11. SVALBARD – ARKTIS

Här kommer jag att lägga in en del av vad jag skrivit om Arktis, Svalbard/Spetsbergen samt om den Nya Polarpolitik som jag drog i gång vid mitt tillträde som UD:s Folkrättssakkunnige 1976. Detta kommer också att berättas mer om i den VOLYM 3 av DAGBOK FRÅN UD som skall utkomma senare i år 2015. 

SE NEDAN UPPDATERING 30 APRIL 2015  OM ARKTIS; SVALBARD; BARENTS HAV, RYSK-NORSKA AVTALET 2011 OM BARENTSHAV – MITTLINJEPRINCIPEN – SEKTORPRINCIPEN – ARKTIS – ANTARKTIS MM 

Här nedan följer först utdrag ur min bok FOLKRÄTT OCH SÄKERHETSPOLITIK berörande såväl ARKTIS som ANTARKTIS. Här nedan följer kapitlet om SVALBARD eller SPETSBERGEN, vars rättsliga förhållanden regleras av SPETSBERGSTRAKTATEN av 1920, men som trädde i kraft först 1925. Det är Norge som har full suveränitet över Svalbard med med olika rättigheter i form av handel, näringsverksamhet, prospektering, forskning etc för medborgare i de stater som tillträtt Spetsbergstraktaten. Vid sidan av Norge är det f n Rysslands som bedriver gruvbrytning i Barentsburg. En tvistefråga är tolkningen av Spetsbergstraktaten i vad gäller den vidsträckta kontinentalsockel och fiskevärns zon som omger Svalbard. 

SKALL BETONAS ATT SVERIGE UTTRYCKLIGEN SEDAN MITTEN 1970-TALET STÖTTAT NORGES ”SVALBARDSPOLITIK” SAMT GODTAGIT DE NORSKA ANSPRÅKEN PÅ ÖVERHÖGHET ÖVER SVALBARDS KONTINENTALSOCKEL: 

Spetsbergstraktaten tillhör den grupp av folkrättsliga avtal, traktater och fördrag som tillkom i samband med fredsfördraget i VERSAILLES 1919 efter FÖRSTA VÄRLDSKRIGETS slut. Fördraget undertecknades 1920 men p g a svårigheter rörande erkännandet av det ”Revolutionära Ryssland” (bolsjevikiska revolutionen 1917, där namnet Sovjetunionen kom att brukas från 1922) kom ikraftträdandet att dröja till 1925. Både det kejserliga Ryssland och Sovjetunionen/Ryssland var/är parter i traktaten och måste således respektera detta snart 100-åriga fördrags bestämmelser. 

Följande länder har tillträtt Spetsbergstraktaten: 

Afghanistan, Albanien, Argentina, Australien, Belgien, Bulgarien, Canada, Chile, Danmark, Dominkanska republiken, Estland, Egypten, Finland, Grekland, Island, Indien, Japan, Kina, Monaco, Nya Zeeland, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Saudiarabien, Spanien, Storbritannien, Schweiz, SVERIGE, Sydafrika, Tyskland, Ungern, USA, Venezuela, Österrike, Tjeckien, Litauen. Sydkorea

Kartbilden härrör från mitten/slutet 1980-talet och visar det s k fördragsområdet, den s k ”Svalbardkassen” – på vilket området själva fördraget är tillämpligt. Därutöver visas gränser för kontinentalsockel, fiskezoner och fiskevärnszonen runt Svalbard. (se nya kartor efter detta inlägg) 

Långvariga och svåra förhandlingar har pågått mellan Sovjetunionen/Ryssland och Norge om den s k delelinjen i Barents hav, d v s gränsen för respektive lands kontinentalsockel och fiskezon, vilka förhandlingar i mångt och mycket liknar Sveriges förhandlingar om Vita zonen öster om Götlands 1985-1987, där jag själv förde de inledande förhandlingarna/ sonderingarna i Moskva (se härom speciellt inlägg). Om avtalet 2011 om Barents hav och Polarhavet mellan Norge och Ryssland se ny uppdatering 30 april 2015 efter detta inlägg. 

