Inlägg 28 mars 2015: Om svensk ”erkännandepolitik” av kommunistiska länder mm.”

Om svensk ”erkännandepolitik” av kommunistiska länder mm. ”Vänsterkotteriet” i aktion på UD” Utdrag ur DAGBOK FRÅN UD Vol 2 kap 35. Stor aktualitet även för dagens utrikes- och säkerhetspolitik. 

Som nämnts ovan blev protesterna på 1970-talet mot Vietnamkriget en portal i såväl svensk inrikes- som utrikespolitik. Inrikespolitiskt lyckades Socialdemokraterna – framförallt genom Olof Palme – ”täcka in” även den yttersta vänstern och vann således poäng i sin ständiga kamp mot de svenska kommunisterna. Men detta till priset av allvarliga ”setbacks” i framförallt förhållandet till USA, den makt som Sverige var helt beroende av för sin militära överlevnad i ett krig berörande vårt område.

Vietnam och Kambodja återgav sina slagskuggor också i sammansättningen av UD:s personal. Den 1 juli 1971 hade Torsten Nilsson avgått som utrikesminister och ersatts av industriminister Krister Wickman som satt kvar till hösten 1973 då han blev riksbankschef. Under Wickmans tid radikaliserades UD ännu mer. Kantringen mot kommunistiska stater fortsätter. Det kommunistiska Nordvietnam hade Sverige erkänt redan den 10 januari 1969, alltså under Torsten Nilssons tid.

Ingenjören bakom den allt intensivare Vietnampolitiken var den radikale och energiske Jean-Christophe Öberg, som var utrikesminister Torsten Nilssons sekreterare, liksom han i högsta grad hade Olof Palmes och Krister Wickmans öra. Kring Jean-Christophe Öberg och Rolf Ekéus, xxxxxx, xxxx (se boken) m fl bildades ett informellt ”vänsterkotteri”, som t o m hotade att ”ta över makten i UD”, men mera härom senare. Under Krister Wickmans tid som utrikesminister fortsatte Sverige med sina diplomatiska erkännanden av kommunistiska stater. Östtyskland erkändes av Sverige 1972, alltså samma år som Olof Palme höll sitt s k jultal med fördömande av de amerikanska bombningarna av Hanoi – med de våldsamma amerikanska reaktionerna – och året därpå, 1973, erkändes Nordkorea.

Erkännande av en stat var en viktig politisk och folkrättslig handling, därför att först i och med ett officiellt erkännande upphöjdes t ex den regim som kommit till makten genom revolution eller uppror mot en tidigare regim som en laglig regim i en folkrättsligt accepterad stat. Eftersom de flesta s k kommunistiska (marxist-leninistiska) regimer kommit till makten just genom revolution och uppror mot tidigare regimer blev den s k erkännandepolitiken en viktig del i Sveriges förhållande till ett antal kommunistiska regimer och stater.

Som understrukits ovan var det ofta det ”neutrala” Sverige som internationellt gick i bräschen för ett diplomatiskt erkännande av kommunistiska stater. Sverige var t ex först med att erkänna Folkrepubliken Kina 1950 och även Nordvietnam 1969, där f ö Jean-Christophe Öberg blev Sveriges ambassadör 1972. Östtyskland erkändes 1972 och Nordkorea 1973. Med den kubanska regimen, där Fidel Castro och Che Guevara vunnit gerillakriget mot diktatorn Batista 1959, utvecklade Sverige med tiden nära förbindelser. Sommaren 1975 lät sig statsminister Palme hyllas jämsides med diktatorn Fidel Castro vid en bilparad ”á la Kreml” i Havanna. Palme var den förste västlige regeringschef som besökte Cuba. Den marxist-leninistiska kubanska revolutionen exporterades på 1970-talet till marxistiska befrielserörelser och länder i Afrika, där kubanska soldater direkt deltog i räder och strider. Till många av dessa gick svenska biståndspengar. Härom mer sedan.

Adel, präster, borgare och bönder hade ”dragit sin kos” i UD och in på arenan i UD trädde – vid sidan av ”oss vanliga tjänstemän” – en försvarlig mängd ”revolutionärer” och vänstersympatisörer – eller var det bara rödvinsvänstern som ville kokettera med sin radikalism samtidigt som de levde sitt vanliga traditionella liv och såg en bättre karriärmöjlighet under den radikale statsministern Palme och den följsamme utrikesminister Wickman? Hur som helst, Castro och Che Guevara tycktes vara populära i UD, liksom de kämpande kommunisterna i Nordvietnam, Sydvietnam (FNL) och Kambodja.

Men stopp, i Kambodja gick det väl ändå alldeles för långt i folkutrotningen och det gällde att snabbt slå till reträtt! ”Detta visste vi aldrig någonting om” och ”hade ingen aning om”! Jean-Christophe Öberg besökte Pol Pots och de Röda Khmerernas Kambodja 1977, men såg ingenting, för vilket han ändå starkt kritiserades, inte minst av utrikesminister Karin Söder. Jag då var UD:s Folkrättssakkunnige. 1978 var Jan Myrdal m fl i Kambodja, men såg ingenting heller! Människoliv och mänskliga rättigheter var inte den starka sidan hos revolutionärerna i UD och annorstädes, om man säger så. Lite ”svinn” fick man ta i den stora ideologins namn och vid försöken att omforma människorna efter ideologins krav och riktlinjer.

Den fundamentala frågan kvarstår: hur kunde den kommunistiska vänstern i Sverige och i världen i övrigt sätta sig till doms över andra människors liv, som om dessa saklöst kunde utrotas därför att de inte omfattade rätt ideologi? Vad är svaret? När kommer det? Oavsett när det kommer och vad det innehåller kan det aldrig accepteras. Ideologiska ställningstaganden medför enligt min uppfattning alltid ett personligt ansvar för ideologins gärningar och ogärningar och kan inte suddas ut eller ursäktas av tidens gång (se dagboksanteckningarna ovan för den 24 oktober 1982 med utdrag ur polacken Mrozeks pjäs Ambassadören, där det bl a sägs: ”Den som påstår att konsekvenserna av den i handling omsatta totalitära idén undgått hans uppmärksamhet kräver i själva verket att bli behandlad som en idiot”).

Det är viktigt att känna till dessa omständigheter därför att det ännu idag 30 -40 år senare är samma ideologiska faktorer spelar in i utformningen av den röd-gröna regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Till och med är det ju delvis samma personer som var aktiva för 30 -40 år sedan som fortfarande är aktiva antingen öppet eller i kulisserna i strävandena att återskapa en ”gammal  nostalgisk” utrikes- och säkerhetspolitik. Där man f ö också helst glömmer av att Sverige sedan 1995 är en UNIONSSTAT i den EUROPEISKA UNIONEN med få möjligheter till det Solo-spel man nu försöker sig på. 

Min käpphäst i mina DAGBOK FRÅN UD-volymer är att aldrig underskatta ideologins betydelse för utformandet av den praktiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är på grund av dessa faktorer som det fortfarande finns en så stark anti-NATO och anti-USA-atmosfär och så pass pro-rysk som atmosfär som det ändå finns. ”Ränderna går aldrig ur”! Vid sidan härom (som jag starkt betonar) har man att väga in den starka infiltration och desinformation som förekommer. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s