12. ANTARKTIS

ANTARKTIS   (Provstycke – redigeras bättre sedan) 

Kontinenten Antarktis kom under 1900-talet att kännetecknas av sektorvis markerade suveränitetskrav från vissa av de polarnationers sida som tidigt drev valfångst och fiske – liksom forskning – på Antarktis. Bland dessa just Norge som hävdar norsk suveränitet över ”Dronning Mauds land” på Antarktis (se kartan nedan ur min bok The Law of the Sea – A Study of Resources and Strategy with Special Regard to the Polar Areas).

Sektorkraven på Antarktis

I och för sig bygger de norska ”kraven” på Antarktis på tidigt ”suveränitetstagande” genom de facto-närvaro och ”besittningstagande” av visst område, där forskningsaktivitet och annan närvaro ledde till ”besittningstagande” av visst område som inte ”besatts” av annan makt, det som i folkrätten kallas terra nullius (av ingen ägt land). Detta var en vanlig företeelse under de ”stora upptäckternas tid”, då forskningsresande och andra tog visst område – särskilt i de okända polarområdena – i ”besittning” för sitt lands räkning.

Det var den frejdade norske polarforskaren Roald Amundsen som först nådde Sydpolen den 14 december 1911, fem veckor för britten Robert Scott. Den stora vetenskapliga basen på själva geografiska Sydpolen Amundsen-Scott-basen är uppkallad efter dessa två ”första forskare” som nådde Sydpolen.  Själv besökte jag geografiska Sydpolen och Amundsen-Scott-basen den 10 januari 1985 som svensk officiell representant, varvid jag för svensk räkning placerade den svenska flaggan på Sydpolen som en markering av Sveriges pånyttfödda intresse för Antarktis och det svenska inträdet i 1959 års Antarktisfördrag (se bilden), vilket alltså bidrar till att stabilisera förhållandena på Antarktis och hålla de aktuella suveränitetskraven ”vilande”. Saken kompliceras av att Sovjetunionen/Ryssland inte hade/har några ”sektorkrav” på Antarktis men väl ett stort intresse för närvaro på kontinenten.

Amundsen-Scott-basen Geografiska Sydpolen 10 januari 1985. Jag placerar svenska flaggan där.

Med tiden kom det tidiga norska ”besittningstagandet” av ”antarktiskt land” att omvandlas till den ”norska sektorn” i Antarktis. Andra länder – förutom Norge – som framställer suveränitetskrav över Antarktis enligt sektorprincipen är Nya Zeeland, Australien, Frankrike, Storbritannien, Argentina och Chile. För de fyra först nämnda länderna gäller – liksom för Norge – att ”suveränitetskraven” baseras på ett tidigt de facto ”besittningstagande” av land på kontinenten Antarktis.

Som nämndes ovan tillkom år 1959 det s k Antarktisfördraget, vilket således har till syfte att  ”frysa” de här nämnda suveränitetskraven så länge fördraget är i kraft. Förutom att jag 1985 placerade den svenska flaggan på Sydpolen ledde jag den svenska delegationen vid mötet den 21 september 1988 i Paris mellan Antarktisfördragets konsultativa medlemmar där Sverige upptogs i kretsen av de styrande konsultativa staterna i Antarktisfördraget.  Detta fördrag bidrar alltså till att hålla konflikterna om suveräniteten över Antarktis (Sydpolen) vilande. Det är de s k konsultativa (styrande) staterna i fördraget som numera tillsammans ”styr” förhållandena på Antarktis. Detta görs vid regelbundna möten mellan de ”konsultativa staterna”, där också andra parter till fördraget får deltaga som observatörer men utan rösträtt. Man skiljer alltså i detta hänseende mellan de ”styrande” Konsultativa staterna och ”vanliga fördragspartners”.

skanna0021

Bilden är från de konsultativa Antarktisstaternas fördragsmöte i Paris den 21 september 1988 då Sverige upptogs som konsultativ (styrande) stat i 1959 års Antarktisfördrag. Jag ledde den svenska delegationen och bredvid mig sitter professor Anders Karlquist, Chef för det Svenska Polarforskningssekretariatet. Vi var ”två parhästar” som tillsammans med flera andra drev åt samma håll, varför vi lyckades med konststycket att tidigt ta in Sverige i Antarktisfördraget. Detta var mitt sista uppdrag i UD, varefter jag lämnade ”för alltid”.

I min bok Folkrätt och säkerhetspolitik skriver jag följande om användningen av sektorprincipen för Arktis och Antarktis vidkommande, där jag påpekar att användningen av sektorprincipen för Arktis vidkommande från första början gällde ”suveränitetskrav” över ännu icke upptäcka öar eller landområden inom den s k sektorn. Principen gällde alltså inte alls suveränitetskrav över det öppna havet/Oceanen bortom de allmänt erkända tämligen smala territorialhaven. Det är också på det sättet som sektorprincipen kom att användas för Antarktis vidkommande, alltså ”krav” över antarktiskt landområde (eftersom Antarktis är en kontinent).

Principen hade alltså inget med ”suveränitetskrav” över havs- eller oceanområden att göra – på det sätt som Sovjetunionen/Ryssland kommit att ”omvandla” principen till i syfte att underbygga sina suveränitetskrav sektorvis från den stora ”ryska landmassan” rakt upp till Nordpolen. Det är tydligen dit som Ryssland nu strävar, nämligen att ”lägga beslag” på allt hav – inklusive Nordostpassagen – ända upp till Nordpolen. I detta ljus skall man alltså se avtalet 2011 mellan Ryssland och Norge om Barents hav och Polarhavet, liksom de sista dagarnas ”vapenskrammel” i Arktis, samt det opåkallade besöket av en vice rysk premiärminister på Svalbard.

Här nedan vad jag skrev om sektorprincipens tillämpning för Arktis vidkommande:

skanna0025

skanna0026 

 

Annonser