Svalbard nr 1

Svalbard nr 1

 

Svalbard nr 2

Svalbard nr 2

Svalbard nr 3

Svalbard nr 3

Svalbard nr 4

Svalbard nr 4

Svalbard nr 5

Svalbard nr 5

Svalbard nr 6

Svalbard nr 6

 

UPPDATERING 30 APRIL 2015:

UPPDATERING OM BARENTS HAV OCH SVALBARD – INFO OM MITTLINJE- OCH SEKTORPRINCIPERNA SAMT OM 1959 ÅRS ANTARKTISFÖRDRAG MM

Vid Rysslands president Dmitrij Medvedevs första statsbesök 2010 till Norge kungjorde han och Norges statsminister Jens Stoltenberg den 27 april 2010 att en principöverenskommelse hade uppnåtts mellan Norge och Ryssland om ”den maritima avgränsningen och samarbete i Barents hav och Polarhavet”. Avtalet benämndes som ”Overenskomsten mellom Norge og Russland om maritim avgrensning og samarbeid i Barentshavet og Polhavet”. Senare samma dag undertecknade på Akershus slott i Oslo de båda utrikesministrarna Jonas Gahr Støre och Sergej Lavrov denna principöverenskommelse. I denna kom man överens om att förhandlingar skulle fortsätta rörande detaljer i avtalet.

Efter förhandlingar om detaljerna i principavtalet undertecknade vid en ceremoni i Murmansk den 15 september 2010 utrikesministrarna Gahr Støre och Lavrov det slutliga bindande avtalet mellan Norge och Ryssland om delningslinjen (”delelinjen”) och samarbete i Barents hav och Polarhavet. Närvarande vid ceremonin i Murmansk var statsminister Stoltenberg och president Medvedev.

Vid en ny ceremoni på Akershus slott i Oslo den 7 juni 2011 utväxlade de båda utrikesministrarna Gahr Støre och Lavrov de s k ratifikationsinstrumenten (intyg att båda ländernas parlament godkänt avtalet) och 30 dagar senare – den 7 juli 2011 – trädde ”Overenskomsten mellom Norge og Russland om maritim avgrensning og samarbeid i Barentshavet og Polhavet” i kraft – efter 40 års förhandlingar. Delelinjen ”passerar förbi” den s k Svalbardskassens östliga begränsningslinje.

De norsk-sovjetiska/ryska förhandlingarna om gränslinjen mellan båda ländernas kontinentalsocklar och fiskezon i Barents hav och norröver i Polarhavet påbörjades redan 1970, ungefär vid samma tid som Sverige påbörjade sina förhandlingar om en gränslinje gällande fisket i Östersjön öster om Gotland, det område som med tiden kom att kallas den ”Vita zonen” öster om Gotland.

För Sveriges del gällde det att komma överens om var den s k mittlinjen skulle dragas, antingen – som Sverige ville – mellan Gotland och det ryska fastlandet  – eller – som Sovjetunionen ville – mellan det svenska fastlandet och det ryska fastlandet. Skulle de ryska kraven bli verklighet skulle gränslinjen mellan den svenska och sovjetiska/ryska kontinentalsockeln/ekonomiska zonen komma att ligga alldeles utanför den svenska territorialgränsen utmed Gotlands östra kustlinje. Det gällde alltså i förhandlingarna att ”förskjuta” gränslinjen så långt österut som möjligt.

Området mellan den ”svenska gränslinjen” och den ”sovjetiska gränslinjen” kom att kallas den Vita zonen (d v s inget av länderna kontrollerade området – se bild). Jag förde själv 1985-1987 sondering/förhandlingar i Moskva med Sovjetunionen om avgränsningen i den Vita zonen. Frågan löstes med ett avtal 1988. Detta kommer jag att berätta mer om i Dagbok från UD Volym 5.

Kartbild över den Vita zonen öster om Gotland

Kartbild över den Vita zonen öster om Gotland

Vad gäller de sovjetisk/ryska – norska förhandlingarna om delningen av Barents hav och norr över i Polarhavet (området mellan Svalbard/Spetsbergen och Frans Josefs land) komplicerades detta av att Sovjetunionen/Ryssland inte ville föra förhandlingarna på basis av ”mittlinjeprincipen” utan på basis av den s k ”sektorprincipen”, som var mer fördelaktig för Sovjetunionen/Ryssland.

”Sektorprincipen” är en i folkrätten svagt förankrad princip som främst lanserats för markering av suveränitet över landområden i Antarktis (Sydpolen) och i Arktis (Nordpolen). Antarktis är en istäckt kontinent medan Arktis huvudsakligen bildas av istäckta oceaner med inslag av öar här och var (t ex Svalbard, Björnön, Hopen, Kung Karls land, Kvittøya, Frans Josefs land, Jan Mayen, Novaja Zemlja). Den geografiska Sydpolen på Antarktis ligger alltså på en kontinent, medan den geografiska Nordpolen ligger i den Arktiska oceanen. För att förstå den s k sektorprincipens bärighet och tillämpning bör först något berättas om sektorprincipens tillämpning i Antarktis.

