Ny uppdatering fliken Arktis – Svalbard om Arktis, Svalbard, Barents hav, Rysk-Norska avtalet 2011 om Barents hav – Mittlinjeprincipen – Sektorprincipen – Antarktis mm

SE UNDER FLIKEN ARKTIS – SVALBARD MIN NYA UPPDATERING 30 APRIL 2015 OM ARKTIS, SVALBARD; BARENTS HAV, RYSK-NORSKA AVTALET 2011 OM BARENTS HAV – MITTLINJEPRINCIPEN (GOTLAND) – SEKTORPRINCIPEN – ARKTIS – ANTARKTIS MM 

Inlägg 28 april 2015: OM KOMMUNISM, KOMINTERN OCH INTERNAT AVDELNINGEN I A

KOMMUNISTPARTIERNA VÄRLDEN ÖVER DIREKTSTYRDES GENOM KOMINTERN FRÅN MOSKVA – 1943 BILDADES DET MÄKTIGA IA = INTERNATIONELLA AVDELNINGEN I CENTRALKOMMITTÉN

Vår tid skall komma om 20 eller 30 år. För att vinna behöver vi ett överraskningsmoment. Borgerligheten måste fås att somna, så skall vi börja med att sjösätta den mest spektakulära fredsrörelsen någon skådat. Det kommer att bli elektrifierande ouvertyrer och aldrig förr sedda eftergifter. Kapitalistländerna, dumma och dekadenta, kommer att medverka till sin egen undergång. De kommer att hoppa jämfota för en andra chans att vara vän. Så fort deras gard har sänkts, skall vi slå dem med vår knutna näve!”

Mauilsky, KOMINTERN:s Generalsekreterare i ett tal i Leninskolan för politisk krigföring år 1931.

Verkar inte detta av KOMINTERN:s Generalsekreterare för 74 år sedan gjorda uttalande stämma ganska väl in på det återuppväckta ”Sovjet/Putin-unionens” agerande idag. Först att ”vagga in” Väst i en ”fredsdvala”. Därefter – när ”sömnen är som djupast” och det västliga försvaret  försvagat eller t o m nedlagt  – ”ja, slår man till”. Det enda som inte stämmer är den ”kommunistiska ideologin”, som väl Putin inte längre hyllar, utan istället ”något åt det motsatta hållet”. Men ytterligheterna sluter mycket väl an till varandra i cirkeln. Det ”rödaste rött” går lätt över i det ”svartaste svart” eller ”brunaste brunt”.

HELA INLÄGGET SE NYA FLIKEN ”KOMMUNISM – KOMINTERN – INTERNAT AVDELNINGEN  I A 

Inlägg 25 APRIL 2015: KOMMUNISMENS/VÄNSTERNS SKULD. ERINRAN OM STALINTERRORN OCH GULAG

Med hänsyn till olika ”vänsterinlägg” till Kommunismens/Vänsterns/Putins försvar (hur nu detta går ihop rent ideologiskt?) publicerar jag ett utdrag ur DAGBOK FRÅN UD KAP 26, vilket erinrar om den fruktansvärda ”Stalinterrorn” och den förfärliga företeelse som kallas GULAG. Vet ”vänstern” inte vad GULAG är/var? Rena döds- och utrotningsläger i kommunismens namn. Jag tjänstgjorde som diplomat vid svenska ambassaden i Moskva under åren 1974-1976 och följde noga den lokala sovjetiska befolkningens umbäranden och vedermödor ”i kommunismens namn”. ”Så här får det inte vara”, var min slutsats! 

Här nedan – var så god – en Service till dem som ”inte var med då”, men som tycker ”kommunismen nog var/är OK”. Finns mer att läsa i mina volymer DAGBOK FRÅN UD. Upplev det själva! (se även flik 4 DAGBOK FRÅN UD Vol 2, inlägg nr 4) 

KAPITEL 26

1968 – VÄNSTERSVÄNG I SVENSK UTRIKESPOLITIK – ERINRAN OM STALINTERRORN – GULAG

 Och nu var det 1968! Alltså studentrevolternas år. Överallt ser och hör man vänsteragitatörer med marxist-leninistiska drömmar och preferenser. Som nämndes inledningsvis sprider sig detta också till Sverige med kårhusockupationen m m. Allt detta går mig emellertid spårlöst förbi, dels beroende på att jag arbetade för fullt i Bagdad, dels beroende på att jag var immun mot alla slags vänsteridéer på grund av de ständiga påminnelserna om det aggressiva och kommunistiska Sovjetunionens militärt hotfulla uppträdande mot Sverige, synligt inte minst på våra ”PPI:n” och på den storbild som fanns i operationsrummet på O 5.

