivit statsminister i Norge redan 1935. Efter det Nazi-tyska anfallet mot Norge 9 april 1940 gick Nygaardsvold den 7 juni 1940 i exil till England tillsammans med norske kungen Haakon VII och kronprins Olaf , varifrån han styrde den norska exilregeringen 1940-1945.

I den efter fredsslutet 1945 tillsatta norska Undersøkelsekommissionen utsattes statsminister Nygaardsvold och dennes regering för svidande kritik för att inte rätt ha bedömt de Nazi-tyska planerna på anfallet på Norge den 9 april 1940. Samt att dessutom inte ha företagit några egentliga förberedelser för att militärt kunna försvara Norge. Utfärdade varningar för anfall negligerades eller kunde inte bedömas på ett korrekt sätt. Beredskap hade inte införts i tid. Man trodde i det längsta på att ”ingen fara för Norge”. Kritiken blev svidande från alla tänkbara utgångspunkter. Vid den Nazi-Tyska ockupationen tillträdde Vidkun Quisling som s k ministerpresident och som styresman över Norge ”med Hitlers nåde”. Förfärliga förhållanden kom att råda i Norge under den tyska Nazi-ockupationen. Efter krigets slut dömdes Quisling i samtliga rättsinstanser till döden och avrättades på Akerhus natten till 24 oktober 1945 genom arkebusering.

Namnet Quisling har gett namnet på sådana figurer som samverkar med motståndaren/fienden och ställer sig i dennes tjänst vid t ex upprättandet av s k lydregeringar. Detta är vad som idag sker i Ukraina där separatister upprättar s k lydregeringar med ”Rysslands nåde”. Detta inträffade också under Stalins tid då s k lydregeringar upprättades i de baltiska staterna. Det första en lydregering gör är att begära hjälp från ”moderlandet” för att försvara ”sina rättigheter”. Samt att framföra önskemål om att få ”tillhöra/införlivas med moderlandet”. När moderlandet ansluter ett sådant land till sitt eget territorium kallas det folkrättsligt annektering, vilket är förbjudet enligt gällande folkrätt. Ett annat land tillhörigt landområde/ landsända/ region kan inte annekteras till ett annat angränsande land genom övervåld och vapenmakt.

I min utredning 1984 – liksom i många senare sammanhang – varnar jag starkt för de ohyggliga förhållanden som följer på en ockupation av fiendemakten, då alla normala lagar och regler de facto sätts ur spel för militärt övervåld och godtycke. Svenska folket med sin historiska oerfarenhet av främmande ockupationer skulle ”aldrig överleva” en främmande ockupation. Praktiskt taget samtliga s  k neutrala stater under 2:a vk ockuperades av Hitler och/eller Stalin. De krigförande makternas önskan att respektera andra länders neutralitet är påfallande liten för att inte säga obefintlig. Samtliga neutrala länder i Europa UTOM Sverige (och Schweiz) blev ockuperade av fiendemakten. Fruktansvärda förhållanden följde. Varför Sverige inte blev ockuperat av Hitler är ”en gåta”. Det var i varje fall ingen ”militär skrämsel” som avhöll Hitler. Därför att lika lite som IDAG hade Sverige då något försvar att tala om. Det var ett ”rent under” eller ”Guds försyn” eller kanske gamle kung Gustav V:s förtjänst att Sverige inte blev ockuperat av Hitler. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s