Kontinenten Antarktis kom under 1900-talet att kännetecknas av sektorvis markerade suveränitetskrav från vissa av de polarnationers sida som tidigt drev valfångst och fiske – liksom forskning – på Antarktis. Bland dessa just Norge som hävdar norsk suveränitet över ”Dronning Mauds land” på Antarktis (se kartan nedan ur min bok The Law of the Sea – A Study of Resources and Strategy with Special Regard to the Polar Areas).

Sektorkraven på Antarktis

Sektorkraven på Antarktis

I och för sig bygger de norska ”kraven” på Antarktis på tidigt ”suveränitetstagande” genom de facto-närvaro och ”besittningstagande” av visst område, där forskningsaktivitet och annan närvaro ledde till ”besittningstagande” av visst område som inte ”besatts” av annan makt, det som i folkrätten kallas terra nullius (av ingen ägt land). Detta var en vanlig företeelse under de ”stora upptäckternas tid”, då forskningsresande och andra tog visst område – särskilt i de okända polarområdena – i ”besittning” för sitt lands räkning.

Det var den frejdade norske polarforskaren Roald Amundsen som först nådde Sydpolen den 14 december 1911, fem veckor för britten Robert Scott. Den stora vetenskapliga basen på själva geografiska Sydpolen Amundsen-Scott-basen är uppkallad efter dessa två ”första forskare” som nådde Sydpolen.  Själv besökte jag geografiska Sydpolen och Amundsen-Scott-basen den 10 januari 1985 som svensk officiell representant, varvid jag för svensk räkning placerade den svenska flaggan på Sydpolen som en markering av Sveriges pånyttfödda intresse för Antarktis och det svenska inträdet i 1959 års Antarktisfördrag (se bilden), vilket alltså bidrar till att stabilisera förhållandena på Antarktis och hålla de aktuella suveränitetskraven ”vilande”. Saken kompliceras av att Sovjetunionen/Ryssland inte hade/har några ”sektorkrav” på Antarktis men väl ett stort intresse för närvaro på kontinenten.

Amundsen-Scott-basen Geografiska Sydpolen 10 januari 1985. Jag placerar svenska flaggan där.

Amundsen-Scott-basen Geografiska Sydpolen 10 januari 1985. Jag placerar svenska flaggan där.

Med tiden kom det tidiga norska ”besittningstagandet” av ”antarktiskt land” att omvandlas till den ”norska sektorn” i Antarktis. Andra länder – förutom Norge – som framställer suveränitetskrav över Antarktis enligt sektorprincipen är Nya Zeeland, Australien, Frankrike, Storbritannien, Argentina och Chile. För de fyra först nämnda länderna gäller – liksom för Norge – att ”suveränitetskraven” baseras på ett tidigt de facto ”besittningstagande” av land på kontinenten Antarktis.

Som nämndes ovan tillkom år 1959 det s k Antarktisfördraget, vilket således har till syfte att  ”frysa” de här nämnda suveränitetskraven så länge fördraget är i kraft. Förutom att jag 1985 placerade den svenska flaggan på Sydpolen ledde jag den svenska delegationen vid mötet den 21 september 1988 i Paris mellan Antarktisfördragets konsultativa medlemmar där Sverige upptogs i kretsen av de styrande konsultativa staterna i Antarktisfördraget.  Detta fördrag bidrar alltså till att hålla konflikterna om suveräniteten över Antarktis (Sydpolen) vilande. Det är de s k konsultativa (styrande) staterna i fördraget som numera tillsammans ”styr” förhållandena på Antarktis. Detta görs vid regelbundna möten mellan de ”konsultativa staterna”, där också andra parter till fördraget får deltaga som observatörer men utan rösträtt. Man skiljer alltså i detta hänseende mellan de ”styrande” Konsultativa staterna och ”vanliga fördragspartners”.

skanna0021

Bilden är från de konsultativa Antarktisstaternas fördragsmöte i Paris den 21 september 1988 då Sverige upptogs som konsultativ (styrande) stat i 1959 års Antarktisfördrag. Jag ledde den svenska delegationen och bredvid mig sitter professor Anders Karlquist, Chef för det Svenska Polarforskningssekretariatet. Vi var ”två parhästar” som tillsammans med flera andra drev åt samma håll, varför vi lyckades med konststycket att tidigt ta in Sverige i Antarktisfördraget. Detta var mitt sista uppdrag i UD, varefter jag lämnade ”för alltid”.