I min ovan nämnda 2002 publicerade artikel ”Folkrätten i svensk utrikespolitik” (se länk till denna artikel) berör jag dessa märkliga förhållanden, nämligen att jag i UD återsåg ett icke ringa antal av de på barrikaderna kämpande ”revolutionärerna”, vilka var både Castro- och Che Guevara-kramare. Men hur hade detta gäng tagit sig in i UD? Såg de inte faran med kommunismen och marxism-leninismen, dels för demokratin dels för de mänskliga rättigheterna? Såg och hörde de ingenting? Var straffkolonin Gulag ett okänt begrepp för dessa ivrare? Hade de inte, eller ville de inte, läsa Alexandr Solzjenitsyns 1973 utkomna bok om Gulag? Här rörde det sig inte om sådana inflytandeagenter varom talats i kap 22 utan om ”rena hårdvaran” alltså bekännande marxist-leninistiska eller maoistiska revolutionärer som verkligen trodde på det revolutionära budskapet.

Siffrorna över de som bragtes om livet under Stalin-terrorn och därefter är så ofattbara att de inte når in i förnuftet – 50 miljoner, kanske 100 miljoner döda! Fattade inte vänsterfolket allt detta? Var de ”dumma i skallen”? Nej, de fattade inte. Snarare tycktes det vara en tjänstemerit att ha visat sig som revolutionär vänsteranhängare! Detta förebådar en märklig ”sväng” i svensk utrikespolitik, där Sverige på ett oroande sätt närmade sig vänsterdiktaturer och föga demokratiskt inriktade makthavare. Jag har ovan i kap 22 berört ”vänsterns permanenta maktövertagande” i UD, där inget längre skulle bli sig likt.

Kittlade tesen om proletariatets diktatur där – i avvaktan på Världsrevolutionens slutliga seger och införandet av det utopiska slutmålet ”den sanna socialismen” – proletariatet skulle styras av den upplyste ledaren och den upplysta nomenklaturan? Var det kanske ”bara” den privilegierade nomenklaturan man ville tillhöra? Kanske sträckte sig de ”revolutionära ambitionerna” inte längre än så?

Som jag framhävt flera gånger blockerade detta för decennier framöver Sveriges naturliga plats bland de västliga demokratierna, där den naturliga platsen för Sverige hade varit som tidig medlem av EEC, senare EU. Den på grundval av den svenska neutralitetsdoktrinen utvecklade ”kålsuparteorin”– d v s den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen likställdes med den kapitalistiska demokratin USA – drev också fram en märklig antiamerikanism, där det blev legitimt att för decennier framåt häva ur sig ”vad som helst” om USA, medan däremot förhållandena i det kommunistiska Sovjetunionen och dess lydstater, inte minst Östtyskland, framhävdes som mönster i olika avseenden.

Det är egentligen på sitt sätt ofattbart hur en revolutionär vänsterideologi – med total frånvaro av mänskliga rättigheter och respekt för det enskilda livet och med död, terror och förintelse som ledstjärnor – så till den milda grad kunde komma att dominera efterkrigstidens svenska politiska agenda, t o m med möjlighet att sitta i en svensk regering. Hur är detta överhuvudtaget möjligt? Det är samma sak som att tänka sig nazister i en svensk regering. Varför är det så få som inser parallellen i detta? Jag återkommer till min slutsats i kap 22, nämligen de otroliga framgångar som de östliga underrättelse-, propaganda- och desinformationstjänsterna i form av KGB, IA, GRU, STASI m fl inhöstade vid denna tid.

Se vidare DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 153-157.

Inlägg 24 APRIL 2015: OM UPPRINNELSEN TILL IKFN-REGELN ”DÖDLIGT VÅLD” (SÄNKNING) MOT KRÄNKANDE UBÅT I FREDSTID 1982

OM UPPRINNELSEN TILL IKFN-REGELN ”DÖDLIGT VÅLD” (SÄNKNING) MOT KRÄNKANDE UBÅT I FREDSTID 1982

Det var statsminister Olof Palme som i samband med ubåtshändelserna i Hårsfjärden i oktober 1982 beordrade framtagning av nya regler i IKFN för ”sänkning” (”dödligt våld”) mot kränkande ubåt. Jag var med i detta arbete 1982 och gör följande utdrag ur DAGBOK FRÅN UD, då denna sak åter aktualiserats,

Kvintessensen av det nedan beskrivna ingripandet från UD:s Folkrättssakkunniges (min) sida i Ubåtskommissionens arbete 1982 var att frågan om användande av ”dödligt våld ” eller sänkning av främmande ubåt klargjordes, varvid det bekräftades att inget får hindra ÖB:s användande av ”yttersta våld” till rikets självförsvar. Användande av våld för att hävda rikets integritet regleras av de s k IKFN-bestämmelserna. Användande av ”dödligt våld” mot kränkande ubåt i fredstid följer av den övergripande suveränitetsprincipen samt att en regering alltid enligt folkrätten har rätten att tillgripa nödvändig grad av våld – t o m ”dödligt våld” – vid hävdandet av rikets suveränitet och territoriella integritet. Härtill kommer att varje kränkande ubåt känner till de regler som Sverige fastlagt i IKFN-bestämmelserna och därmed har blivit VARNAD för konsekvenserna av att kränka svenska vatten.

Av texten nedan framgår också Underrättelsetjänstens ovilja att delge UD ytterst hemlig information. Sådan var atmosfären mellan ”det militära” och UD vid denna tid.

Här nedan följer utdrag ur DAGBOK FRÅN UD VOL 1 sid 128-129, 131-134.

1982

22 december 1982 onsdag (Ubåtsskyddskommissionen)

Talade på telefon med professor Nils Stjernquist i Lund, som är expert på konstitutionell rätt i Ubåtsskyddskommissionen. Skickade honom ett hemligstämplat brev med följande innehåll:

”Åberopande vårt telefonsamtal den 22 dennes får jag härmed för din kännedom översända en del material om de ubåtskränkningar som förevarit. Huvuddelen av detta innehåller folkrättsliga synpunkter, men även andra faktainformationer förekommer. Materialet är kvalificerat hemligstämplat. Den av regeringen tillsatta ”kommissionen för ubåtsjakt i fredstid” har gett mig i egenskap av folkrättsexpert, och dig i egenskap av expert på konstitutionell rätt, i uppdrag att undersöka huruvida statsministerns uttalande den 22 oktober 1982 att en kränkande ubåt i svenskt vatten kan sänkas på något sätt bör införlivas med det existerande regelverket, d v s i första hand den s k IKFN-förordningen (Förordningen om försvarsmaktens ingripande vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet mm SFS 1982:756).

Jag är i färd med att ytterligare analysera denna frågeställning. För min del anser jag dock att ett land inte skall behöva tåla uppseendeväckande och ytterst grova kränkningar. Ett på sådant sätt kränkt land får även i fredstid anses ha möjligheten att vidta sådan extraordinär åtgärd som sänkning av en oidentifierad ubåt. Det skall medges att det är en hårdför handling, särskilt i fredstid, och som knappast har några precedenser i fred. Ett agerande av denna typ såsom svar på en synnerligen grov och allvarsam kränkning har dock enligt min mening täckning i gällande folkrätt, särskilt i artikel 51 i FN-stadgan, som handlar om rätten till självförsvar. Rätten att försvara landets och gränsernas integritet är givetvis av särskild vikt för ett land som Sverige som för en neutralitetspolitik syftande till neutralitet i krig. Neutralitetsfaktorerna har varit av avgörande betydelse i samband med statsministerns uttalande.

Även om regeringen i varje särskilt fall får anses ha möjlighet att agera till skydd för det svenska territoriet genom att ta olika former av ad hoc-beslut kan man ändå fråga sig om inte statsministerns uttalande om möjligheten till sänkning borde intas i den nämnda IKFN-förordningen. Det är viktigt att regeringens handlande har täckning i gällande lag. Man slipper då kanske en ofta inflammerad debatt om det konstitutionella i regeringens handlande. Visserligen kan regeringens konstitutionella nödrätt alltid åberopas, men det borde vara av stor fördel från många olika synpunkter att täckning finns i gällande lag. Jag erinrar mig i detta sammanhang den debatt som förts i Sverige efter U-137:s grundstötning i Karlskrona skärgård.