Vad sedan gäller användandet av sektorprincipen för gränsdragningen i Arktis är det mer komplicerat. För det första är det bara de intill den Arktiska bassängen liggande staterna Ryssland, USA, Canada, Norge och Danmark/Grönland som rent tekniskt skulle kunna tillämpa sektorprincipen för att definiera sina suveränitetsanspråk. Sektorlinjerna dras från respektive lands västligaste/östligaste landpunkt rakt upp mot Nordpolen. För Rysslands del från den västligaste landpunkten vid gränsälven Jakobsälv vid Varangerfjorden samt från den östligaste landpunkten borta vid Berings sund (mellan Ryssland och Alaska).

Karta över den Arktiska bassängen

I min bok Folkrätt och säkerhetspolitik skriver jag följande om användningen av sektorprincipen för Arktis och Antarktis vidkommande, där jag påpekar att användningen av sektorprincipen för Arktis vidkommande från första början gällde ”suveränitetskrav” över ännu icke upptäcka öar eller landområden inom den s k sektorn. Principen gällde alltså inte alls suveränitetskrav över det öppna havet/Oceanen bortom de allmänt erkända tämligen smala territorialhaven. Det är också på det sättet som sektorprincipen kom att användas för Antarktis vidkommande, alltså ”krav” över antarktiskt landområde (eftersom Antarktis är en kontinent).

Principen hade alltså inget med ”suveränitetskrav” över havs- eller oceanområden att göra – på det sätt som Sovjetunionen/Ryssland kommit att ”omvandla” principen till i syfte att underbygga sina suveränitetskrav sektorvis från den stora ”ryska landmassan” rakt upp till Nordpolen. Det är tydligen dit som Ryssland nu strävar, nämligen att ”lägga beslag” på allt hav – inklusive Nordostpassagen – ända upp till Nordpolen. I detta ljus skall man alltså se avtalet 2011 mellan Ryssland och Norge om Barents hav och Polarhavet, liksom de sista dagarnas ”vapenskrammel” i Arktis, samt det opåkallade besöket av en vice rysk premiärminister på Svalbard.

Här nedan vad jag skrev om sektorprincipens tillämpning för Arktis vidkommande:

skanna0025

skanna0026 

Citatet ovan avslutas med en eloge till Norge för det sätt vilket landet drivit sina nationella intressen i havsrätten på – med resultatet att Norge genom kontrollen dels över den norska ”fastlandssockeln”, dels över ”Svalbardsockeln”, dels över ”Jan Mayen-sockeln” – sitter på ”oändliga oljerikedomar”. Till skillnad från Sverige som inte kunde skydda sina nationella intressen under de långvariga havsrättsförhandlingar som ledde fram till Havsrättskonventionen UNCLOS 1982.

Det är alltså mot denna bakgrund man skall se på avtalet 7 juni 2011 (trädde i kraft 7 juli 2011) mellan Norge och Ryssland som nämndes inledningsvis Overenskomsten mellom Norge og Russland om maritim avgrensning og samarbeid i Barentshavet og Polhavet”.  Delningslinjen mellan de norska och ryska suveränitetszonerna i den ekonomiska zonen liksom på kontinentalsockeln är därmed fastlagda. Parterna har enats om att dra en ”mittlinje” mellan den av Norge hävdade mittlinjen och den av Ryssland hävdade sektorlinjen.

Trots den s k sektorprincipens dåliga förankring i folkrätten har ryssarna genom 40-åriga envisa förhandlingar lyckats få det dithän att denna ”gamla princip” idag ändå kommit att tillmätas viss roll för avgränsning av havsområden – som den från början absolut inte hade. Den har i förhandlingarna spelat en stor roll och kommit att väsentligt förskjuta effekterna av den eljest allmänt gällande mittlinjeprincipen till rysk förmån.

Jag lägger härnedan in de numera gällande kartbilderna över gränsdragningen mellan Norge och Ryssland i Barents hav och norrut i Polarhavet, vilka kompletterar den karta jag tidigare lagt in under denna flik.

Karta över "delelinjen" enligt 2011 års avtal mellan Norge och Ryssland om Barents hav och Polarhavet

Karta över ”delelinjen” enligt 2011 års avtal mellan Norge och Ryssland om Barents hav och Polarhavet

Barentshavet 2011 nr 1

delelinjen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s