Det är denna fråga som vi har att fundera på. Jag sänder med följande material så att vi därefter kan fortsätta vår diskussion (förteckning över medsända bilagor).” Detta brev till professor Stjernquist delgavs utrikesministern, kabinettssekreteraren, polchefen, kanslirådet Hjertonsson, cheferna för Pol I, II, III, V, statssekreterare Ulf Larsson, Statsrådsberedningen, statssekreterare Per Borg, Försvarsdepartementet, ÖB general Ljung, CFst viceamiral Stefensson, Chefen för Op2 Fst öv 1 graden Gunnar Unell, övlt von Celsing, Fst och depsekr Michael Sahlin, sekreterare i ubåtskommissionen.

1983

5 januari 1983 onsdag (ubåtarna; Underrättelesesidan släpper ej)

09.00 Fst hos övlt von Celsing om ubåtskommissionen med Und(errättelsesidan). Får material och diskuterar Und:s material. Känsligt. Kvalificerat. Detta släpps inte vidare. Har ens (ubåts)kommissionen fått det? (2) xxx

(2) Det fanns material från Underrättelsesidan som var av sådan natur att det var fullständigt embargo på det. Såvitt jag förstår har det inte släppts vare sig till Ubåtskommissionen eller till UD (där det fanns ett särskilt embargo). Se vidare Del II kap 37 (På Pol 2 1972-1974 – Vänsterkotteriets härjningar på UD), där jag skriver följande: ”I detta sammanhang måste jag tillfoga upplysningen att den militära säkerhetstjänsten strängt tillhöll mig att aldrig i UD yppa något om det jag fick veta eller erfara på den militära sidan, i synnerhet inte det som gällde STRIL-systemet och den operativa verksamheten på O 5 och i Försvarsstaben. Hur förskräckligt det än låter litade militären inte på UD, där en annan verklighetsuppfattning om Sovjetunionen och kommunismen onekligen rådde. Vid mitten av 1980-talet tog sig detta bl a uttryck i ”marinofficerarnas revolt” mot Olof Palme. ”Se upp, fienden finns i huset”, alltså i UD, sade en sarkastisk militär underrättelsechef till mig! Det hade då bara gått några år sedan den i UD tjänstgörande Wennerström hade dömts för spioneri 1964. Jag levde med andra ord i ”en schizofren värld”, i den ena såg jag med egna ögon vad som hände i verkligheten, i den andra sågs allt i ”rosenrött” eller ”helrött”

11 janauri 1983 tisdag (ubåtarna mm)

Kl 10.00 (kabinettssekreterare) Shori, om ubåtarna, polarpolitiken mm. Berättar om status ubåtskommissionens arbete.  xxx

14 januari 1983 fredag (ubåtarna mm)

kl 15.15 genomgång med utrikesministern (Bodström) om de aktuella frågorna. xxx

18 januari 1983 tisdag (Fst, våld mot ubåtar i fredstid)

Kl 16.00 övlt von Celsing, Försvarsstaben, om ubåtsrapporten och om mitt och prof Stjernquists utlåtande till Ubåtskommissionen om tillgripande av våld i fredstid mot ubåt som vägrar komma upp.

19 januari 1983 onsdag (Finland vill veta om ubåtarna)

Kl 19.30 middag hos Arto Mansala (minister på finska ambassaden) för den besökande finske polchefen Dick Möller. Finnarna är oerhört angelägna att få veta inside från Ubåtskommissionen och vilket resultat den kommer fram till. Detta är ju känsligt m h t deras förhållande till Sovjet. Underströks att president Koivisto har stort personligt intresse av information på ett så tidigt stadium som möjligt. Sade att jag skulle ge dem detta när det fanns möjlighet. Jag lovade att tala med Jaakko (Kalela; finske presidentens utrikespolitiske rådgivare) eller komma över.

20 januari 1983 torsdag (om våld mot ubåt i fred och krig)

Professor Nils Stjernquist och jag – som experter i konstitutionell rätt respektive folkrätt till Ubåtskommissionen – utgav och cirkulerade en av oss båda undertecknad hemlig PM (1983-01-20) ”Tillgripande av våld för att hävda rikets integritet”. Överlämnades till Kommissionen, utrikes- och försvarsministrarna, kabinettssekreteraren, statssekreterare Ulf Larsson, Statsrådsberedningen, Polchefen, Cheferna Pol I, II, III, V, arkivchefen professor Wilhelm Carlgren, docenten Krister Wahlbäck, Pol, kanslirådet Ulf Hjertonsson, Pol, ÖB general Ljung, CFst viceamiral Stefenson, C Op 2, öv 1 gr Unell, övlt von Celsing, Fst. Detta är verkligen tuffa regler i fred och allt i den heliga neutralitetens namn (förtroendefaktorn). En uppföljning av statsminister Palmes uttalande att regeringen även i fredstid kan beordra försvarsmakten att sänka en ubåt. Nu ha vi gett fritt fram för dessa drakoniska regler.

21 januari 1983 fredag (delningen hemliga PM om bruk av våld)

Ringde Nils Stjernquist i Lund och informerade om delgivningen av vårt PM angående bruk av våld. Blir en ganska vid krets m h t frågans vikt.

22 januari 1983 lördag (hur långt vågar Sven Andersson gå? – dokument släpps ej)

Lunch med Göran Berg (chef Pol I) och diskuterade ubåtskommissionen och rapporten samt Stjernquists och mitt PM i förrgår. Vi går ju hårt fram. Sänkning i fredstid! Hur långt skall Sven Andersson (Kommissionens ordförande) våga gå? Frågar oss varför Und(errättelsesidan) inte vågar släppa allt material som finns. Det finns ju sådant som inte släpps. (se ovan 5 januari 1983).

 

Inlägg 18 april 2015: ANFÖRANDE AV FÖRSVARSMINISTERN I FÖRSVARSFÖRHANDLINGARNA OM FÖRSVARET, EU-ALLIANSEN OCH NATO-MEDLEMSKAP

ANFÖRANDE AV FÖRSVARSMINISTERN I FÖRSVARSFÖRHANDLINGARNA I FRÅGAN OM FÖRSVARET, EU-ALLIANSEN OCH NATO-MEDLEMSKAP.

(OBS: den muntligt framförda versionen gäller).

Ärade förhandlare,

När det sedan gäller frågan om alliansfriheten och ev NATO-medlemskap så är det så att vi i regeringen har satt oss ned och noga studerat den Union eller Allians som Sverige redan är med i sedan 20 år tillbaka, närmare bestämt sedan den 1 januari 1995. Jag syftar då givetvis på EU-Alliansen, eller EU-Unionen, som den mer allmänt kallas. Eftersom Sverige alltid velat stå på folkrättens grund och hedra de fördrag och traktater som Sverige ingått är det självfallet så att Sverige måste följa de förpliktelser och riktlinjer som EU-Alliansens grundfördrag det s k Lissabonfördraget – som trädde i kraft 2009 – föreskriver för Sverige. Jag vill här likna Lissabonfördraget vid den för Sverige så viktiga FN-stadgan från 1945.

Något annat alternativ än att hedra EU-fördraget är helt otänkbart för denna regering. Båda politiska blocken har dessutom med öppna ögon och efter noggranna studier anslutit Sverige till denna politiska Union med gemensam utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Vi har gemensamt beslutat att uppge den tidigare gällande s k neutralitetspolitiken, vilkens främsta kännetecken var alliansfriheten. Alltså den alliansfrihet som vi genom inträdet i EU 1995 uppgav till förmån för en politik inriktad på samarbete, solidaritet och lojalitet med Europas demokratiska stater. För närvarande har EU 28 medlemmar.

Eftersom vi uppgivit vår alliansfrihet till förmån för solidaritet och lojalitet inom EU vill jag här nedan i punktform lista de fördragsförpliktelser som regeringen anser att Sverige måste honorera i den lösning för försvaret som vi nu här håller på att slutreglera. Och där inte minst frågan om internationellt försvarssamarbete kommer in i bilden. Det är ju uppenbart för oss alla som sitter här att vi inte har pengar nog att försvara Sverige utan organiserat samarbete med andra länder och allianser. Som vi hört här skulle t ex ett återuppbyggande av det gamla neutralitetsförsvaret (vilket f ö är omöjligt med hänsyn till EU-fördraget) kosta 100-tals miljarder kronor. Vi måste i så fall bygga upp allt från grunden igen. Detta är ingen framkomlig väg.

Som framgår av fördragstexten gäller att varje medlem av EU-Unionen skall

  • föra, utforma och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet,
  • aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet,
  • respektera unionens åtgärder på detta område,
  • arbeta tillsammans för att förstärka och utveckla sin ömsesidiga politiska solidaritet,
  • avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna,
  • se till att deras nationella politik överensstämmer med unionens ståndpunkter

Samt vidare att:

  •  den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
  • den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar.
  • Unionens politik ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantpakts-organisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska fördraget och vara förenlig med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som har upprättats inom den ramen.
  • Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.
  • Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO), som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.

Särskilt vill jag här peka på det näst sista stycket ovan (artikel 42 punkt 7 i fördraget) att varje EU-medlem förpliktar sig att ge medlem som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium stöd och bistånd med alla till buds stående medel. Detta är en solidaritetsformel som erinrar om den solidaritetsförklaring som den svenska Riksdagen antog 2009 och som främst var avsedd att demonstrera svensk militär solidaritet med EU:s baltiska medlemsstater i händelse av väpnat angrepp mot de baltiska staterna.

Försvarssolidariteten eller den militära solidariteten gäller således i förhållande till alla den Europeiska Unionens medlemsstater. Stadgandet i artikel 42 kan karaktäriseras som en militär Allians inom EU-fördragets ram, där dessutom klara referenser görs till NATO och det NATO-medlemskap som flertalet av EU:s medlemsstater innehar. Den naturliga försvarslänken i det västliga demokratiska EU är direkt kopplad till NATO, vilket klart framgår av fördragstexten. Jag vill erinra om att av EU:s 28 medlemstater är praktiskt taget samtliga medlemmar även i NATO. Detta innebär att det finns fördragsmässiga och direkt militärt praktiska kopplingar till NATO, med vilken försvarsorganisation Sverige f ö samarbetat länge och är beredd att utvidga samarbetet med.

Jag måste ytterligare påpeka att denna text i EU-fördraget har antagits under medverkan av såväl borgerliga som socialdemokratiska svenska regeringar. EU-fördragets länk till NATO har således direkt eller indirekt accepterats av Sverige. Det är otänkbart för denna regering att i strid mot fördragstexten ingå någon form av militärt samarbete eller bilda allians med partner som inte omfattas av EU-fördragets klart definierade partners.

Som läget för närvarande är – inför Rysslands hotfulla uppträdande – är det enbart genom artikel 42 i Lissabonfördraget som Sverige kan påräkna någon form av ”solidarisk militärhjälp” från någon av EU-staterna skulle Sverige utsättas för direkta militära aktioner av något slag. Någon annan allians eller fördragsförpliktelse att biträda Sverige i händelse av militärt hot eller angrepp finns inte. Jag räknar inte med att något ingrepp kan komma att äga rum genom beslut i FN:s säkerhetsråd, då säkerhetsrådet kommer att lamslås av ett ryskt veto.

Då Sverige alltså befinner sig i ett prekärt läge finner regeringen att den enda till buds stående möjligheten för att någorlunda snabbt uppnå ett acceptabelt försvarsläge för Sverige är att fullfölja den försvarslinje som föreskrivs i Lissabonfördraget, nämligen att inom ramen för Lissabonfördraget inge Sveriges ansökan om formellt medlemskap i NATO. Sverige kommer i sin ansökan särskilt att peka på EU-fördragets artikel 42 punkterna 2 och 7, genom vilka det är NATO som definieras som EU-medlemmarnas naturliga militära samarbetspartner.

Svenska regeringen finner i det rådande akuta läget ingen anledning att frångå EU-fördragets förpliktelser och gemensamma solidariska framtidsmål för den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, varför regeringen i enlighet med EU-fördragets bestämmelser finner det naturligt att Sverige inger sin formella ansökan om medlemskap i NATO snarast möjligt.

En sådan lösning för försvaret av Sverige har det goda med sig att eventuell kritik och eventuella gensagor från främmande makt kan bemötas med argumentet att Sverige enbart uppfyller sina fördragsmässiga förpliktelser enligt EU-alliansens grundfördrag, där NATO utpekas som EU-medlemmarnas naturliga militära fördragspartner. Sverige har som sagt ett 20-årigt medlemskap i EU-Alliansen.

Jag vill uttrycka förhoppningen att de ärade förhandlarna instämmer i regeringens folkrättsliga bedömning och analys av EU-fördraget vad beträffar den ansökan om medlemskap i NATO som min regering snarast kommer att inge. Vad gäller de konstitutionella frågorna kring detta får dessa ordnas under hänsynstagande till det akuta militära hot som landet står inför. Skulle sådana hot förverkligas står landet inför alternativ som inte min regering på något sätt kan acceptera för detta land som inte varit i krig sedan 1814 och som aldrig i historisk tid varit ockuperat av främmande makt. Vi har inget val. Vi måste agera i enlighet därmed. Det gäller att skydda rikets medborgare från militärt överfall och möjlig ockupation. Vi måste nu gemensamt arbeta mot målet att skydda och försvara vårt land.

P.S. Detta är ett mycket bra anförande av försvarsministern som vittnar om djup folkrättslig analys av landets folkrättsliga förpliktelser. Jag kunde faktiskt inte ha skrivit det bättre själv.

Inlägg 17 april 2015: ERLANDER MISSTRODDE UNDÉN – PROSOVJETISKA IDEOLOGISKA VÅLNADER JAGAR SVENSK SÄKERHETSPOLITIK ÄNNU 2015

ERLANDER MISSTRODDE UNDÉN – PROSOVJETISKA IDEOLOGISKA VÅLNADER JAGAR SVENSK SÄKERHETSPOLITIK ÄNNU 2015. 

(Kompletta inslaget finns under FLIKEN DAGBOK FRÅN UD VOL 2, INSLAG 17 APRIL 2015)

I anledning av det rent av chockerande inslaget igår 16 april 2015 på TV i ”Dokument inifrån” – som skoningslöst avslöjade den svenska försvars- och säkerhetspolitikens totala haveri – tycker jag det är passade att på min Blogg idag lägga in nedan följande avsnitt ur Dagbok från UD Vol 2 om den dragkamp som förekom redan vid NATO-vägvalet 1949 mellan statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén, där det ”finska kortet” tydligt framträder som en väsentlig faktor i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, men kanske inte på det positiva sätt man kanske vill tro.

Finland hade p g a 1948 års VSB-pakt (1948-1992) ett synnerligen ”neurotiskt förhållande till Sovjetunionen”, liksom Sverige hade ett ”neurotisk förhållande” både till Finland och Sovjetunionen, det senare starkt påverkat av ”den unga socialdemokratins” faiblesse för den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland 1917. Man ville att ”denna skulle lyckas”. I synnerhet utrikesminister Undén var ideologiskt påverkad av marxismen/kommunismen, vilket ligger till grund för Sveriges neutralitetspolitik under hela efterkrigstiden.

Mer realistisk var statsminister Erlander, som tillsammans med sina försvarsministrar Torsten Nilsson och Sven Andersson fr o m början på 1950-talet byggde upp Sveriges försvarsmakt tillsammans med USA och NATO. Men detta totalt hemligt! Ingen skulle få veta, knappt ens Undén, som alltså fortsatte sin ”neutralistiska politik”. Det är bl a på grund av detta som jag skriver om de ” ideologiska vålnader som har sin grund i 1917 års bolsjevikiska revolution i Ryssland” som till stor del fortfarande styr den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, ännu idag med samma ”finska kort” mer iblandat i svensk politik än någonsin tidigare.

Bra eller dåligt? Trots allt har de ”(numera) båda paktbröderna” en totalt åtskild säkerhetspolitisk bild, där Finland dels varit i krig med Sovjetunionen/Ryssland i flera omgångar dels varit ”upplåst” i den sovjetisk-finska VSB-pakten 1948-1992. Sverige har inte varit i krig mot Ryssland på mycket länge. Och har ingen VSB-pakt att ”ta hänsyn till”. Är djupanalysen av dessa förhållanden verkligen gjord på ett adekvat sätt? ”Slänger vi oss in i något vi inte fullt ut greppar eller mäktar med”? Kan de båda ”paktbröderna” uppfylla varandras önskemål och förväntningar?

Naturligtvis ”älskar” vi Finland och vårt broderfolk, men som sagt, historien visar att förhållandet har varit både stormigt och oförutsägbart. Men kanske är det till slut oundvikligt att de ”båda rikshalvorna” i en tid av krig och spänning åter ”tar varandra i hand”, men då gärna med NATO och de två andra nordiska NATO-länderna Norge och Danmark med i spelet. Sverige-Finland ensamma klarar inte ”att stå upp mot och eventuellt bekämpa ett på krig och hot inställt Ryssland”.

Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 202-205. Se vidare FLIKEN DAGBOK FRÅN UD VOL 2 INSLAG 17 APRIL 2015. 

Inlägg 15 april 2015: TILL AVLIDNE KABINETTSSEKRETERARE LEIF LEIFLANDS MINNE

TILL AVLIDNE KABINETTSSEKRETERAREN LEIF LEIFLANDS (1925-2015) MINNE

När f kabinettssekreteraren i UD (1977-1982) och ambassadören i London (1982-1991) nu avlidit i en ålder av 89 år vill jag gärna som nära medarbetare till honom hylla hans minne. Under min tid som UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987 var Leif Leifland UD:s kabinettssekreterare under de fem åren 1977-1982. Leifland var en ”stor diplomat”. Han ledde UD med fast hand under statsministrarna Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten och under utrikesministrarna Karin Söder, Hans Blix och Ola Ullsten. Med utomordentlig skicklighet ledde han krishanteringen under den sovjetiska ubåten U 137:s kränkning av Sverige i oktober-november 1981, vilket utdraget nedan berättar en del om.

 Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD VOL 2 sid 47-48.

Sovjetiske ambassadören Jakovlevs besök hos kabinettssekreterare Leif Leifland den 4 november 1981 kl 18.00 med beskedet att kärnvapen finns ombord på U-137:

18.00 Ambassadör Jakovlev hos Leifland. Jag och Göran Berg (Chef Pol 1) är närvarande. Jakovlev framför svar från Moskva om kärnvapnen ombord: ”På den sovjetiska ubåten 137, liksom på alla andra örlogsfartyg ute till havs, finns erforderliga vapen och ammunition. De har emellertid inget att göra med omständigheterna kring ubåtens oavsiktliga intrång på Sveriges territorialvatten”.

Leifs replik är att det inte sägs något om kärnvapen finns ombord på U 137. Jakovlev säger att han inte hade några mer kommentarer. Han hade bara läst upp vad han fått från Moskva. Leif säger att detta svar är otillfredsställande. Därefter fladdrade Jakovlev över till en i detta sammanhang bisarr begäran, att han den 7 november ville få tillfälle att per telefon till ubåtens besättning framföra gratulationer på revolutionsdagen!! Det räcker med någon minuts samtal, säger Jakovlev. Man tror inte sina öron! I detta läge med kärnvapen ombord skall det gratuleras till Revolutionen! Leif är hygglig och säger att han skall ordna detta. Stackars Göran får i uppdrag att hålla i ”revolutionsfirandet”.

Leif säger att svaret från Moskva är otillfredsställande och att ambassadören måste förstå att ur politisk synpunkt det var en kollosal skillnad om det finns kärnvapen ombord eller ej. Sverige vill inspektera ubåtens torpeder, säger Leif. Därefter går Jakovlev in till Ola (utrikesminister Ola Ullsten). Ola säger att han tolkar ambassadörens svar till Leif som att Sovjetunionen inte förnekar att det finns kärnvapen ombord. Han tolkar också svaret som så att Sovjet vägrar att låta Sverige inspektera vapnen ombord. Ola säger att regeringen kommer att sammanträda i morgon kl 09.00. Har regeringen inte då fått annan information än den som just nu har getts, så förbehåller sig den svenska regeringen att vidta enligt dess uppfattning lämpliga åtgärder.

Leifland går upp till statsministern (Thorbjörn Fälldin). Jag skriver för brinnande livet på protestnoten, på kommunikén och på överlämnandeprotokollet för ubåten. Hur skall jag hinna detta. Det är Utrikesnämnd på Slottet kl 12.30 imorgon före regeringssammanträdet. Hemma 03.00. Upp igen 06.00. Inne på UD 07.00. Fortsatt utskriften på protestnoten. Nu är det ont om tid.